2012 - 2013

Nyårsafton.
Tack fina 2012 för allt du givit mig. Både det som varit svårt, och det som varit glädjefyllt. Allt är del av samma cirkel, utan det ena finns inte det andra, och varje år jag lägger bakom mig fylls mina fickor med ännu fler juveler och glitter, precious stones. Vissa dinglar tungt, vissa är kantiga, vassa, river hål i fodret. Vissa är svärtade med flagnat guld. Andra är lätta och värmer, sprider sitt ljus ch glans genom tyg, i lår, genom hud och kött och blod och ger mig energi. Gör mig lycklig och glad. Bland stenarna i fickan ligger även flera hundra, vita pärlor, alla skratt som sparats i min memory bank. Alla ljusglimtar i vardagen och allt roligt barnen sagt. Alla leenden som de gett mig. Varje sten har samma värde trots att det som är vackert ibland ser fult och obekvämt ut.  Det har hänt så otroligt mycket, och jag kan lugnt konstatera att jag är en väldigt förändrad människa. Mjukare, mer erfaren, mer luttrad, mer styrka. Mycket mer lugn. Det är man nog alltid, efter ett år, förändrad, men vissa insikter om mig själv och min omgivning, vissa processer som levts genom och vissa platåer jag nu vilar mina fotsulor mot, är unika i sig och något som 2012 alltid kommer att få behålla som "sitt". Inget som kan stressas eller köpas för pengar utan enbart genomlevas med hakan högt och öppen blick mot himlen. Det har varit mycket smärta i världen, men mitt i allt ofattbart så är det ändå så otroligt mycket kärlek. Och medmänklighet. Vart jag än i världen vänder, finns värmen och stödet bland människor där. Någon hjälper en annan upp när den faller, och det är viktigt att hålla fast vid.

Jag har ännu ett år fått ta del av mina barn och deras utveckling, att leva med dem och för dem. Att njuta varje dag av deras existens, att inte missa något. Jag ångrar inte att jag tar det lugnt nu. Att jag är med dem så mycket. Någon skrev något en gång om en förmultnad hjärna när man är hemma med barn, men jag tycker att det är tvärtom. Man måste känna efter, inte fly. Hålla om en annan individ och ge vatten och näring. Att växa med skratt och med växtvärk. Att våga släppa taget och lita på barnen.

Tittade på foton från Umas första födelsedag i början av 2012. Så mycket som hon har växt! Så mycket som Lughán har växt! Inget står någonsin stilla med barn, alltid lika levande, ständigt i förändring och det är totalt mindblowing att få ta del av och vara med om.

Vet med säkerhet att 2013 kommer att bli ett fantastiskt år. Väldigt mycket kärlek och ännu mera liv.

Tack för livet! Mitt liv. Gott nytt år.

She's like the moon, often with one part of herself always hidden.

Det var en gång en hy och den var paj.

Så dålig hy för tillfället. Tänkte passa på nu i rean att köpa upp en serie men djungeln är ju stor. Är det dyrt vill man ju gärna pricka rätt. Innerst inne vet jag att the oil cleansing method är det enda rätta, men är för lat för att ta in all kunskap. Känns skönt och godtroget att lita på kemikalier.  Idag smet jag och T iväg på fika och shopping, till min glädje har Englands the body shop återupptagit deras oljor,  det i kombo med sällsynt date med mannen i mitt liv och en kopp kaffe på favoritcafeet utan barnvagn gjorde min förmiddag fulländad. Vi har roligt ihop, han och jag. Och jag känner mig som världens rikaste att få ha honom i mitt liv. Morföräldrana har lekt med glada barn trots regn och nu har de gett sig iväg på indisk date night. Jag hoppas jag lyckas komma i säng i tid ikväll, ganska hopplös för tillfället.

Mormor och morfar.

"Lughán love mysa mormor morfar" - helst under fluffig filt.

Idag.

