Monday, November 25, 2013

Helg.



Helg. I lördags var det Advent Fair och barnen var trötta. Fulla av förkylning och host och vintertröttheten som kommer. Vi gick i grottan som var lika magisk som vanligt, åt våfflor i världens längsta kö, gjorde gnome gardens och höll varandras händer. Sen gick vi hem, men jag återvände ganska snabbt till mitt arbetspass. Hittade en väska på marken och utmanade min telefonfobi, ringde senast ringda numret och hamnade hos en husband, ägaren blev superglad! Skönt att göra en god gärning. Det var frost och sol och apelsinorna med nejlikor i doftade så att jag blev helt rusig. Mys. Älskar barn och det var roligt att få hjälpa till. Stå på samma plats i två timmar med varm kaffe och betrakta livet rinna förbi. Bland det bästa jag vet. Gick hem genom kylan och fönstret i huset som jag bor i sken av varmt ljus och barnen vinkade. Kände mig rikast på jorden. Skrik och skratt avlöser varandra och ibland blir det för hårdhänt och jag övar mig på vänlig ton i rösten när jag säger till, tycker själv att jag låter otroligt gnällig ibland, särskilt när dagar känns ovanligt långa. Kryper ner hos L i hans säng varje kväll, virar mina armar kring hans starka, varma, mjuka kropp. Himlen i min famn. Att han är min son och att han växer sig så stor är helt svindlande. På söndagen var L bjuden på kalas, det var så otroligt mysigt att vara där. Med bara honom, då lokalen ligger så nära. Riddartema och L var i sitt esse, vann danstävling och var underbar. Klappade på de yngra barnen och åt upp all mat, blev målad till en tiger. Stolt så att hjärtat värker. Egen och underbar. Uma hade också haft det supermysigt med T och Malie, M somnade så hon fick egentid med pappa. Uma är som sockerdricka. Bubblande, sprudlande och suprbusig. Malie är så gosig, skriker så fort hon ser mig och vill vara nära, nära. Skjuter in huvudet under min haka och snuttar på tummen, världens lenaste panna, näsa, haka, hals, mage, allt. Glittrande ögon. Sitter stadigt och utforskar världen. Min bebis. Vill alltid minnas när du fortfarande var så liten att du fick plats under min haka med ditt huvud. Himlen i min famn. Trots att det är kallt och vissa dagar så otroligt utmattande så är jag smärtsamgt medveten om att den här tiden inte kommer tillbaka. Bebis växer, bebis blir större och till slut stor. Njuter nu.




Friday, November 22, 2013

Bullbak och mys och resan som inte tar slut.

Hemmadag. Med alla barnen. Fredag brukar vara dagen då vi verkligen tar det lugnt, inget fläng. Idag sminkade jag mig inte ens och då är det verkligen chill haha. De stora har varit speedade och har sprungit efter varandra i världens fart, bråkat, stökat, dragit sönder toarullar och grävt i trädgården. De var lugna en liten stund när vi bakade och det var supermysigt. Lyckades tajma själva utbakandet av bullarna precis när Malie sov en stund och det blev perfekt. Kunde hjälpa i lugn och ro och prata om vad vi gjorde. Kröp ner hos Lughán vid läggdags och kramade hans långa, mjuka kropp och klappade hans mjuka kinder. "I'm a tiny little brown bird with a little broken wing" - han spelade fågel i en liten pjäs på skolan. På söndag ska han på riddarkalas och imorgon är det Novemberfest på skolan. Älskade babbsi. Utredning nummer 2 i tisdags, han är ganska solklar sa läkaren men det tar ändå tid. Februari kanske. Haft kroppslig ångest som bubblat upp, som bubblar upp av och till, över sjukan efter han kom. Lyckoruset som uteblev och febern som härjade. Han lämnade aldrig min sida men jag var nog mest på smärt och feber - planeten. Så mycket kärlek och längtan i min kropp men jag kunde inte stå, en kamp av ovisshet och mörker. 6 månader. Och resten av mitt liv. Det sägs ju att moderskapet förändrar en för alltid, och det har jag ju också gjort såklart, förändrats. Fast kanske inte på det klassiska sättet. Det märker jag i körningen. Jag är rädd. Rädd för att människor ska skrika på mig, rädd för att inte fullborda det jag kämpar för. Rädd för att inte komma dit jag vill. I give you all of  my body and soul if you can take me there. Helt otroligt söndertrasad och harig, skrämd, självförakt, fysisk smärta och blödande sorg. Men också, samtidigt, en vibrerande tacksamhet och någon slags känsla av att allt är som det ska. Och längst inne finns nog en längtan efter en plattform där min historia också får bli lyssnad till. Resan tar aldrig slut.

