When you love someone.

Vi drömmer, leker, pratar, läser, tittar på film och myser med djuren i trädgården. Sista veckan i April. Uma vill aldrig släppa de maskar hon hittar utan skriker gällt att "it's Uma's friiieeeend". Orädd. Med knubbiga små fingrar smeker hon försiktigt små grodor, maskar, insekter. Lyfter upp hönorna trots att de sprattlar i förtret. Det är stundvis väldigt kallt och blåsigt fortfarande, men solen är fantastisk. Kvällssolen. Trots utelek och trötta barn så är det svårt för dem att komma till ro, när världen lever vidare utanför fönstret. När fåglarna fortfarande kvittrar och röken från grillen hos grannen sipprar in genom fönstret. Våren uppfyller inte bara barnen utan mig också. Är så otroligt tacksam över årstidernas cykler, att vi får följas åt. För oss framåt. Valborg i Sverige kom jag på och jag borde kanske ha firrat en brasa ute i det fria. Men förvärkarna jag har som puttrar på och molar gör att jag helst sitter i soffan och latar mig. Så mycket man nu kan lata sig med två vildungar som klättrar, skriker, sliter, sjunger. Åh så Uma sjunger. Sjunger och sjunger och sjunger. Och Lughán lutar sitt lurviga, varma mot mig och säger att "jag älskar dig mamma". Det växlar mellan "Jag älskar dig mamma!" och "Jag är arg på dig mamma!" - väldigt mycket nu. Mitt hjärta. Mina hjärtan. Ett, två och... tre. Snart.

Söndag

Helg. Det känns att graviditeten håller på att nå sitt slut, magen har sjunkit och jag har ont. Från vecka 36 var det som om något sa BOOM, och kulan blev enorm. Imorgon är jag 39 fullgångna veckor enligt UL. En vecka kvar till BF. Har ju gått över tiden med både L och U, så än är det inte dags, men puuh. Mitt humör. Min kropp. Barnen är ljuset. Och solen. Det mjuka, yviga, underbara gräset i försommarsol. Vårlljus och fåglar som kvittrar. 6 Maj är bebis beräknad, det är verkligen en fin tid att gå i väntans tider. En mycket fin tid. Uma är lite risig och Lughán vill inte gå till lekis den här veckan då de har vikarie. Helt ok för mig. Han får stanna hemma med mig och Uma. Igår, lördag, var Lughán på födelsedagsfest och det ett ögonblick som var så himla fint. Han satt länge, länge i mitt knä och klappade mig på kinden, men blev så småningom varm i kläderna och på slutet dansade han glatt och hade så himla roligt. "I love party mamma". Stort för honom. Stort för mig. Och jag slöt min hand kring hans ständigt varma, trygga fingrar i duggregnet på vägen hem och tårarna av kärlek brände. "Mamma, är du stolt?" Ändlöst stolt, Lughán liten. Desperately in love.

Måndag.

 38 + 0 Kula i solljus. Älskade barn, längtar.

 Uma blåklocka

 Våren.

 Prins. Varm och annorlunda.

En mamma.

Ljusa mornar och solljus som dansar. Kalla vindar men fåglar som kvittrar. Kärleken. Tröttheten. 

Mage som vuxit sig stor, full av barn. Full av bebis. Längtan så stor. Nära, nära. Alltid, alltid. Vardag och varma, trötta barn. 

Dagarna

Dagarna som går är fullproppade av aktivitetet och galenskap. Bussturer, bajsfester, tantrum och spöregn. Min lillasyster är här och hon säger att föräldraskapet är ungefär som att leva i en torktumlare, varje dag. Alltid något drama, stort eller litet. Jag har mycket ont men ser ljuset i slutet av tunneln. 37 + 3, på måndag är det prick 2 veckor kvar till maybe date. Maybe baby. Baby baby. Lovely baby.  Längtar ihjäl mig efter den lilla människan. Och efter kroppen min. Vi har inget internet, igen. Frånvaron pga det. Lughán började förskola i måndags igen, stapplade på Forrest Gump ben med öronen utanför mösskanten rakt in i Rosemarys väntande famn. Hann knappt säga hejdå. Idag och igår har det regnat, men innan dess fick vi en redig dos vår och varje liten del av kroppen vibrerade av liv. Uma är totally nuts, liten men galen. Helt galen. Lughán är Lughán. Ganska så märklig, frustrerande, annorlunda och varm. Mjuk och trygg och arg och känslig. Life lover. Bajsar på toa nu. De brottas mycket men med solen så spenderar de mer och mer tid i trädgården och slagfältets areal ökar något. Måste bara gömma spadarna i metall... Jag läser så mycket jag kan då jag ändå sover så illa om natten, är känslig, ovanligt arg och gråtig. De berömda sista veckorna av graviditeten som känns lite som ett fallskärmshopp från en regnbåge. Surrealistiskt, vackert, läskigt, blåsigt, drömlikt. Stundvis mycket smärtsamt. Både på insidan och utsidan.  Men vad gör man inte, in the name of love. Kärlek och att älska är en mänsklig reflex, sa någon som jobbade på en akutmottagning. Så himla sant. Visst flyttar man berg, med blodiga knogar, knän och ömmande hjärtan. In the name of love.

Lugna Måndag.

Efter en vecka av solljus och högt tempo har vi en måndag med moln och lugn. Barnen är trötta, och vi slappar mest i trädgård och i soffan. Igår var barnens farmor här över dagen, jag fick mig ett break och vilade uppe på rummet. Lagade mat och pysslade. Lughán har en evcka kvar av sitt påsklov, som i England är 2,5 veckor långt, men det går faktiskt bra. Trots att de bråkar mycket och jag är lite handikappad i kroppen så tuffar det på. På torsdag kommer min vän Ea hit och stannar i York fyra dagar ungefär. Så roligt :) Är lite galen när det gäller "nesting". 36 fullgångna veckor idag så med lite tur är det ca 4 veckor kvar. Bonar och har mig. Tog med mig min syster som är här till stan i lördags, sol och varmt. Hon fick hjälpa mig att bära. Vänder upp och ner på hemmet trots foglossning from hell och stressar runt för att få allt klart. Busy bee. Har väldigt ont i rygg och mensvärk och foglossningen, men har fått vila från värkar nattetid de senaste dagarna, och ischias nerven har också hållt sig lugn. Inga kramper heller den senaste veckan. Jippie! Med tanke på att jag förra söndagen inte ens kunde ta mig hem från affären på egen hand så är det ju en helt mirakulös recovery :)) Bäckenet bara låste sig och folk glodde på mig som om jag födde barn hehe. Håller tummarna att det inte blir värre igen. Bara "vanliga" gravidsymtom med andra ord. Förlovningsringen sitter som en smäck på mitt tjocka finger. Känner mig väldigt connectad med bebis i magen. Som om hen redan är här. Vet när hen sover, har party, busar etc. Det är en galen bebis. Ganska liten. Liten och galen. Sparkar så att det känns som om att livmoderväggen inte är stark nog att ta små vassa tår och knän. Lucky number 3 haha, var det nummer tre som skulle sova bättre eller? ;-) Min och T's genetiska cocktail skapar inte lugna barn. Det har jag konstaterat från början. Mina underbara barn. Imorgon väntar barnmorskemöten gånger 2, både på sjukan och i hemmet. Föredrar i hemmet såklart. När Lughán får lyssna efter bebis hjärtljud och hela familjen är delaktig. Som det ska vara. Väldigt mycket kärlek mitt i allt det trötta. Tacksam varje dag att jag får leva och att ha lungor att andas med, luft att andas, barn att kyssa, människor att prata med. En man att älska.