Idag har vi städat och pysslat,  rensat och lekt. T var ledig från jobbet och gjorde ärenden, Uma sov middag för första gången på länge. Jag åkte in till stan en snabbis och trängdes med shoppinggalna peeps. Köpte glänsande ny 2013 kalender. Älskar det. Tomma sidor, dagar, veckor, månader. Att fylla med livet och andetagen, shit vilken lyx att få leva!! Jag och Lughán kröp upp i soffan framför en film under en filt och åt choklad. Nu när han går lite på förskola så infinner sig verkligen den där känslan av att ha lov. Myser och leker och pratar. Älskar barns intresse, nyfikenhet och driv. Så kreativa och tvekar aldrig inför att prova nya saker och utföra experiment. Det är ju processen som räknas och inte målet/slutprodukten. Åh vad jag önskar att de hade sagt sånt till barnen när man var liten. Komplex som ekar in i skolålder och vuxenliv. Önskar att jag kunde kapsla in den där rosaglittriga livsaptiten och självförtroendet i en liten välspunnen puppa utan nyckel att bevara i varma bröstet forever.

Någonstans i York befinner sig mina föräldrar och imorgon träffar de barnen.  "Mormor och morfar kommer pussa mig" - Lughán. Vi längtar.

Lazy ass.

Hej mina vänner :) Hoppas att ni har haft en helt fantastisk jul! Det har vi verkligen haft, och nu lider vi av det stora bakslaget. Har latat oss en hel dag. En heeeel dag. Vi lekte, lagade mat, jag badade. Vi såg på film, ritade och bara var. Är så otroligt trött, och det är enbart mitt eget fel, nattuggla som man är. Beundrar alla föräldrar som lägger sig i tid, själv så får min hjärna någon form av spinnattack på kvällen, vibrerar och tänker och tycker och pratar. Ofta med mig själv ;-) Juldagen var toppen iallafall, barnens ögon lös av glädje och jag lyckades leverera värsta brakjulbordet. Kände mig mycket vuxen haha! Älskar julen när det är lugnt och stilla, när levande ljusen brinner och vi bara är, och får vara, tillsammans.

Julanatt.

Vi har haft en jättefin dag! Verkligen. Satt och nöp mig själv i armen och var så otroligt innerligt tacksam över min familj. Tassar runt det här "fina" med världens tipptapp-tå. Så medveten om rikedomen i det, att få ha dem, i allt det varma. Att det inte är självklart. Gåvan. Att trots att jag egentligen inte är en människa med stor ekonomisk frihet så har de allt de egentligen behöver. Värmen, mamma, pappa, kärlek. Varandra. Varma händer. Varm choklad och grädde. Det är så starkt och närvarande samtidigt som det är oerhört sårbart. Man blir som en ängslig hare när man får barn, i kombination med en ursinnesstyrka och ett morrande gap på ett lejon. 50/50. Verkligheten gör ondare, känns mer, utsatta människors situation stirrar en rakt upp i ögat. Fattigdom, barn som svälter, terrordåd, krig. Men kärleken! Den känns också mer. Och andligheten. Jesu födelse. Guds son eller inte, varje gång ett barn föds ser föräldern allt det heliga, allt det utsände, allt det vackra, magiska, otroliga miraklet, i det nyfödda barnets blick. Maria som i varje havande kvinna, Jesus som i varje barn, stallet som i varje vardagsrum eller operationssal. Gud som inom var och en av oss, kärleken som enar oss. Som gör så att man klarar allt.

Uma gick omkring naken med fladdrande blont och röda gummistövlar. Svepte in sin lilla korvkropp i ett genomskinligt tyg med stjärnor på och var otroligt stolt. Julgranen och dess glans och croissanter och varm choklad på det, gjorde att de var övertrötta efter 2 timmar ca. Lite snoriga, lite tagna av allt gott och fint och glittrande. Vi har tagit det sååå lugnt, och bara varit. Kanske var det därför det blev så exra fint. Ingen press. Kröp upp i soffan och tittade på julfilmer, lagade mat och förberedde. Tomtegröt till lunch och sen vilade båda barnen. Lek och mat igen, gjorde i ordning en kopp te och gröt till tomten som kommer inatt, kröp upp i sängen och öppnade sin julbok. Imorgon blir det presenter och lek, lite mera matlagning och sen kommer farfar, faster och kusin.

Jag och T har slappat ikväll med te och film.

Lampan gick i badrummet så fick tända tusen små ljus för att kunna se vilken flaska som var vad när jag  kvällsduschade, tyckte att det kändes passande. Hur ett litet ljus kan skina så klart, och hur kan det värma så underbart, den lilla lågan av eld.

God Jul!

Mina Jesubarn.

The air in my lungs,  every breath that I take. You. Are. Here. Inside of me, never without you. And it doesn't matter anymore what pain surrounds my body,  the nails that might haunt me or the buildings of thick, condensed anxiety and concrete that sometimes is placed on my shoulder to carry,  when you are the blood that becomes gold and with ease float freely in my veins. Always pulsating, always protecting. My shining ones.