Sunday, November 17, 2013

Tiden

Tiden rullar på och jag är upptagen på ett otroligt spooky sätt. Vart tar tiden vägen? Så otroligt många möten hit och dit.  Tänker att jag kanske inte är ensam om att tycka mörkret är tungt, så trött när kvällen kommer. Vill sova i en vecka. Jag övningskör, går på kurs, städar, tvättar. Går på födelsedagskalas med Lughán. Syr bläckfiskoutfit, går till kyrkan och läser om veganism. Råkade se dokumentären Earthlings och kan inte röra mjölk och ost och ägg igen, så känns det nu iallafall. Har ju alltid varit vego, vegan lite i unga tonårsår. Men då var jag mest ung och rebellisk, som äldre känns budskapet tyngre i mage och hjärta. Otäck värld. Gråtit över Filippinerna och gått i terapi. Sista gången nästa gång, hon gav mig två extra gånger gratis, kärlek. Älskar människor så otroligt mycket. Hennes lilla bord är fyllt av stenar med små mini-budskap på. Love, faith, courage, trust. Så otroligt färgglad, täckt i sjalar och halsband och en stor brosch som det står peace på. Istället för vallmon alla bär i dessa tider. Alla bär vallmo för att minnas och ära de soldater som har dött men hon bär på ordet peace. Också rebelliskt för en kvinna på 60 + och är det något jag verkligen älskar så är det vilda, vackra själar. Lughán är gyllene. Varm och otroligt snäll och säger "it's ok mamma" - om jag säger förlåt efter att ha varit stress-arg. Smeker min kind med varma, långa fingrar. Han lär mig så mycket om outlook on life och liv, han uppskattar världen så mycket. Han lyssnar alltid på vad man säger och är noga med att verkligen förstå vad man har sagt. Det tänker jag på mycket i möten med andra människor, att lyssna på riktigt. Stänga av ego-bruset. Tack vare honom. Han ritar mycket, lånar mina skarpa, svarta pennor och målar med stor precision, så försiktigt och noggrant. Det är det första och det sista han pratar om när han går upp och lägger sig på morgonen och kvällen. Att rita. Han gjorde ett familjeporträtt med Malie som världens minsta lilla figur. Pratar om att han har juice i sin tutte som Malie älskar att dricka ur. Ritar getter och kossor med stora juver. Mjuk och varm, trygg och nära. Kämpar på som en hjälte och vänder ut och in på sig själv för att leva som vanligt i en värld där de flesta andra pojkar i hans ålder redan åker spark och leker krig. Han är mitt hjärtas fröjd och ljus, pelaren inom mig. Han är så himla lång nu och det känns overkligt att han var min första bebis. Bästa som någonsin hänt mig. Uma. Vild och strulig och ljus och fire. Känslig. Tror att hon också är trött av mörkret. Min lilla mjuka smultronnos. Frustrerad över att inte kunna rita gubbar på samma sätt som Lughán, hon vill så gärna. De leker mycket tillsammans, och trots att det ibland går för vilt till så är det underbart att se på också. Malie Rose är chokladbullen i mitten som mest bara betraktar allt som pågår runtomkring henne, tar sig fram genom rummet med världens fart, skrattar åt syskonen. Mystrollet. Blåser bubblor med tungan. Är så mjuk. 6 månader. Känns ofattbart. Andas hennes mjuka, bruna lockar och hennes leende som smälter insidan på mig. Kärlek.

Wednesday, November 6, 2013

Onsdag

Egentligen har vi toddlergroup idag, jag och flickorna, men vi tar det lugnt istället. Jag har en förkylning som inte ger sig och varje kväll har jag så ont i bröstkorgen. Trött, febrig, ont i halsen och hosta. Två veckor nu och det tar på krafterna, särskilt nu när inte Malie sover om nätterna alls! Malie har hunnit fylla 6 månader sedan jag sist bloggade. Den tredje November. Jag har svårt att ta in att tiden går så fort, den fullkomligt rusar fram! Min mjuka, lena lilla chokladbulle växer snart om systern sin. Står upp i yogaställningar deluxe och hoppar framåt. Leker, och myser, snuttar tummen, gurglar och petar mitt ansikte med små korvfingrar. Man kan inte lägga henne på golvet och förvänta sig att hon stannar på samma ställe längre, hon hoppar fram och petar på allt möjligt. Det är mycket nu. Livet med tre barn står aldrig still och det är väldigt roligt också, inte bara jobbigt. Stressar lite över vinterkläder och ull och sånt, inga cash och behöver sockor och underställ till Malie. Mitt stackars fattiga barn haha! Hon har mest ärvda kläder och hänger mest i min connecta carrier. Å andra sidan har hon intvättade, mjuka kläder, vi är snälla mot naturen och hon är så rik på kärlek. Jag är så tacksam över att hon kom till oss, min mjuka Malie. Uma klippte sig för första gången i lördags! Lugg och topparna. Ska nog ta steget snart att klippa page på henne, hon avskyr tofsar och vill inte ha långt hår. Så är det bara. Why push it tänker jag. På Fredag är det lantern walk på skolan, på Söndag ska L på födelsedagsparty. Mamma var här över höstlovet och det var så fint, jag passade på att insjukna i dunderförkylning så det var skönt med sällskap. Körningen går framåt, sakta men säkert, men det får väl ta den tid det tar. Längtar efter friheten. Uma är bitsk, ljus och hoppig, älskar Michael jackson och att dansa, helst hela tiden. Tycker om att måla för tillfälligt, minst 7 målningar per omgång och glitter ska det vara också, överallt. Lu ritar mycket, tomten och en snögubbe, hus med många fönster och roliga gubbar är favoritmotiven. Han är så mjuk och älskar att kramas. Såg ett program ang. autism igår och var chockad över vissa metoder. Autism är fantastiskt också, inte bara svårt. L är världens snällaste, mest mjuka, intelligenta och kreativa lilla person. För varje negativ aspekt får man guld, guld, guld tillbaka och jag är så tacksam för den här resan. Ska mata min skrikande bebis nu. Hon håller på att få tänder i underkälen och det är ju alltid kul ...... Hehe. Kram i höstrusket!