Hemmadag. Med alla barnen. Fredag brukar vara dagen då vi verkligen tar det lugnt, inget fläng. Idag sminkade jag mig inte ens och då är det verkligen chill haha. De stora har varit speedade och har sprungit efter varandra i världens fart, bråkat, stökat, dragit sönder toarullar och grävt i trädgården. De var lugna en liten stund när vi bakade och det var supermysigt. Lyckades tajma själva utbakandet av bullarna precis när Malie sov en stund och det blev perfekt. Kunde hjälpa i lugn och ro och prata om vad vi gjorde. Kröp ner hos Lughán vid läggdags och kramade hans långa, mjuka kropp och klappade hans mjuka kinder. "I'm a tiny little brown bird with a little broken wing" - han spelade fågel i en liten pjäs på skolan. På söndag ska han på riddarkalas och imorgon är det Novemberfest på skolan. Älskade babbsi. Utredning nummer 2 i tisdags, han är ganska solklar sa läkaren men det tar ändå tid. Februari kanske. Haft kroppslig ångest som bubblat upp, som bubblar upp av och till, över sjukan efter han kom. Lyckoruset som uteblev och febern som härjade. Han lämnade aldrig min sida men jag var nog mest på smärt och feber - planeten. Så mycket kärlek och längtan i min kropp men jag kunde inte stå, en kamp av ovisshet och mörker. 6 månader. Och resten av mitt liv. Det sägs ju att moderskapet förändrar en för alltid, och det har jag ju också gjort såklart, förändrats. Fast kanske inte på det klassiska sättet. Det märker jag i körningen. Jag är rädd. Rädd för att människor ska skrika på mig, rädd för att inte fullborda det jag kämpar för. Rädd för att inte komma dit jag vill. I give you all of my body and soul if you can take me there. Helt otroligt söndertrasad och harig, skrämd, självförakt, fysisk smärta och blödande sorg. Men också, samtidigt, en vibrerande tacksamhet och någon slags känsla av att allt är som det ska. Och längst inne finns nog en längtan efter en plattform där min historia också får bli lyssnad till. Resan tar aldrig slut.
No comments:
Post a Comment