Sunday, September 30, 2012

Gissa vad jag gör.

Ligger i en säng i ett främmande land, äter en ägg och kaviarsmörgås och surplar i mig en kopp kaffe. Internet på hemmaplan har fortsatt att krångla, och jag känner mig som en fisk utan vatten. Utan mitt skrivande studsar jag i botten alltså. Jag är själv. I två dagar är jag själv. Utan barn. Det har inte hänt på många år, att jag bara är med mig själv, och åååååh så välbehövt. Jag är en lyckans ost som har en fullt kapabel andra hälft som tar jättebra hand om VÅRA barn under två dagars tid ;-) Säger jag till de höjda ögonbrynen. Brukar säga att man får tre saker med barn, på köpet liksom : Hängbröst, större bultande hjärta, och många höjda ögonbryn från omgivningen. Jag tycker att det är lite härligt på något sätt. Kanske är det en övervintrad tonårsrebell i mig som älskar att bemöta höjda ögonbryn. Ba va?? Ska du åka iväg i två hela dagar? Ja. Det ska jag. Och det ska bli sååååå skönt. Att få min första sovmorgon på över två år. Jihaaaa. Fuck you. Kommer du inte sakna dem? Nä, inte särskilt. Hehe. Jag har ju inte mina barn på dagis som sagt. Aldrig ifrån mig, alltid med mig, alltid inom mig, under huden i hjärta och med fingrar i mitt hår. Skönt att få kura ihop själv på ett flygplan i mörkret och pilla i sig en påse vingummin och tänka på livet så att hjärnan knakar sönder. Det är viktiga stunder för vilken människa som helst. Visste ni det, att en mamma fortfarande är en människa?  Människa, kvinna, mamma, någons syster, dotter, kusin, barnbarn, vän, flickvän. Men allra främst min alldeles egna.

Hoppas på att återhämta mig lite, att tvinga kroppen in i ett vila-läge. Har en förkylning som inte vill gå ur kroppen, och den tillåts aldrig att komma upp på fötter igen. Fastnat i low mode läge. Feberskakningar igår men känner mig bättre nu på morgonen.

Njuter.

Friday, September 14, 2012

Hej internet :)

Hallååååååå. Som jag har längtat efter ögonblicket, att låta fingrarna falla på tangenterna som tillhör min gamla, snea, älskade laptop. Mobilt eller något sådant, kopplat via Toms dator. Så det blir bara om kvällarna jag kan prata. Inget riktigt internet eller fast telefon på fem veckor. "Fem veckor???" Skrek jag som en påtänd gnu åt Tom. "Vad är det för jeeeefla stenåldersland ni har egentligen??" Morr, morr och suck. Tydligen någon översvämning i somras som gjorde att en ledning sa "hejdå", så vid varje flytt en brittisk person gör, får man alltså vänta fem veckor. Pyttsan!!!! Iallafall. Hej! Hur mår ni? Det känns som det var hundra ljusår sedan jag var här. I'm a changed person, all in two weeks ;-) Jag har flyttat. Vi har flyttat. Jag har varit apsjuk och skolan har kickat igång igen. Lugháns första två förskoleveckor. Han har sammanlagt gått 3,5 mornar. Jag har kalla fötter. Har suttit i rummet intill och ängsligt kikat ut mellan gardinerna på pojken i bubblan där han leker och försöker kommunicera med de andra barnen. Krupit upp i fosterställning nära, nära hans björnlika kropp om natten i hans säng, låtit tårarna och ångesten falla fritt i hans lurviga nacke. Ba pinsam morsa asså. Men helvetet vad ont det gör. Att han, den lilla, därute, bland dem. Han förstår inte. Andra barn gråter medvetet efter mamma. Lughán gråter för att han är som ett skyggt väsen i strålkastarljus. Blottar tänderna och morrar och lägger sig i ett hörn. Förra fredagen hämtade jag honom efter en timme. De ringde och sa att blöjan satt snett, han hade kissat igenom. Så fort de närmade sig honom så skrek han som en skadeskjuten fågel och la sig i ett hörn. Jag sprang med flämtande steg. Tog en gråtande pojke i famnen och kände att det var det för dagen. Höll hans varma hand i ett fast grepp och promenerade hem. "Mamma går fort"- "Mmmm, mamma går fort"...Aldrig släpper jag dig igen. Men jag vet att jag måste det. Varje morgon säger han "inte lekis". Första veckan gick han 2,5 mornar, den här veckan gick han 1 morgon. Sen blev jag helt galet sjuk i någon influensaskit. Lika bra att han fick vara hemma med mig och Uma. Att flytta har varit jobbigt, förskolestarten har varit jobbig. Kroppen sa godnatt tillslut.

