Thursday, July 17, 2014

Min pojke


Idag fyller min älskade björn 5 hela år. God only knows what I'd be without you. Dina varma, fasta bruna ögon, Din kämparglöd och entusiasm. Ditt goda, varma, bultande hjärta. Din förmåga och välvilja, att alltid vilja ställa allt till rätta. Ditt mod. Du har lärt mig mer om livet dessa 5 år än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Min lyckas smed. Min glädje, min sorg. Oron. Rädslan. Oron över minnen som har genomlevts. Ibland oro inför framtiden. Barn stannar inte, de växer ständigt. Det kommer en tid då du inte är ett litet barn längre. Men just nu, just nu kan jag stanna i nuet, ligga bredvid dig i din lilla säng och lyssna till dina andetag, med varm hand i min, vilandes mot mitt bröst.

Lughan har längtat så efter sin födelsedag. Han fick med sig en silverstjärna, "a wishing star" från skolan förra veckan. Han har sovit med den under huvudkudden varje natt. Önskat sig en spiderman toy varje kväll. Idag trodde han att han hade tappat bort den, och blev livrädd över att inte få sin önskan uppfylld. Älskade pojke. Han pratar ofta om att han vill att jag ska ha en till bebis i magen haha! Tyvärr så blir den önskan inte uppfyllen. I bilen sitter han bredvid mig längst fram. Jag älskar det. Min förstfödda. Vi pratar om skola, vad han har gjort. Han är så stolt över sin nya school bag, skrev sitt namn så prydligt på namnlappen.

I förra veckan, gjorde han sitt första framträdande i sin nya skola. Lord Deramores. Som jordgubbe i The very Hungry Caterpillar. Dagen därpå sprang han på Sports Day. Jag har lunginflammation så jag satt bara på första raden och klappade händerna, men vid mållinjen väntade Thom och tog foton. Grusiga foton av svett, sol, nya gympaskor och röda kinder, stolta, gnistrande ögon. Det är min pojke. Att du är en pojke som springer och pratar och har vänner. Förra veckan följde även en kompis med hem till oss, också för första gången. L har sina svårigheter, men har ändå en slags magnetkraft runt omkring sig, Drar till sig personer och barn, vänner. Som nattfjärilar till en brinnande lampa. Älskade barn. Som läser, skriver, målar, sjunger. Sjunger högt och lågt och falskt och underbart. Varje morgon i bilen. Gungar sina höfter och älskar livet. I måndags fick han sin första school report, och mina ögon fylldes av tårar över hur fint och starkt och modigt och hårt han har jobbat under det här året. Många förändringar. Men precis som ett av hans favoritdjur, kameleonten, har han lyckats skifta och röra sig, flexibel likt vatten i näcken som brusar. En överlevnadsteknik som även speglas i hans fader. Mina pojkar.

You learn, you live, you grow. You love, you suffer, you bleed, you fall, you break. Sometimes gravity seems to suck you down with an intensity that takes all the air out of your lungs. Sometimes you feel too light to keep standing with your feet on the ground, too light for this soil, too light for earth. Sometimes you're escaping it all, pretending as if the demons doesn't exist. And sometimes you have no choice but to dig your hands deep down in the mud, screaming out your furious pan whilst you're burning up inside. But somehow you manage to stand up again, soiled. Your skin smells of fire. Through the ashes you rise, on knees that tremble and with what seems like a broken heart and empty mind. Gazing out over the field that once was your soul and now there's just this empty, dark, fruitless mush. But in the moment that a star fall, another one is born. That's when the faithful gardener in you resurface and all of a sudden this muddy field of lost dreams and painful breaths starts to blossom again. Be brave human. Be brave my child. This is what it's like to be gorgeously human. You fall in millions of pieces and then you get glued back together again. Never exactly the same way you used to be, but still you are ok. I'm ok. Sometimes there will be gaps between the pieces, scars. Wounds. The wound is where the light enters you. To be shattered to pieces but filled with an eternal light is quite holy. My son was the airy, steady stream of light and warmth that I was given, that I'm filled with everyday. Today 5 years ago you were born. The most beautiful, and also one of the saddest days of my life. Excruciating pain and fever was combined with this overwhelming, aching love and gratitude. The most beautiful baby I'd ever seen. His body next to mine. Cold metal and beeping alarms. Needles and covered in tubes. I loved him with an everlasting love. I was given the world within those thin, ugly, blood stained curtains. My cocoon. I reluctantly left his side for toilet visits which lasted an eternity because I couldn't walk properly. I rested my forehead against cold, white bathroom wall as I listened to your screaming voice outside, tears, teard, tears over this body, this medical mystery. They took him away every night at 12 a clock. I listened to the sharp steps in the corridor, his tiny silhouette against hospital wall. The silence. The scream tha followed. Just checking his levels of infections in his blood. My strong boy. My warrior. My sun god. So very aptly named. The horror and anxiety. All the blood. The doctors who though none of us would make it. The nightmares, the flashbacks, the hallucinations. The worry in T and the hospital chair. Him in a hospital chair. And the loneliness during nighttime. The times I fell and no one came and blood became like little seas and I left my own body. Healthy mum's came and went and I was just wishing to be able to walk again. He was unearthly. We say, when music hits you, you feel no pain. When he looked at me, I felt no pain. My prince, my boat, my heart, my all. Today 5 years later, my soul is a wild and beautiful garden. To walk in love, with love. 5 years. You're the best thing that ever happened to me Lughan! You and your sisters. I'm truly blessed to be basking in the glory of your presence. For today and for all days to come. I will love you, til the end of time. Happy Birthday baby bear, our shining one.


Tuesday, July 1, 2014

Dagar och brus

Sol. Stundvis sol. Det har verkligen varit kallt också. Jättekallt. Men idag var värmen ett faktum och A är här, lillasyster/moster. Barnen är glada :) Denna vecka sitter jag min tenta, om jag får godkänt kommer jag att vara världens gladaste person! Längtar efter andra böcker, mindre press. Det har varit många prov detta år, vill ha sommarlov nu. Och mitt i allt växer barnen upp. Lughán är en pojke med skor, byxor och kammat hår. Som springer efter kompisar och kommunicerar. Sitter i ring och spelar kort. Uma ville också vara med i ringen. Han sa till sina vänner att de fick välkomna Uma in, för hon är minsann hans allra bästa vän. Stadiet då han fortfarande är så stolt så att han spricker över mamma, pappa och systrar. Han växer upp men är låter sig fortfarande kramas och pussas på. Älskar honom så mycket. En jäkla ära är det! En gåva och en ära. Uma, känselsprötet. Hon krisar. Så mycket energi i den lilla kroppen. Konstant behov av närhet och närvaro. Klättrar på bordet, klättrar överallt. Är som ett eteriskt, rosa fluff med världens bit i. Arg liten hund. Ibland mjuknar hon. Min eld. Min vind. Mitt yrväder. Håller Lughán i handen och leker. Älskar spel, att baka och att hjälpa mig i köket. Hacka grönsaker. Älskling. Och Malie. 14 månader på torsdag. Tiden, tiden, tiden. Min mjuka, bestämda, sociala, dansande, tumsugande, gosande, apälskande lilla husmus. Min bebis. Din doft, kurvor, gestalt närvaro inte mer nu.