Wednesday, September 28, 2011

Tröttöga.

Godnatt fina ni.Jag har stekt i 30graders värme idag,åh ja!Svettiga barn,morgonångest,glass,lekgrupp,eftermiddagsfika hos fellow mama,hambuuurgareee.Getost.Jäpp.Natti.
Published with Blogger-droid v1.7.2

Published with Blogger-droid v1.7.2

My heart

Published with Blogger-droid v1.7.2

Tuesday, September 27, 2011

Älskade.

Kanske för privat att skriva om kan tyckas,men.Kärleken till mina barn.Älskade små.Den största utmaningen man möter som förälder,är kampen med sig själv.Älskade barn.Lughán växer upp,blir en liten pojke,jag får andnöd av det miraklet.Min pojke.Min pojke.Darrar på fingrarna och jag gråter när fingrarna hamrar tangenter.Kärleken till mina barn.Ordlös.Han pratar nu,jag pratar med honom.Leker,skrattar,förstår.Tillsammans.Han ber om saker,skriker,gråter....Han gråter.Som en människa,ett barn.Inte som en bebis längre.I det arga skriket finns regnbågen av känslor,smärtan påtaglig.Om än flyktig,så river det ändå.Sorgen,besvikelsen,även skam.Så tydligt.Gör ont i mig när jag torkar hans tårar,men jag vet att allt är som det ska vara.Det gör ont att växa.Han andas snart lätt igen med glada leendet och ögonen som glittrar.Varma fingrarna och munnen mot min hals igen.Jag är så tacksam för gåvan att få vara hemma med honom.trots att det sliter ibland.Han är en cocktail av ursinnesstark vilja och sårbar känslighet.Han behöver stöttas med varma kroppen,varma stadiga rösten.Att finnas där när han vill hålla hårt,men respektera att ta avstånd när han visar tecken på det.Förstå hans integritet i den egna leken.Hans egna bubbla av jag-upplevelse.Inte störa.Den tolfte Oktober har jag och Tom vårt första föräldramöte inför förskolestarten om ca.ett år.Till dess ska jag skriva Lugháns biografi,det har jag fått i uppgift av skolan.Blir tårögd bara jag tänker på det.Men de vill ha med det allra viktigaste,såsom graviditet,förlossning(!),familjesituation,personlighet etc.etc...Älskade lilla gryn.Mammas Lughán.Jag är så stolt.En levande,varm människa.En fågel som fick vingar.Min lilla björn.Min Lughán.

Monday, September 26, 2011

It's a hard life.

Jobbiga saker pågår nu,bränner hål i mage och hjärta.Barnen mår bra och det är inte kärlekstrassel.Handlar om falska spel,dömande tankar,elakhet.Och lågt IQ.Förvånas ständigt över människors brist på förståelse.Ointelligenta nänniskor är svåra att "fånga",hala som fiskar.Dead game.Jag har inte tid med så stora påsar skit i mitt liv.Vill ta avstånd.Våga lilla jag,våga.She flies with her own wings.
Published with Blogger-droid v1.7.2

Friday, September 23, 2011

Sugmärke på bröstet

När bebben inte bara använder mig som vandrande napp och ger blodiga rivmärken på boobsen,utan även oglamorösa,blåa sugmärken,känns livet som ammande mor ganska så irriterande.Ack,om hon bara tog flaska så att jag kunde trappa ner på tutteriet...sliter av mitt håååår.
Published with Blogger-droid v1.7.2

Miss Umabelle ...Fire of my heart

Published with Blogger-droid v1.7.2

Thursday, September 22, 2011

Humdidum.Hello little friend.

Har en sådan sjuk matångest.Det har liksom bara smygit sig på under de senaste månaderna.Klarar inte av att känna mig mätt.Vill ligga ner på en soffa och andas djupa andetag efter att jag har ätit ett par matskedar pasta med sås.Det var längesedan jag kände SÅ mycket ångest över mättnad.Du är inte välkommen här,gamle vän.No more,no more.Småäta kan jag,smågodis,en smörgås här en smörgås där.Äter gör jag förstås också,men inte utan ångest.Vet verkligen inte hur eller varför den har kommit!?Det är inte så att jag är rädd för att vara,bli tjock utan jag blir bara så himla obekväm.Orkar inte tyngden i magen.Kanske har det med stress att göra?Med småbarn kan man ju aldrig tugga klart eller äta i lugn och ro.Pastabitar glider ner i strupen utan att tuggas ;)...Som ex-anorexic behöver man ju extra mycket lugn och ro runt sig när man äter.Jag har verkligen hamnat i en dålig cirkel.Det klassiska scenariot som utspelar sig varje dag är att jag ska äta,men slutar efter ett par tuggor p.g.a stress,och det faktum att jag behöver fixa med andra saker,Vi försöker sitta ner som familj och äta frukost och middag,men det blir alltid att jag springer omkring för att alla ska ha det som de behöver.Haklappar,stolar,tallrikar,juice,te till Tom,mat på tallrikar som är för varmt,blåsa,blåsa,spring,spring,torka upp,sätta sig,mata bebis,bebis sätter i halsen upp å stå,och så vill Lughá inte ha mer mat,springer iväg utan att ha tvättat händerna,"kom tillbaaaka ooonge"skriker jag,han tillbaka,tvättar händerna,vill ha yogurt,äter yogurt,nu är Uma klar,medan jag torkar Uma har Lugh'an fått upp skafferiet och hällt ut all spagetti på golvet som han sedan dansar på och skrattar glatt åt det roliga ljudet av knäckt spagetti o.s.v o.s.v....mmmm familjeharmonin.Det slutar med en stressmage,halväten tallrik,sätter på en snabbkaffe medan jag städar upp köket en snabbis och hittar en kakbit.Smyger upp på toan för att power-bajsa medan Tom passar barnen en sekund,och MULAR samtidigt in kabiten ner i halsen,ba.Multi-tasking ni vet.Som en tjuv.Tuggar snabbt,sväljer,energipåslaget,adrenalinet,redo för sista lek,pajamaspåklädning,skrik,bokläsning."GODNATT BARN"sedan står jag där i skåpet och letar godis på kvällen istället.Quick energyyyy.."Snälla,säg att vi har glass hemma"..Glömmer att dricka vatten,bara alltför mycket kaffe...Vaknar uttorkad nästa morgon med torr mun och är sockerbakis.Ömma,otränade leder och fisar som doftar vingummi-orgie.Fräääääsch.Not.