Julshoppar. ..

Det sista i regnet. Regn och gråa skyar. Snoriga barn och en fräsch pappa som laddar städning i hemmet. Min kille har en förmåga att se ut som guden självt när han har duschat och med rena kläder klätt sig. En annan känner sig ju som en finnkatastrof oavsett mängd foundation och concealer. Så mycket att göra, så lite tid. Upptäcker att det är ganska svårt med planeringen av högtider när man är mitt uppe i att ta hand om dagen med barnen. Magin får ske över natten mellan 23:e och den 24:e. Det blir bra.

Tisdag

Morgon. Det har regnat under natten och vägarna ligger blöta och gråa. Men kallt är det. Det känner man så fort man vaknar. Sticker fram näsan som en mullvad under täcket och ångrar den sena kvällen igår. Kylan strålar upp ur golven och jag kan fortfarande inte hitta mina tofflot. Brukar skämta med Tom om att vi svenskar kan lukta oss till is. Brukar klaga på regn och rusk,  men kliver jag ut och det luktar is så fladdrar näsborrarna som på en häst. Lyckorus.  Hellre is och snö än kallt regn. Har lite julstress i magen, men försöker ta det lugnt. Lussebullar och lek blir det idag. Och städning. Och tvätt.

I säng.

Vad roligt att det fungerade. Älskade ju min mobilblogg och det har känts så himla tomt utan den. Lämnade min heta gladiator för den varma sängens skull, det är redan för sent egentlige, med tanke på de senaste nätterna av snor, hostyra, och drömmar om hundar som bits och blodiga händer(Lughán drömmer, Uma krasslig) så borde jag verkligen hoppa i bingen. Läser om andra föräldrar som är så himla duktiga på att lägga sig i tid, men jag sitter alltid envis kvar i soffan och gnager på ett par torra brödpinnar. Allt för egentidens skull. När ska man annars jobba liksom? Min hjärna är mitt jobb. Mitt skrivande och mina network kontaker med människor över hela världen.Obetalt men tillfredsställande. Alltid lika kul när folk ifrågasätter hemmamammor och säger saker som "Ja, om man inte vet vad man vill göra med sitt liv så kan man lika gärna stanna hemma." Man fortsätetr att utvecklas, tro't eller ej, fast man är hemma med sina barn. Mer så än någonsin. Det är nog den mest hardcore bootcamp utbildningen man kan gå, hemmaförälder i ett annat land. Man kan inte fly från sig själv, utan man får vända in och ut på varje litet rynkigt skrymsle av unken självkänsla eller dåligt tålamod. Suck it up and deal with it. Världens bästa utbildning är det också, att se sina barn växa upp, att inte missa något. Blir så sugen på att resa. Under två års tid har jag lärt känna världens bästa kvinna/mamma/super-pro. Hon bor i Australien. En dag kommer jag till dig. Äta kolsyrade morötter, titta på foton, gråta över allt som varit, men skratta ännu mer.

Helgen har varit lugn. Nejlikor i apelsiner och grå himmel, Lughán kryper nära och vill mysa. Har lovat att baka kladdkaka imorgon. Jag planerar mat och fixar inför julen. Mycket att tänka på när man ska kombinera två kulturer, jultomte-magin man får över natten till juldagen och hur morgonen glimmar och förväntningen då, den vill jag inte ta ifrån dem. Ju mer jag bor i England desto mer naturligt känns det egentligen. Kanske får införa en julbock på julafton. Haha. Som knackar på dörren och står där med halm ur näsborrarna. Barndomstrauma deluxe.

Sova var det ja. Har mycket att skriva ser det ut som, en ordbajs på min upplysta datorskärm.

Nu ska vi se.

Funkar det? Hoppas, hoppas. Om man kan vara kär i en telefon så är jag det. Jag har fått en gratis upgrade och valde en Samsung SIII, den är underbar,  mjuk, lätt, smart och rolig. Har en större screen än iPhone. Tittar på Gladiator men borde gå och lägga mig. Grinar alltid när jag ser den.

Med ansiktet mor världen.

Många som föder barn nu. Idag kom en så vacker prins till världen, det är så otroligt ljuvligt med barn i juletid.Vilken otrolig lycka det är, med barn som föds. Välkommen, välkommen till jorden.

