Thursday, December 26, 2013

Jul.

Vi har haft en fin jul. Lugn, så lugn som det nu kan bli med tre små troll. Jag är framförallt otroligt trött, 2013 har varit ett tungt år på nästan alla plan, men barnen och deras ständiga växande, och Malies ankomst till vår planet, har såklart varit ljust, ljust, ljust. Sjukdomen efter M som aldrig försvann riktigt gjorde mig trött på ett sätt jag aldrig förr har upplevt. Inga mer nålar nu, för jag orkar inte. Orkar gör man ju, för att man måste. Och för att jag vill. Min kära kille är ju också mitt guld, och tillsammans känner vi oss ganska oslagbara fast det brusar runt oss. Så mycket kärlek i vår lilla bubbla. Är otroligt tacksam över att jag har fått överleva och därmed uppleva detta. Det allra viktigaste i mitt liv. Min kille och våra tre barn.

L's utredning har dragit ut på tiden. I januari kommer jag ligga som galning på teletråden, tjafsa med läkare är jag tack och lov ganska van vid. Körningen går jättebra men min hjärna klarar egentligen inte av att faila så jag är absolut rädd inför uppkörningen. Jag vet hur det är att slita förgäves för något man så otroligt hjärna vill ha. Att få mitt körkort är högt upp på min drömlista, det kommer att förändra mitt liv, så håller tummarna för att det kommer gå bra.

Kursen är det också mycket mer, men också väldigt livgivande. Jag tycker mycket om att plugga, pch så  tycker jag mycket om andra människor, så det är ju egentligen en helt perfekt kombo. Nu är det jullov och det är också väldigt skönt. Imorgon kommer min älskade mamma hit, vilken hero att resa från Sverige bara för att träffa oss. Jag har inte varit i Sverige på år känns det som, längtar svensk luft och svensk mark. Rötter är viktiga, vare sig man vill eller inte. Vare sig ,man tycker om det eller inte.

L är varm, oskyldig, rolig. Pratar om att mina axlar luktar mjölk, masserar min mage och skrattar så att han kiknar åt rynkorna. Blev så glad för sina julklappar, älskade barn. Mina barn har inte mycket, men det de har, är de välsigt tacksamma för. Jag älskar att göra jul. Fixa och göra fint, deras andaktiga små uppenbarelser när de ställer ut te och kakor som de dekorerat själva till tomten. Enda gången Uma är helt tyst, när hon väntar på tomten haha. Börjar vinka stelt med stora blå ögon redan innan dörren har öppnats, trots att jag har sagt flera gånger att tomten kommer först inatt. Deras ögon när de ser klapparna och de levande ljusen på bordet. De är guld i min mage, i mitt hjärta, i mina händer, skor och hår. Guld i ögonen som blir tårar av tacksamhet och guld strött längst bägen där jag går, min livspromenad. Kantad av er. Utmattande, smärtsamt, höga berg och djupa dalar, men tacksamheten är alltid där, även de dagar jag sliter av mig håret. Uma. Uma är ljus och vildhet, snabb och busig. Hela hon är byggd av bus, man får ta det goda med det onda. Det är hemskt när hon gör illa katterna och rusar ut på vägar, rymmeroch retas, men samtidigt är det ljuset i henne som gör henne så otroligt levande, ljuset i henne som gör henne till min. Min Uma. Uma betyder luminous, hennes födelse var ljus, och hon är ljus. Min skimrande pärla, så liten, så tuff men ocksp känslig. Med blonda håret oborstat som en gloria och smultronläppar som putar när hon koncentrerar sig. Väljer gult, rosa och vitt när hon ritar och älskar sina rosa tofflor med fjärilar på. Hon går oftast på tårna och det roligaste som finns ör att dansa. För Uma är livet en dans, hoppar och dansar och är mjuk. Hon vill säga godnatt och när man sjunker ner i berget av täcke och gosar in ansiktet i hennes mjuka hals bland alla blonda lockar, mjuka armar kring min hals. Uma blåklocka, mitt lilla glitterbarn.