Lekis är helt okej, kan tilläggas. Rosemary, hans pedagog, är underbar. Bär honom t.o.m när det behövs! Lugháns två favoritdjur är mammut och flodhäst, och lite självidentifiering är det nog i valet. Inte utseendemässigt kanske(bara flodhästsgapet vid skrik!!), men tyngden. Enorm styrka men samtidigt utrotningshotad och sårbar, sådana är dem. Sådan är han, min Lughán. De har ett litet rum, ett waldorfrum. En liten grupp. En pedagog, två assistenter. Hackar morötter och äpplen. Bakar bröd och leker ute. Följer en rytm. Men när han ser mig i dörröppningen vid lunchtid, rusar han ut och släpper aldrig taget. Blir t.o.m alldeles till sig av att få se Uma. "Uuuuma, sitta vagnen, Uma"- lägger en omhändertagande, något kvävande, men ändock kärleksfull(!) lov runt hennes nacke och föser henne vänligt men bestämt mot dubbelvagnen i hallen, hans piratskepp, hans fristad. Där han i säkerhet kan surpla äppeljuice och titta bilar.

Vår nya trädgård är to die for. En lång remsa undermark att bara släppa ut ungarna på. Bara att öppna köksdörren. "Heeeejdååååå!" Vinkar jag- så rusar de ut som friluftsglada små skogsmullar. Lughán rusar till hönsen, och Uma till Otho.

De få timmar jag har fått spendera tillsammans med Uma på egen hand, har varit SÅ underbara. "Hej Uma", sa jag. "Hej mamma". Vi har lekt, pratat och sjungit. Om Lughán är natt, är Uma dag. De gör allt olika och bemöter allt på olika sätt. Från det stora till det lilla. Tycker en om potatis, hatar den andra det. Lughán älskar pizza och pannkakor men ratar potatis, Uma älskar potatis men ogillar pizza och pannkakor. Uma är ett blont yrväder som fiser runt i sin knubbiga gestalt, så otroligt världsvan som den baktunga fjäril hon är. Är totalt självsäker och har god balans, alltid orädd, men har ändå en mjuk mammighet över sig. Vill gärna att jag ska hålla handen. Hon kan vara ute och leka i timmar. Hon älskar att ställa sig i mitten av gräsmattan och möta naturen, vinden och regndropparna. Helst utan mössa. Så att det blonda, lockiga står rätt upp som känselspröt, upp, upp i himlen.. Jag torkar ur en kopp i köket och ser på hennes lilla, godmodiga, knubbiga gestalt genom fönstret och nyper mig hårt i armen. Att jag fick dig, lilla tjej. Världens mest perfekta lilla puddingpastej. Hon pratar nu. Oj, så hon pratar. Ibland förstår man inte ett jota, men oftare och oftare förstår man desto mer. Favoriten är fortfarande att sitta naken, med benen brätt isär och pilla sig i rumpa och yoni, medan jag högläser Viggos Visor eller Viggos bok. Favoritsångerna för tillfället är Imse Vimse Spindel och Bä Bä. Favoritdelen ur Viggos Bok är när Viggo skriker "neeeeeeeeej, jag vill ha mycket mjölk, inte lite!!" - När pappa dricker en stor klunk mjölk.

Mitt liv är himla busy. Samtidigt som det står stilla. Bristen på telefon gör mig sjuk av längtan efter svensk röst.

Nu en snabb kopp te, sen sängen. Mördarförkylningen är bättre, men det sätter sina spår. Är zombie.

Kram!

Saturday, September 1, 2012

Pepsi max-fylla.

Häpp, häpp. Barnen har äntligen somnat. Nu är det min pepsimax(onyttigt som sjutton men det var rea på Sainsbury's), gasfyllda ibs-mage och tv:n som gäller. Otho hoppar runt och leker. Safe inside i värmen. Har egentligen andra saker jag behöver göra, svara på världens finaste mail, städa kök, engagera mig. Men engagemang kräver hjärta, och just ikväll ligger det och skvalpar någonstans där nere i maggropen av trötthet. Får ta det lugnt ikväll. Kärlek, kärlek, kärlek ut i lördagsnatten. Speciellt till dig, granne E, systra mi :)