Jag måste få en rutin.Regelbundna måltider.Jag skulle nog tippa på att 60% av mitt dagliga energiintag består av (dåligt)socker..resten är typ 30% smörgåsar 10% mat....Illa,illa.

Jag har ätit en ordentlig lunch precis nu.Med mycket grönsaker och råris och druckit grönt te istället för kaffe.Kom igen nu kvinne,dags att återfå hälsan!

Jag förstår verkligen varför det existerar så många misslyckade magoperationer,där man förminskar magsäcken.Det är hur lätt som helst att sätta i sig ett par godisbitar här,ett par godisbitar där,och MISSA maten.Men det är ju så himla mycket hälsosammare att äta en ordentlig portion mat med mycket grönsaker,protein,långsamma kolhydrater,än ett par godisbitar liksoooom.Hänger ni med i det suddiga resonemanget?


(alltså,detta handlar inte om vikt.Vill bara fungera som en normal människa.Som inte är beroende av ett ständigt småätande och aldrig klarar av att äta en hel måltid utan matkoma/ångest/stressmage.)

Vill inte sova! :)

Published with Blogger-droid v1.7.2

vänjer sig vid nya spjälsängen!

No more boob in bed aaall night long.Or so we hope anyway.Lite fail efter halva natten,men gårdagens kväll var underbar och lugn.Sovande barn i egna sängar är verkligen blissful.
Published with Blogger-droid v1.7.2

Wednesday, September 21, 2011

Guldkorn.

Det är värt all heartache man får uppleva när man luskar omkring inne på BTA(Birth Trauma Association) så länge man hittar DESSA guldkorn.Sjukt intresssant.IntresSANT.Sant.

"Hello- I am wondering whether anyone here might be able to help me out with a dissertation that I am researching. I am a 3rd year philosophy student with a keen interest in feminist theory. I want to write a dissertation on women's experience of birth in western culture and am particularly interested in the way aspects of our culture's attitude towards women's bodies might be affecting this experience and leading to increased instances of birth trauma.My theory (very briefly) is that whilst a technocratic birth culture is undoubtedly a major culprit, there is something deeper underlying the problem. Like many women, when I became pregnant, I read everything I could get my hands to prepare for birth. I was particularly seduced by the "natural" birth rhetoric which convinced me that I was "designed" to give birth, that I should trust birth, trust my body, and distrust the doctors who simply wanted to interfere and take control of my experience. I believed that as a fit healthy young woman who had educated myself about birth I would be able to be in control, and have the "natural" birth I wanted. I would be (as one home birth advocate put it) a "birthing goddess" 7 years on I look back at my two c-sections and one miscarriage and wonder if this rhetoric isn't doing some harm. I do not doubt that too many women experience a cascade of interventions that are entirely unnecessary and that these interventions can often be blamed for the subsequent trauma, but the fact is, that for a small number of women, interventions ARE necessary, and that these women end up feeling inadequate. Birth has failed them, their bodies have failed them, and if they were not "designed" to give birth then what kind of mother (what kind of woman) does that make them? When we place such a high value on "birthing goddesses" who sail through their ecstatic water births without so much as an asprin, what message are we sending to those whose experience of birth is very different? So basically I'm wondering if this is merely my own experience, or whether feelings of failure and inadequacy are common in those suffering from birth trauma. I'm also keen to get my hands on any statistics that are available. Is birth trauma on the rise? Are these usually highly medicalised births? Do women's initial expectations of birth have some role to play, is there a particular demographic of woman who are more or less susceptible to birth trauma. Any input or suggestions of reading material would be very much appreciated! Thanks!"


Hon skriver även följande som svar på en kommentar!