Malies första jul. Tänker tillbaka på året som har gått och det är ju ett så stort mirakel att hon är här nu. Minns förra julen, min lilla kula. Undrade så vem det var. Nu är hon nästan 8 månader och står upp, på julafton stid hon utan att hålla sig i någonting. Tror absolut att hon kommer att gå vid 1 år. Antagligen innan. Min sista bebis. Mjukt hår, konstigt nog så växer det mest bakom öronen, så hon har som långa polisnonger fast bakom öronen, lillgos. Varma, glittrande ögon. Snäll, så otroligt snäll. Envis, sover ganska dåligt pga tänder, men ljuvlig. Gosig. Älskar sin mat, älskar sin flaska. Säger daddi, dadda, mammi, mamma och heeeeya, heeeeeya. Snuttar på sin tumme hela tiden, och tittar man henne i ögonen så lutar hon sin mjuka panna mot min och tittar uppåt, vill bli snusad på. Leker så mycket med syskonen, tycker att pennor är det bästa som finns, petar, drar, prasslar. Sin allra första jul. Min finaste julgåva är att du har kommit till oss, att du är här nu. Varm och mjuk och helig. Så häftigt att ta upp ännu en julsocka ur jullådan, ett tredje barn. Tre julstrumpor. Nothing but a miracle. 


Thursday, December 12, 2013

December

Första advent kom och gick, likaså andra. Nu står vi redan inför tredje advent på Söndag, och snart är julen här. Har inte dekorerat så mycket hemma än, men vi har bakat desto mer. Tre satser lussebullar, pepparkakor, chokladkakor med ingefära, pepparkakemuffins. Jag kör fortfarande ganska mycket, går på kurs. Läxor och barn och hus och djur.  Mörkret gör att man blir invirad i någon slags hölje, ett slags vilotillstånd, trots att jag stressar som en galning. Man tar sig genom en dag i taget, alltid fullt ös. Ingen snö än. York är en väldigt gammal stad, gränderna är inte skapta för julshopping precis, men det skrämmer inte människor, det shoppas ändå. Det myllrar! Turistbussar som vältras in, vassa armbågar och svettiga pannor, svordomar och trängsel. All in the name of love liksom. Trots att jag inte går galen på prylar av ekonomi skäl, och trots att vi firar jul bara vi fem i år, så känner jag av jukstressen jag också. Märkligt. Bockar av min lista i raketfart utan att hinna njuta eller andas. Nästan promenaden hem från kursen en gång i veckan som får mig att känna och tänka efter mest. Stjärnklar himmel, klar luft. Pumpad på energi av kurskamrater och hela stan är prydd med juldekor och ljus. Mitt York. Jag älskar den här staden, sedan jag satte min fot här för första gången. Malie kryper, sitter, står lutad mot möbler som stöd. Pratar mycket, dadda och diddi och mamamamamamaamamama. Är helt ljuvlig. Tänk björnunge, så är hon. Glad och självständig, envis och öm. Silkeslen panna mot min bröstkorg och tummen i mun. Älskar när hon har syskonen runt sig, då är hon som gladast. Mjuk, hela hon. Själ, hjärta,  kropp. Tacksam.

Monday, December 2, 2013

...

Förra söndagen somnade vår granne in efter 4 månaders sjukdom. Hon var en eldsjäl som brann för musik och människor, välkomnade alltid nya människor in i sitt liv och var en helt strålande person. Ett leende som man alltid kommer att minnas och en unikhet över henne som fick en att känna sig blessed efter att man mött henne. Hon var lärare på skolan och vi brukade ha sällskap hem. Prata om livet och om moderskapet och allt mellan himmel och jord. Idag var det begravning och kyrkan var full. En kall morgon i December. Vila i frid Angela, ängel. På jorden, så ock i himlen.