Uma närmar sig två år, och jag tänker ibland på slutskedet i hennes förlossning. Eller, förlossningen i allmänhet. Hur en förlossning är sammanställd av olika fragment. Detaljer jag har valt att inte prata om, men nu har det snart gått 2 år. Två år sedan den magiska dagen Uma såg världens ljus. Herregud vad jag älskar den flickan. Hon som ville ut med ansiktet först. Jag var 9 cm öppen och krystvärkarna hade pågått i tre timmar, det kallas för face presentation. När panna liksom kilas fast och för varje krystvärk så böjs nacken bakåt och ansiktet skjuts framåt för att sen glida tillbaka igen. Det är nästan omöjligt att komma upp i 10 då ansiktets omkrets är så mycket större än hjässan, Trycket på cervix blir ojömt och kroppen krånglar, barnet krånglar. Hennes puls rusade, min puls rusade. P.g.a pulsen togs vi in, det var det längsta fragmentet. 20 minuter i en ambulans med ett huvud mellan benen och krystvärkar som skakar, tröttheten efter 30 timmar utan stopp eller smärtlindring. 20 minuter är längre än 30 timmar när världen står stilla. Och de låter mig kämpa i 4 timmar till innan hjärtljuden på skärmen dippar, och smärtan skär som knivar i ärret. Det känns som om jag spricker, där. Inte ring of fire, scar on fire. Att dra med tång eller sugklocka går inte då ansiktet är först. De rusar och jag ser lamporna som blinkar. Tummen upp till Tom, det är okej. Allt är okej så länge hon är okej. Och de öppnar min livmoder och jag ser allt det röda i min skärm. Min alldeles egna rymdvarelse är född i denna rymdstation, bland instrument och kalla kårar, men hon var varm, jag var varm. Och jag tänkte att rymden är så otroligt magisk ändå, på ett alldeles speciellt sätt. Människor med modiga hjärtan och stor kunskap hjälper min rymdblomma till världen och de gör det med flinka, tröstande, trygga och snabba rörelser. Det är ömt och det är kärlek och jag ser stjärnorna. Kirurgen pratar om hur ärret nästan gett vika helt, håligheter överallt i min ömma, älskande, pulserande livmoder. Det tar tid att sy ihop mig. Lappa ihop och få mig stabil. Jag är långt ifrån stabil i huvudet, berusad av kärleksdrogen och himla skakis. Samtidigt är allt så självlart. Trots ruset kring min kropp är det bara jag och hon, våra ansikten inramade, andas samma luft, mun mot mun. Jag håller hårt om mitt kängurubylte. Så sjukt jävla lycklig över min rymdblomma, till synes så oberörd av all stress och press hon genomlidit.Vi rullas ut och alla går hem. De lovar mig att rulla mig till avdelningen snart, men de tycks glömma för vi spenderar så himla många timmar i det där rummet, utan ljud. Bara varma, söta flämtningar från henne och låga morrande smärtljud jag släpper ifrån mig när metallen i magen sliter, eftervärkarna skakar. Det kliar överallt. När jag rullas upp blöder jag. Jag blöder och lutar mig bakåt och känner hur jag försvinner. Sängen fylls och läkarna rusar igen. Nålar överallt, de rotar, tvättar, trycker, rensar, masserar. Det blir tyst och jag vänder mig om och tittar på henne i plastbubblan. Tänker att; Så gick det till när du föddes, älskade. Jag gick ut i skogen och hittade dig under en stubbe. Solen sken in mellan löven och mossan var fuktig. Du bara låg där med dina alvöron och smultronmun, runda små kinder. Och jorden brummar, viskar aaaaauum. A-u-m. Uma. Världsalltet. Du som gör cirkeln hel. Och livet kom tillbaka och kraften återvände och jag kunde lyfta min hand och klappa dig. Vill inte släppa dig. Aldrig släppa dig mer.

Och du närmar dig två hela år. Och du rusar med ansiktet först och vind under dina blonda lockar, som studsar mot dina axlar. Så full av liv och galenskap. Jag älskade att skapa dig, jag älskade att bära dig, jag älskde att föda dig, men allra mest älskar jag att ha dig här. Att leva med dig, att se och vara med dig varje dag, att lukta på dig, att prata med dig, att njuta av dig, att ge dig allt det du förtjänar. Tuffa stålbruden, så otroligt modig med världens mjukaste insida. Med ansiktet mot världen.

Fladder under vingarna.