"I ended up with a section (I dilated less than 4 cm in 50 hours). She was back to back, and apparently with her head twisted in such a way that she couldn't descend. In the end I just caved in - I was exhausted and in agony (the epidural stopped having any effect). I cried all the way to theatre. I couldn't blame it on the medical staff who were actually incredibly supportive, so instead I blamed myself. I felt that my body had betrayed me. I think I saw birth as a kind of competition or marathon or a performance - one that if I trained hard enough for - I would walk away with the trophy to a round of applause. (I used to be a dancer so perhaps this explains it). I just couldn't believe that had failed at it. This is why I wondered if feelings of failure are commonly associated with birth trauma, and why it is that women (perhaps just western women used to having a degree of control over their lives), feel the need to assign blame when things go wrong. That's not to say that there isn't someone to blame (as there often is), just that I think that perhaps we find it difficult to accept the idea that sometimes, certain things are beyond our control."

Tre veckor,en hel livstid.

Tre veckor,plus ett par dagar befann jag mig i Stockholm,Sverige.På slutet blev barnen sjuka,så jag hann inte träffa alla vänner jag hade planerat.Men det är ju så livet är med småbarn :).
Jag upplevde många oförglömliga moments,det är jag så tacksam för.Ögonblick av livsrus,kärleksrus,lyckorus.Som när man bara är lite berusad.Ni vet känslan.
När man har hela världen i sin hand,man känner all glädje i magen när man ler,musiken i öronen.
När man är lite berusad.Inte full.Men man vågar göra saker man inte hade vågat annars,utan ruset i blodet.Sådana moments har jag upplevt,livsögonblick.Som varma fjärilar i magen
.Allra mest varm blev jag av Miss K och hennes lilla P.
Små regnbågsfärgade bubblor av kärlek inom mig.
Children makes the world go around.

Annars då?
  • Jo,att bo med sina päron i sin barndomslägenhet när man har två egna barn är väl ingen dunderhit precis...Man ba:hejhej små sår inom mig,hejhej små minnen av en barndom som verkligen flytt,hejhej det är MINA barn,hejhej jag är inte liten längre,nu är jag stooooor och har eeeegna barn.Hejhej tonårstrots(inom mig!?wtf!?)Hejhej opraktisk lägenhet med vassa kanter och saxar och knivar och INGEN har ögon som en mamma har.Som en hök.Hjärnan lyser med röda blinkers av WARNING!WARNING!.Så mycket att akta.Så mycket att vara försiktig med,att ta hänsyn till.Så skönt att komma hem till York igen och bre ut sig och existera utan hämningar hähä.
  • Skulden över hur mycket min älskade mamma hjälpte mig utöver att även jobba heltid,hur stingslig jag var och lättirriterad...fy mig.
  • Så underbart att får träffa VÄNNER.Att krypa upp i grannens a.k.a bästa vännens säng och känna sig som hemma,like the good ol' times.Och genom att träffa sina VÄNNER även möta SIG SJÄLV.Hej Nora.Där var jag visst,jag trodde jag hade tappat bort dig en stund.Skönt kompis,att se dig.
  • Uma har lärt sig att turbokrypa,samt att turbostå.Stå mot allt och vifta med händerna "look mama,no haaands,mama no haaands" Ramla baklänges,slå sig.Gråta,skrika.Amma.Och så upp och iväg igen.Skyddsnät någon?
  • Hur gott är det med karamellkungen egentligen?Och chipsdipp?Och havrebollar?Och "svensk" pizza?gaaaaaah.Här rullar vi fram.
  • Hur mycket man kan sakna en människa.Tom.
  • Hur mycket en tvååring kan sakna sin pappa och hur hjärtskärande det är.Hur jävla illa det är med skilsmässor egentligen,när små ljus är med i bilden.Som en utsläckt låga har han varit,Lughán,utan Tom.
  • Hur mycket man kan explodera av kärlek i magen när de återförenades igen,hur Lughán fortfarande brinner.
  • Hur tacksma jag är över insikten hur himla fint hem och familj jag och Tom har skapat,med barnen...I know what I'm fighting for.
  • Hur ont man kan få i tuttarna av två nya tänder.
  • Hur skönt det är att vara svensk mamma bland svenska föräldrar.
  • Hur skönt det var att äntligen få röra svensk mark.
  • Hur jäkla sköööönt det var att komma hem till England igen.Skönt att inse att detta verkligen ÄR mitt hem nu.Jag älskar galenskapen och mångfalden här i England.Här är allt normalt.
  • Hur mycket lättare det är att vara TVÅ stycken vuxna människor när man flyger med två stycken barn.Fett bäst helt enkelt.Fett överlägset bäst,ba.

Tack Sverige!

Älskade blogg!

Det är alltid svårt att veta NÄR man ska bryta tystnaden när det gått en längre tid sedan man sist skrev.Men nu gör jag det.HEJ bloggen.Fina du.Jag blir galen i huvudet om jag inte får skriva,så är det bara...

Thursday, September 15, 2011

Semester!





Semester med mina små hjärtan är verkligen den finaste.Men imorgon kommer mannen vi inte kan leva utan ;) Äntligen blir familjen hel.Längtar ihjäl mig efter dig.Tom,min Tom.

Thursday, September 8, 2011

Svensk tävä.

Jag uppdaterar mig.På svensk tv istället.Om nätterna(FY!!).Vaknar groggy som under tonårsåren.Sitter där under mitt täcke och ugglar med hörlurarna på,like the old times.Enda skillnaden från då,är ju att jag måste upp runt femsnåret nästa morgon med två små monster,och att jag har en stinkande,levande,varm,snarkande korv bredvid mig i sängen.Teddybjörnen Fredriksson är hon.Så himla skön böna.Stanna nu,Umabelle.Stanna i tiden,i växten,i leendet.Jag vill ha dig som du är nununu och för alltid(creepy mama)...

