Sunday, September 13, 2015

Lilla O börjar skolan.

Tänk att Uma är 4 år och 8 månader. Hon är mer än vad jag någonsin har kunnat drömma om, i sin lilla || stora person. Hon är en gåva av ljus och eld. En liten fladdrande nattfjäril, en eldfluga. Min blå fjäril en sommardag, min gapande fågelunge, mitt lilla gryn, mitt lilla oatflake, min lilla O. I magen var hon baby blue och lilla O. I tisdags började mitt blonda yrväder skolan. Hon med humorn, humöret, ömheten, sårbarheten, mjuka kanterna och ljusa blå, jordens salt. Mitt salt, mitt salt. Att just hon började skolan. Med liten uniform, så stolt. Hon gick till tolv alla dagar. Jag stannade en halvtimme på morgonen varje dag för att hon skulle vänja sig, för att hon skulle tycka att det var okej att vara där. Hon har ett par vänner som hon tycker mycket om, och ett dussin till av små ansikten som hon känner igen sedan Pre-school. Det är två stora kreativa rum och två snälla fröknar. Hon grep ganska snart tag i en kamera som hon använde för fullt, tog foton av mig, skor, sig själv i spegeln, närbilder på leksaker och ett på Malie. Med försiktiga, konstnärliga fingrar höll hon den i sina händer. En Vtech så den var gjord för barn. Inte precis bästa kvalité men i hennes värld gör det ingenting. Jag har lovat henne att vi ska köpa en kamera till henne. En enkel digital kanske till jul, kanske tidigare. På fredagen, efter fem minuter vände hon sig mot mig och sa "you can go now mummy!". Och jag värmdes upp inifrån av stolthet och glädje över mitt fjäderbarn som nu tar sats och singlar genom luften, dalar i brisen på frihetens vingar, dina allra första vingslag i detta nya äventyr. Utsträckt och förväntansfull, så modig. Såg henne genom fönstret och vi tittade på varandra och hon log tryggt och vinkade, slängkyssar och ögonkontakt. Trygg. Kan man få en större gåva? På lätta steg gick jag mot bilen. Så stolt. Imorgon ska hon äta lunch för första gången, och det är jag nervös inför. Så.stor bricka och en så stor och stökig matsal. Men Lughán har sagt att han ska ta hand om henne, på sitt kantiga och varma lilla sätt. Jag kan se det framför sig hur han klämmer sig ner bredvid henne och lägger armen kring henne och ska lära henne allt han kan, som farsan baloo. En fluga på väggen skulle jag vilja vara. Men istället är jag nog just i den stunden hemma med ett annat litet korvbarn och läser och städar och tar hand om och upplever. Malie har aldrig varit själv med mig förut. En första gång för oss alla på olika sätt. Tacksamhet och trötthet och skörhet och kärlek, så som livet är.