Närvaro i nuet,att vara mamma,viktigare än alla naturliga förlossningar i världen.

De flesta kvinnor jag träffat som haft lätta förlossningar har för det mesta bara ett,eller högst två stycken barn.Som idag i parken träffade jag en kvinna som var där och tog hand om sin brors niomånaders barn.Det var första dagen hon gjorde det,de andra fyra vardagarna i veckan går pojken på nursery.Hon hade en son själv,en 16 årig kille.Hon sa att bebistiden var så jobbig,hon kände direkt att hon inte ville göra om detta.Hon frågade hur jag klarade det med två små barn,i ett annat land utan stöd.Ingen mormor till barnen som spontant sticker in huvudet för en kopp te eller så.Uma är nämligen en s.k.a high need baby.Kolik och skriker största delen av dagen,sover ingenting.Skriker i vagn,skriker i bärsjal.Ängslig,mammig.Vill bara vara nära huden.Sedan har jag L,20 månader.Med skrikfester och envishet.Tycker jag att det är jobbigt?Nej,inte nämnvärt.Jag tror att om man haft så svåra förlossningar som jag har haft och älskar att ha barn så mycket,då är man bara så himla tacksam över att HA barn.Att HA U och L.Att få stå på benen,att bli bättre.Jag njuter varje stund av att vara mamma.Jag har sett så mycket av det svåra och det mörka att det enda som är kvar är tacksamhet,ödmjukhet och oändlig kärlek inför mina barn och möjligheten att få vara mamma.Liknande den tacksamhet man känner när man upplevt missfall eller äntligen fått barn via IVF.

Tycker att det är roligt med de mammorna som har erfarenhet av ett barn,ett enkelt barn.En enkel förlossning.De som tror att man måste göra något fel som förälder,bara för att barnet verkar skrikas å mycket.Men barn ör olika.Du vet aldrig hur saker och ting kommer att bli.De utmaningar jag möter med Uma är helt annorlunda mot de jag mötte med Lughan.Såklart.Som det ska vara.Olika personligheter,olika hjärtan som slår.Helt underbart.Är bara så himla tacksam över att just dem två små människorna är mina.Att jag får följs dem på vägen.Deras själsresa.

Det är ofta jag möter de kvinnor som bara har ett barn och står och briljerar hur jävla enkel förlossningen var,hur snabbt det gick,hur kul det var att föda,hur synd de tycker om mig som missade så mycket.De är dock mycket tydliga med att de valde att bara skaffa ett barn,eftersom att just ha barn inte är så kul,i verkligheten.Slitgöra liksom.Är man van att segla igenom livet vill man fortsätta att segla.Och det går inte med barn.Men raljeringen fortsätter,om hur jävla fantastiska de är som lyckades föda barn."Naturligt".

Jag undrar,who's the winner!?Där har vi jag,jag med långa,svåra förlossningar.Och dem,med de enkla.Jag går hem till mitt,med tårar i ögonen av tacksamhet över att få vara mamma.Jag är the supermama,det är jag verkligen.Jag behöver ingenting annat.Im born to do this,and I'm fucking good at it.De kan gå hem till sitt.Sitt enda barn.Sitt enda barn som de tycker är så himla jobbigt att vara mamma åt.

Viktigt att komma ihåg att en förlossning bara är en mycket liten del av dig och ditt barns liv.Sedan åker du hem från BB och du har ett barn.Ditt barn.Du ska vara förälder,resten av ditt liv.Det är då det gäller!Det är då du ska vara där!

Dina barn kommer aldrig tacka dig eller minnas att du hade en lätt förlossning.Däremot kommer ditt barn att minnas hur du mådde,betedde dig och älskade som mamma.Knarkar du spelar det liksom ingen roll att du hade en vattenförlossning,god damnit.

Men visst,kära hyenor.Fortsätt raljera om den magnifika förlossningen i lekparken.Fortsätt tala om för mig hur mycket jag missade.Ni som sätter barnet i dagis tidigt och röker i dess närhet.Ni som sätter ungen framför tvn och aldrig går ut.Ni som matar processed meat och aldrig ekologiskt.

En sak är iallafall säker jag missar INGEN del av mitt barns liv.Jag är här,alltid.I nuet.Med mina älskade,älskade barn.Mama's always gonna be here,baby.