True Talent,Svenska Hollywood Fruar(jag är så käääääääär i Maria Montazami.Så.Kär),idol och lite annat smått och gott.Appropå True Talent så har jag utvecklat en liten crush på Danny Saucedo,I mean.How sweet is that boy!?Så jävla sweet alltså.Jag som hatar poppojkar.Det är väl brist på manligt kön som får den här gamla morsan on fireeeee.Hähähä.

Fast jag är redigt bitter på att jag missar Celebrity Big Brother i England.Aaaaah nostalgi.Engelska Big Brother spelar verkligen i en liga för sig,sjukt roligt!

Oh,time.Vad tiden går.

Minns första Big Brother jag följde,sommaren 2009.Sen missade jag av uppenbara skäl,en stor bit där i mitten av serien.Minns hur jag den 20 Juli,i sjukhussängen,lyckades pillra ner tv:n från dess skelettställning och uppdatera mig på vad som hänt sen sist.Big Brother hade betytt så mycket under de sista graviditetsveckorna,de tio dagarna jag gick över tiden.Nu betydde det plötsligt ingenting längre..Jag tänkte på vad mycket som hade hänt i mitt liv de senaste 5 dagarna medan de fortfarande gick omkring på sin lilla gräsplätt i det där huset haha.
Mitt liv hade förändrats för alltid.JAG hade förändrats för alltid.

Minns att jag hade så fruktansvärt ont så att andetagen förblev stötvisa,orkade inte andas ner i magen.Och Lughán låg mot mitt bröst.Så liten.Kan inte förstå när han springer i parken idag,att han är en pojke nu.Förnimmer känslan av hur han kändes som bebis.Det är en sådan flyktig tid.Man vaknar en dag och undrar om man drömt allt.Those were the days.Alltid i mitt hjärta.Det är så heligt.Barnen är så heliga.

Uttråkad morsa deluxe.

Usch.Nu vill jag hem igen haha!Saknar min man så himla mycket.With every heartbeat.
Saknar att vara i MITT hem med barnen.Där de har sina egna små favoritställen,där vi har vår trägård,vår vardag.Nu har York Steiner School öppnat igen,vilket betyder att lekgruppen också har börjat..Ååååh.Längtar efter mina kaffemammor,längtar lek med de andra barnen.Längtar efter Tom.Längtar efter MIN vegetariska matlagning haha.Längtar efter ett kylskåp fullt med grönsaker.Längtar efter att få städa mitt hem,bädda sängarna.Pussa barnen godnatt och lördagsmysa med Tom.Saknar familjelivet.Himla intressant hur man förändras.Fascinerande att komma hem till barndomshemmet och inse att man inte är den samma som man en gång var.Jag har en egen familj,ett eget hus,i ett annat land.Stort och konstigt.Härligt med självständigheten,men också märkligt hur man kan förändras så mycket på så kort tid.
Uppenbarligen är man som människa aldrig nöjd ;).När jag är i England blir jag irriterad på att ständigt vara så "anonym",men det är det jag saknar när jag komemr till Sverige.Saknar att gå på gatorna i York och bara vara jag,med mina barn...Har nu levt efter devisen "Ensam är stark" alldeles för länge,det har blivit som en gammal vana.Ensamheten och självständigheten har kommit att bliva en skön mantel.Nice and cozy n' all that jazz.

Träffar ingen alls.Träffar inga vänner.Är så låst med barnen,men det är min trygghet också.Följer barnens rutiner.Plaskar i vattenpölarna,leker i parkerna.Äter svenskt lösgodis varje dag,mmmmmmm.TjockisNorisGottis.Idag ska jag dock iväg,hem till syster S med barnen....Det är förbjudet att åka rulltrappa med barnvagn i England,så jag har faktiskt aldrig gjort det i hela mitt liv.Det får bli kisshissen istället idag.Kisshiss,kisshiss,kisshiss!

Appropå lekparker,fy vad sur jag blev när jag kom till lekparken för ett par dagar sedan och en pappa och en farmor(tror jag att det var) satt och rökte medan treåringen lekte för sig själv.Blir verkligen SJUKT provocerad av människor som röker i en lekpark.Och då är jag ändå "rökare" själv.Eller.Inte rökare,som i RÖKARE,men det händer.Det händer att jag tar en cigg ibland.På kvällen när barnen sover.Byter kläder,duschar efteråt förstås.

Om jag röker på stan,håller jag alltid cigaretten borta från andra människor,speciellt om det går en barnvagn/barn/gravid kvinna förbi.Tycker att det är respektlöst att röka folk i ansiktet.Jag står aldrig vid en busshållsplats och röker,då går jag undan.Kommer ihåg när jag var höggravid med Lughán när jag bodde i Harehills-Leeds,stod i busskön och hon framför började röka.
Fett aggro blev jag.har folk ingen hjärna eller!?Oerhört frustrerande med korkade människor.

Mitt gulliga jag försvinner när jag ser folk röka i lekparker.I'm a tiger.