Han sitter i soffan och lutar sig mot mig. "Lugháns mamma, my friend" - säger han och han är så varm och mjuk. Klappar med pekfingret längst hans näsa, blundar och minns precis hur den näsan kändes under fingertoppen, den där fredagen i Juli 2009. Samma näsa, samma lena pojke. "oooh that's nice mamma, tickle Lughán". Älslar dig så att det värker i hela kroppen. När du pratar om hur busschaufören lyssnar till bebisen som skriker, när du på morgonen sällskapar på toa och pratar om att jultomten kommer snart. Snart, snart kommer han, och han har presnter med sig till Lughán tydligen. Det berättar du för mig. Idag fick han julkort av sina vänner från skolan, så imorgon bär det av till stan för att köpa upp mig lite. Det är ju mitt första år som officiell "mamma", så det tar lite tid att lära sig alla nya regler som newbie. Julkort och sånt. Lyckades fiffla ihop ett paket med ekologiska chokladtryfflar iallafall, en röd amaryllis som först ser dagens ljus om 8 veckor cirka, så himla välgenomtänkt som julblomma liksom(eeh), ett kort. Hittade inte waldorfpennorna att färlägga med, men ibland är svarta ord i bläck allt som behövs för att lyckas beskriva allt det fina man känner. Fröken Honung, Lugháns pedagog. Silkeshänderna, de varma och omslutande. Hur han mår så bra och så tacksamma som vi är. När man väl ger sig ut i djungeln med förskola och skola, den där världen som redan känns främmande och obekväm för mig, då är det få saker så himla livsgläjande och betydelsefullt som en människa som verkligen bryr sig om barnen. Som orkar att bry sig. Som har energi kvar, trots rynkor i både hud och själ, trots läderkupa kring hjärtat. Trots ett ganska så strävt liv, att det blir guld sen av människor som hon. Hon lyser guld över vår pojke och för det skulle jag kunna ge hela min värld. Allt jag äger och har, skulle jag ge, för att mina barn ska kunna födas i tryggt ljus, leva i ljus och bli omhändertagna i ljus. Ur värme kom du, i värme ska vi föra dig. Före er, all världens barn.

En sovmorgon med laptop.

Här ligger jag naken i min säng. Klockan är 07:56 as I write, och jag har sovmorgon. Med min laptop. Barnen vaknade en himla bra tid imorse, runt sjusnåret. Det är mer HUR dem vaknar som är problemet. Lughán slår monotoniskt dörren mot väggen, uppfodrande... Bang, bang, bang. Min underbara katt som jag vanligtvis älskar i bitar jamar så hälften kunde räcka, ett besatt krafsande och skrik som får vilken människoröst som helst att blekna. Uma är väl mest tam. Hon skriker mest ett försiktigt "baaajs!" och man rusar in för att finna henne med avdragen pyjamas och en hand nere i blöjan. Mina mornar, mitt humör. I heart you. Sen blir allt så mycke bättre när man glider ner för trappan och får första kramen, frukost som dukas fram och adventsmys. Och kaffe. Helst två koppar, och ett glas apelsinjuice. Men nu ligger jag här som sagt. Så ovanligt att jag inte riktigt klarar av det. Måste dra upp laptopen i sängen med mig och skriva av mig. Och stackars min kille som tror att jag sover.

Haha, han känner mig för väl. "I know you're awake baby, do you want me to put a bath on for you?  Ja!!! Tack!!! Världens bästa man.

Lite sjuk.

Hallååå mina fina. Har definitivt en uvi på gång, men pallar inte att åka till sjukan. Vet att det måste ske, men pallar inte riktigt. Dricker mycket juice, en och annan kaffe. Har så mycket att göra. Helgerna är heliga, och idag är T hemma för ovanlighetens skull. Han har jobbat konstant både dag och natt den senaste tiden. Barnen är trötta. Vet inte om det är hösten eller vad det är, men trötta, gnälliga, stingsliga. Vad man än gör blir det mest pannkaka och tårarna och skriken och bankandet i dörrar är nog det som hörs mest i vårt hus för tillfället. Barnens alltså. Ibland känner man för att joina i klagosången men man får la hålla igen ;-)

Ett hus som behöver städas och två barn som behöver stimuleras. En jul som nalkas och imorgon är det andra advent. Ingen snö i England, ser att det öser ner hemma i Swe. Igår hade vi härlig dramatik av ett badkar som glömdes av och ett läckande tak. Heja mig.