Din mjuka själ.

Önskar att jag kunde fånga the essence of you, I ord, bild, lukt. Önskar att jag kunde förklara med ord hur varmt dina bruna ögon glittrar och hur full av kärlek du är. Håller din apa nära, nära hela tiden och suger på tummen. Vinkar t.o.m med tummen i munnen. Jag säger "puss! " och du kommer mot mig. Böjer på ryggen som en mycket gammal liten gumma, slutar ögonen och skjuter ut hakan. Är så generös med sina kyssar. Antingen med läpparna slutna och krökta eller med framtänderna på display. Ibland tungan ut. Dina varma armar som korvar sig kring min nacke, mjukt och lent. Glädjen i henne. Älskar att krypa upp för trappan och att leka på syskonens rum. Att leka prästens lilla kråka, row, row, row your boat och att dansa och göra piruetter till I like to move it. Min bästa, mjuka bulle-bebis. Min mjuka chokladpralin, mitt hjärtas fröjd. Petar inte på kattungarna, utan böjer dig med händer på knäna i djup beundran och stor tillförsikt. Tar Umas plats i soffan och njuter. Är kärleksfull trots ibland hårda slag från syskon. Alltid full av humor. Alltid redo för äventyr. Luktar alltid gott. Min Malie.

Junidagar

Lughan är min hjälte. Han är varm, noggrann, entusiastisk, kärleksfull. Han har hela mitt hjärta i sin hand. Han skrattar mycket. Blir ofta väldigt arg. Retar gallfeber på Uma och spinner ur sig. Men han är snabb att förlåta. Plitar noggrannt ner sina älskade ord. Skriver så försiktigt och med så stor omsorg. Han älskar verkligen livet. 

Det är varmt och han har keps på sig. Sin ryggsäck på ryggen och uniformen på. Går på led in mot skolan, köar med sina kamrater. Min pojke som fyller 5 år snart. 5 år av att vara mamma. Älskade barn. Sorgen och glädjen, tröttheten, förtvivlan. Euforin. Att det är min varma pojke med smuts under naglarna och mjuka, inkännande, bruna ögon som går där i ledet. Han som klappar mig på axeln när jag kör och säger att min driving is really good. Min pojke som var bebis nyss, som kan läsa och skriva nu. Stolthet strömmer ut i blod och ådrorna spänner, känner mig svag. Jag är bara ett vittne. Och jag gör så gott jag kan. Livets sårbarhet är skrämmande påtaglig, mer så än någonsin. Tror ändå att allt handlar om just detta till slut. Att det är "long stick" på ett h och ett "short stick" på n. Att man gör en liten "flick" i slutet på bokstäver som a och u och n och h. Snirkliga små bokstäver med en hand fylld av levadsglädje. Han har små projekt för sig hela tiden. Beundrar hans uthållighet. Han vill rita och posta brev, i folks brevlådor. Han ger inte upp. Han älskar att överraska och uppvakta och fira andra människor. Att glädjas med andras glädje och känna med andra människors sorg. Asperger känner ingen empati, sägs det. L är en öm, pulserande, glödande klump av brinnande medmänsklighet och välvilja. Han kryper in i sitt head space där han är trygg. Guppar omkting därinne. Tänker så att huvudet knakar. Klipper med sax och vill så gärna hjälpa till. Lerstänk i ansiktet och hans förtvivlan inför orättvisa. Hans dansmoves, hur han svänger på höfterna. "Mamma, I love you so much". Våra bråk, Våra skratt. Samtalen som blir fler och längre. Han berättar om hur gräs blir till mjölk i kossors magar och om hur larver blir till puppor, blir till fjärilar. Han ritar så att pennan brinner och han sätter upp allt med frökenlera på väggarna. I sitt rum, på vårt rum. Mum and dad. Älskar dig Lulle! Världens finaste pojke, min son. Snart 5 år sedan jag blev mor. Helt overkligt. Pojken med guldhjärtat. Tack för gåvan och kompassen.