Tuesday, September 6, 2011

Gullegos.

Lughán är så himla söt!Han har börjat stryka mig över ryggen när han sitter bredvid mig eller när vi kramas.Han har börjat imitera mig,så himla gulligt!Jag har alltid suttit och strukit(?haha,knäppisord) honom över ryggen.Både när vi bara sitter eller när vi gosar!..Mysigt att ha en varm barnhand göra detsamma på mig.Gullegos!

Krypet!

Uma kryper som aldrig förr nu!De senaste tre dagarna har hon farit fram som en tornado lägenheten.Snacka om att välja det sämsta tillfället att utöva sin akrobatik,de enda tre veckorna vi spenderar i opraktisk lägenhet i Stockholm ;)Det är så himla tillfredsställande att se sin lilla bebis utöva värsta perfa kryptekniken.Himla snyggt!...Inte en chans att hon ligger på mage och leker stilla med någon kloss längre,det är upp,upp och iväääääg som gäller.Stå upp mot ALLT,vassa hörn och hårda golv att ramla på.Full rulle i huset med andra ord!Tvååringen är ju inte helt rumsren när det gäller vild akrobatik heller om man säger så ;)...Utmana mammas gränser är SKOJ!Inte så roligt när morsan tillslut blir arg dock.Idag blev hon tillslut ilsken när jag sprattlade och sparkade mitt i en bajsblöjebytning(Jag sparkar verkligen SKITHÅRT).Hon hotade om att "nu måste du snart börja bajja på toa" eller något sånt.Äsch.Det får nog vänta ett tag,jag är ju fortfarande så rädd för pottan och toaletten fattar jag heller inte riktigt hur den fungerar.Tycker om mina blöjor,men INTE att bli bytt.Morsan får väl bli lite starkare bara,ta mina sparkar i magen o.s.v...BE STRONG MORSAN!

Monday, September 5, 2011

Bland det sjukaste jag sett!

Mår så jävla illa och blir så sjukt ARG när jag ser detta!

Jag börjar verkligen gråta..Fattar inte att det är lagligt.

Sunday, September 4, 2011

Stark och sårbar,pojken min.

I fredagskväll åt jag middag med goda vänner och fick prata av mig.Ovan känsla!Goda hjärtan som orkar lyssna till den Eviga Klagosången.Eller kanske inte evig.Men den varade ett tag.

Lördag:Vi skulle iväg till släktingar för surströmming.Blah!Fy!..Alltså,jag vågade smaka.Men.Inte min grej.jag ska alltid spela så cool och ÄTA fast jag inte vill egentligen.Var så himla taggad på att vara oberörd,men så fort jag kände doften sjönk hjärtat haha.Blev lite orolig att Lughán skulle go bananas och dra ner det dyra porslinet eller rispa den nya Land Rover'n som stod på uppfarten.

Lughán blev kär i en husvagn som stod på tomten,sprang direkt in på dess toalett och skrek glatt "bajs"..Sen bajsade han.Upptäckte att jag glömt the wipes.Mina heliga wipes!Som jag torkar smutsiga små trynen med,samt bajsiga små rumpor.Kilade upp på toaletten och fick improvisera.Med toalettpapper.Hittade ett pakt intimservetter i mosters välsorterade toalettskåp.Lyckan var gjord!Det gick bra med släktens stora hund,Lughán var rädd,men det gick.Ingen dog.

Jag somnade sent igårkväll,alldeles för sent.Ramlade upp i ottan med barnen.Lughán var på himmelens dåligt humör,så jag bestämde mig för att ta honom på en tvåtimmars early morning tur runt Bromma.Vi promenerade och lekte i parken.Tittade på en glänsande,röd motorcykel som lastades av.Sa hallå till ägaren."Hallååå gubben".

Gjorde saker i parken jag aldrig kan göra,när jag har med mig Uma i vanliga fall.Åkte linbana tillsammans och snurrade på diverse crazy things.Grävde i sandlådan.Hittade en flugsvamp och Lughán lärde sig ett nytt ord "fontän"...Han härmar precis allting just nu.Fina pojken.Han sa "hejdå trappan,hejdå sand,hejdå lilla hus,hejdå gungan,hejdå fontän" med så mycket kärlek i rösten när vi gick hemåt.Han ville tvätta sin "dockvagn"(hans vanliga vagn) i dammen.Han blev lite irriterad när han inte fick ;)..

Det är så mysigt att få vara själv med honom ibland.Han har vuxit så snabbt.Och varit så tålmodig sedan Uma kom...Det kommer ikapp honom nu.Jag vet inte om det är tvåårstrots eller ej,men det är så mycket som brusar inom honom.Han har alltid varit en person som har kastat sig ut på saker han inte riktigt klarat av,stark,framåt,viljestark.Viljan av STÅL alltså.Eller silver.En vilja gjuten i silver.Men han är även så himla känslig.Klarar inte av mycket utanför sin bubbla.Vibrerar i solen,i regnet,i min famn.På golvet i pyjamas med gummistövlarna i händerna,skrikandes.Försöker hålla hela honom,hålla om honom.Medan hans kropp går igenom alla tusen känslor.Tårar.Sen andas han ynkligt,suckandes i min famn.Lutar munnen mot min nacke och suger på underläppen så intensivt så att hela mitt huvud vibrerar som en humla.Sjunker ner längst med väggen,håller om honom.Lilla,stora pojken.Lilla storebror som fortfarande är så väldigt liten.Mamma tänker på dig vare stund älskling.Varje stund tänker jag på hur jag kan hjälpa dig och göra ditt liv lättare,baby.Hur du ska känna dig sedd och få göra de saker DU vill göra,trots en liten lillasyster.Du är helig Lughán.Så helig och värdefull att jag tappar andan av vördnad ibland.Brottas med mig själv och mitt moderskap,brottas med att inte vara tillräcklig,alltid.Jag vakar över dig.

Klappar hela hans lurviga huvudet,torkar ledsna,bruna hundögon.Läser "Laga Pulvret"..."Pullet mamma,läsa pullet"..Idag ville han inte somna utan en puss från sin pappa.Svårt att förklara.Fick fram ett foto,men såklart inte samma sak.Ringde tomma signaler till Tom.Lite tårar.Sjöng "Vargen" och "Vyssj,lull,lilla palt,leka får du sedan.Alla musbarn överallt,sover alla redan".Det är inte lätt att vara liten.Mamma är här.

He was handsome, strong, energetic, passionate, and eternally youthful. He was not only a great king and warrior, he was also a master at many valued skills. Legend has it that he was a master swordsman, harpist, poet, sorcerer, historian, metalsmith, and craftsman.




Thursday, September 1, 2011

I've been running all my life.






Me and Uma in some looove action!
Well.Tired baby,crazy mama.

Lughán hade ett bättre avslut på dagen.När det hade åskat och haglat och klarnat upp igen,kom syster A hem från skolan.Så vi gick till Apoteket för att köpa rumpsalva till Uma och nagelsax.Har rivsår över hela tuttarna och nacken,de växer ju som ogräs,de små naglarna.Ouch,baby.Ouch.

A råkade nämna "tåg" för Lughán,alltså tunnelbana,innan vi gick till Apoteket.
Igår åkte vi till Vällingby för att handla barnkläder,och Lughán fick då sitta på ett riktigt säte,alltså gå ur vagnen.Han satt med världens största ögon och och sa gång på gång "Lughie tåg,Lughie tåg"...

När vi gick av skrek han som en galen tjur.Hela vägen hem.

Såååå.Att nämna ordet "tåg" för honom är verkligen ingen bra grej.Fick muta honom med glass(!!!!) för att han inte skulle få för sig ännu ett hysteriskt anfall inne på apoteket när han inser att han INTE får åka något tåg idag.Jag kände mig ganska så rebellisk jag med.Lughán fick glass före middagen och jag fick känna mig som en sån där "careless" mama.Fett cool asså ;)

I England hade det inte varit en big deal,där glider de flesta bebisar runt med både glarre och choklad,men här hemma i Svedala är det ju ekologiska små "squeeze" smoothies i glättiga färger som gäller!..Och där satt Lughán i kylan som en hagelstorm efterlämnar sig,och käkade hallonvanilj-strut runt middagstid.Gott.Han var så nöjd och glad.

Lilla Uma-trött bajsade och somnade.Fick sjunga flera omgångar och läsa flera böcker för Lughán innan han tillslut slöt sina stora bruna.Älskade lillprins.

Pratade med Tom en snabbis och blev sakna-sjuk.Saknarejsaknarejsaknarej.
Saknar hur han luktar och känns och ser ut när han kommer hem sotig från jobbet.Och säger "Hey baby,how's your day been!?"..Vardagspratet.Att vakna med honom och att gå och lägga sig med honom.Det är en härlig känsla att sakna "vår familj"..Vi är verkligen en familj,och jag är så stolt över vad vi har och vad vi har skapat tillsammans.Saknar hur han luktar när han smetat in sig i Weleda-produkter efter världens längsta dusch,när han går och lägger sig.Älskar när han klagar på sin dåliga skäggväxt haha.Jag hör hur hans svär inifrån toaletten när han råkar skära sig på de billiga engångs-rakhyvlarna han använder,trots att jag tjatar på honom att få tillåtelse att köpa bra grejor till honom.
Han är världens bästa duschare.Tvätta tå,för tå.Jag är en såndär snabbis som duschar de vitala(Häh!) delarna,på typ fem minuter.Det är vanligare att jag badar,men då blir vattnet alltid så varmt att jag dånar.Inte har någon energi att lyfta tunga armar och tvätta/raka mig.Jag går sorgset upp igen.Jag är en liten snusktant!Fett ofräsch.
Anyway.Nog om min personliga hygien.
Nu ska jag läsa lite.Och duscha(!!!)..Och.Sova.Lite.Innan Uma vaknar igen.TröttisMammis.

Kram!


Förlossningsångest,som PMS ungefär.

Helvetet vad ångesten river idag.Lughán står med gummistövlar och pyjamaströja.Han vill ut i haglet.Det blixtrar och åskar som sjutton därute,hallååå.Mitt barn måste få komma ut och springa av sig!!

Jag har fet ångest över förlossningarna och min kropp idag.Jag vill svälta ihjäl mig själv haha.Visst låter det sunt?..MMM.Härligt med ångest.
Visst är jag alldeles för ärlig som skriver om det här?Jag menar,ÅNGEST.Fy så förbjudet.Speciellt för en SMÅBARNSMAMMA,herregud så tabu.Jag tycker att det är märkligt befriande att skriva om saker man inte får.Sen har jag ju alltid varit lite rebellisk.Ba smeta på,ut med skeletten ur garderoben.Jag menar,jag vill inte ha ett glamoröst liv med fasaden i behåll.Jag vill att folk ska komma nära och se även de groteska delarna i min lilla själ...Jag är inte så rädd för att se ful ut.Att upplevas som ful,eller att mitt liv skulle se fult ut.Jag har spenderat 20 år av mitt liv med att försöka att se vacker ut,men nu orkar jag inte mer.
Fulheten tillhör livet..

Haha kommer ihåg en "vän" förresten som sa till mig om mitt liv i England..
"Det kanske inte är så roligt som det ser ut,att vara själv i England med två små barn och utan pengar,och en kropp som är fördärvad"..Hahaha.Det tyckte jag var så roligt,att hon sa så alltså.
Går man omkring och tänker i allmänhet om andras liv,att "oooj,sicket roligt liv hon verkar ha"..!?Det förstår man väl,att livet är livet oavsett var man är,hur man lever.
Sometimes fun,sometimes not,sometimes life just sucks a lot.

Förlossningsångesten.Kommer som PMS ungefär.Regelbundet.Man kan inte göra så mycket åt det,bara pray och kanske läsa inspirerande berättelser om överlevande.Pussa på barnen.
Men ofta kommer den obotligt,oundvikligt.Slår till mig över ögonen,munnen,halsen,bröstkorgen.Hamrar på tinningrna och stormar i öronen.Får mig att må så illa att jag känner smaken av galla.(Eller vad jag nu åt senast.En smörgås med ost kanske.)Kommer uppsmygandes i strupen.MMMM.Ångest.
Hello little friend.

Kroppshatet.

Det borde pratas mer om vad kejsarsnitt egentligen ÄR för något.
Hur det fundamentalt förändrar dig som person.
Det pratas mycket om rätt och fel.Det är så himla oväsentligt vad som är RÄTT eller FEL.
Det är tomma ord.Speciellt för människor som inte har upplevt det själva.Men hur det påverkar en människa,bebis.Relationen mellan mamma och bebis.Relationen mellan mamman och pappan,relationen mellan mamman och mamman.Pappan å pappan.
Det pratas det inte så mycket om.

Jag kan LUGNT säga att det krävs mycket mer av en kvinna som genomlever trauma,operation,infektion,kamp,sjukdom när det kommer till relationen med sitt nyfödda barn och sig själv,än vad det gör för the average svensson.Hon med vattenavgång,oregelbundna värkar som blir regelbundna.Hon som klockar in ett par cm i timmen.Hon som blir klar på 4-6 timmar och ligger där "lite trött" med smörgåsbricka och en hurtig svensk flagga.Hon som blir chockad över hur mycket man faktiskt BLÖDER när man har fött barn.Jesus.Där föll livmodern ut.Att det svider när man kissar.Att magen inte ser PRECIS ut som den gjorde innan hon blev gravid,på direkten.Största bekymret man har.Hon som åker hem på dag två-tre och fortfarande klagar på att "oj så länge vi stannade,och oj så skönt att komma hem.Sjukhussängarna är ju så obekväma."

Det bara är så.Att det krävs mer av mig.Fakta liksom.
Det krävs mer av mig än de flesta andra mammor,resten av mitt liv.I relation till mig själv och mitt barn.Jag har mycket att läka.Jag har mycket att förlåta,komma över.Orka leva med.

Vissa barn är födda med medvind,andra motvind.
Vissa mammor är födda i motvind.
Liksom jag lever i ett annat universum,är nog även Lughán ett unikt barn.
Hans resa också liksom.
Ibland är jag tacksam för hela grejen.(Ja,förutom det uppenbara att vi båda lever alltså)
Ba:"Men åååh tack.halleluja,jag är upplyst.Så skönt"

Men oftast stirrar jag ångest och skuld,minnen och jobbigheter i vitögat,varje dag.
jag känner inte att min kropp är min kropp längre,vill inte veta av vad som hände den kroppen,vill inte kännas vid,veta av hur Lughán fick sitt ärr på sitt huvud.På sina hälar.
Hur jävla sjuk han var.P.g.a mig.

Jag vill inte veta att det är jag som har orsakat det.Jag orkar inte leva med vetskapen och skulden att jag är jag är jag.Född in i detta,kroppen och smärtan.

Vi lever i en modern tid.Och de som är sympatiska och för jämställdhet och kärlek,vill gärna få mig att förstå.Tala om för mig att jag visst födde mina barn...
Min kropp,right!?...Vi pratar om min kropp här.Det spelar ingen roll om det tar 35 timmar.Det spelar ingen roll vad som utspelar sig under de timmarna.De spelar ingen roll hur ont man har,hur ofta värkarna kommer,hur lite bedövning man har.Det spelar ingen roll att man har så jävla ont att man inte kan andas efteråt,det spelar ingen roll att man spenderar halva sitt spädbarns liv på sjukhus med "förlossningskomplikationer".
Det spelar ingen roll.Har man inte krystat ut sitt barn,har man inte fött.
Det krävs inte så mycket hjärnkapacitet för att förstå det.
Amerikanen med epiduralen på rygg i sängen,som endast kände av lite "bajsnödighet" har fött barn.Not me.
Kejsarsnitt är precis en sådan mardröm som det låter.Tyvärr.
Dags att dra den sanningen ut i ljuset och sluta upp med att mörka.
Och det i sin tur spelar stor roll i hur man känner sig som människa,kvinna,mamma.
Det är en jävla chock för både kropp och psyket att uppleva akutsnitt efter många timmar av bubbla.

Det är ett helvete.

Det spelar ingen roll om folk säger till mig,"att krysta var den värsta biten,tur att du slapp"
Ni FATTAR verkligen inte.Ni som uttrycker er så...
(inkluderat min mamma med fyra lätta,snabba förlossningar,"Krysta var ingen dans på rosor"..Nähääää,vad är det du säger?Det trodde ju jag)

Jag hade tagit vilken smärta som helst.
Jag hade tagit vilken smärta som helst.
Jag hade tagit vilken smärta som helst.


-För att få vara den första som rörde vid mitt barn-.
Jag-mina barns mamma.

At få FÖDA mitt barn.Att få känna när jag FÖDER mitt barn.
Och folk påstår att det "Inte är en dans på rosor".

Ja.Jag hade iallafall tyckt att det vore ett jävla party.Jag hade korkat upp champagnen direkt och kysst golvet på mina bara knän.Prisat Gud,fittan,barnet,livet.Mig själv.
(Och det är nog det allra viktigaste,att få prisa sig själv.)
Att få uppleva det heliga i att föda.
Don't take it for granted,folks.
-Tacksamheten.-
-Lättheten-
-Krystandet-
-Livet-
-Att det går som det ska.-

Men som sagt.Förlossningsångest är lite som PMS och det kommer i vågor.Imorgon mår jag kanske inte lika illa längre.Men det är som vilken sjukdom som helst.Som min anorexi..

Det är något man lär sig att hantera och att leva med.Men det finns alltid där.


Ögonblick

Uma är så underbar att jag får gåshud.Ännu en sömnlös natt och tröttheten som kryper längst kroppens alla lemmar,och själen hulkar efter inspiration och energi.Men.Hon!Vilken människa hon är,min dotter.Allt är sådär galet underbart.Gör det svåra till så mycket lättare.Bara att sniffa hennes lilla huvud,hennes spretiga fjun till hår.Hennes pluffsiga kinder,små läppar som doftar mjölk,hennes tätsittande stora blå ögon,hennes galna leende.Hennes mjukhet.Hennes vildhet.Ljuden hon gör,skratten.Knubbiga kroppen.Hon är så äventyrlig.Står upp mot allt och ler och kisar med ögonen av glädje när hon LYCKAS...Uma i famnen,mot bröstet så tätt,gungas sakta,vill gosa och sova.Kysser hennes lilla mjuka heliga ansikte och hon sluter ögonen av njutning.Böjer sig bakåt,hela kroppen kapitulerar av kärleksvågor.Det är ju så annorlunda med barn,det känner ju med hela sig så att det syns.God mat syns i tårna och fingrarna,kärlek upplevs med hela kroppen.Ligger naken på mattan med sol i ansiktet och med pirr i benenen.Sparkar hit och dit,klappar händer.Älskar att leva.Det är så skönt att se min lilla knubbsäl älska livet.Hon var så frustrerad som bebis,obekväm.Nu när hon kan själv tar hon för sig av livet på det mest befriande sätt,så lycklig och go.Go å galen.Min Umabelle.

Lughán har haft en "dålig" morgon.Suttit med trötta ögon framför datorn,tittat på Pingu.Och "mottoboy's" (Waterboy's)
Han vaKnade för tidigt i sin piratpyjamas och har talat med hög,skrikig röst och varit gäspig och väldigt trött.Ögonen har gått i kors och varit glaserade med "to tired to care" smet.Som en dimma har han vandrat runt.Fick utbrott på mommojs som smet ut med cykelhjälmen till jobbet imorse,han fick också en "hjämm"(hjälm).Men ingen cykel.Som han GRÄT.
Med tårar och tårar och tårar.
Spillde ut äppeljuice på mattan och sparkade järnet.Någonting säger mig att han nog saknar Tom.Han pratar med honom varje dag i telefon,men det känns nog konstigt inom honom i hjärtat.Lughán är så himla nära sin pappa.Och jag är så himla nära Tom.Tomtomtomtom.han är my man och jag saknar honom,hans händer kropp,ögon,röst,ja allt vad en människa innefattar,saknar jag.Blod och sot.Skratt och sorg.

Och nu stannar vi kanske två veckor till... :C
Bittersweet.

(Under tiden jag har skrivit har jag räddat Uma från att falla på tv-bordets vassa kant som hon envisas med att ställa sig mot.Samt räddat henne från att kvävas av ett kvitto från H&M och ett papper där det stod instruktioner från syster A,hur man hittar filmer på hennes dator å så vidare.Jag är ju en sån person.Behöver instruktioner till allt.Är alldeles för flytande för att förstå..På riktigt FÖRSTÅ och komma ihåg.Glad att hon inte svalde pappret.)