Malie

Tranquil. Min Malie. Du är det finaste jag vet. Humor, lugn och kärlek. Busig, mjuk. Greppar tag i mitt ansikte, hår, kläder. Fokuserar vevande fingrar med djup koncentration. Vilar tryggt mot pappas bröst, tittar sig omkring och suger på tummen.Varma ögon som glittrar ikapp med sina syskon. Tittar stort på livet som pulserar kring henne. Rullar runt från rygg till mage, helst naken, så att hon kan se bättre. Se och betrakta och förundras. Ser livet med andra ögon genom dig, Malie. Grått och mulet på insidan, kall och ensam och jag har ont, men du är varm och mjuk och kärlek. Sveper upp dig i mina armar och andas in miraklet. Mitt levande mirakel. Snart 4 månader gammal och tiden går svindlande fort. Snart 4 månader av dig. Ett år sedan "pregnant" på stickan och jag tackar the universe varje dag att just du fick komma till mig. Luckiest mummy alive. Min andra dotter, heliga nummer 3. Kärleken bär.

Och hjärtat brinner.

Vet inte riktigt vad det är, men när jag lägger mina barn blir jag alltid så himla gråtig. Sitter där som en knasboll och stora, blå glaserade ögonkulor och bara känner för att grina så att det skvalar om det. Skulle lägga L idag och jag älskar hela honom. Han har badat och doftar tvål och han vill att jag ska pussa hans mage. Klappa. Krama. Hopp i sängen nu så läser vi! Vad vill du läsa? Halvan och sopbbilen! Okej. han berättar för mig om saker han tänker på. Världens strta privilegium, att få sitta på söngkanten hos ett barn och bara vara. Lyssna och hålla om. Bara bruna ögon som möter mina. Då är det värt allt det jobbiga. Alla timmar av kamp försvinner, brinner upp i stunden han klappar mitt huvud, håller om mig, gnuggar näsa. Han säger att jag har "blck hår" och att alla blonda är "ginger". Förutom farfar förstås, för han har vitt hår haha. Min prins. Min mjuka, älskade, kraftfulla prins. Har upptäckt lego, vill leka hela tiden. Tittar noga i instruktionsboken och älskar när man leker med honom. Jag ger honom den tiden. Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag. Igår åkte jag iväg en hel dag för att putsa på min tatuering. Så himla skönt med egentid och varm kaffe och tidning och prat med vän, men åh. Jag saknar ihjäl mig, ändå. Saknar mina korvar och vill bara bita i Malies dubbelhakor, lyfta Uma mot skyn och läsa för Lughie. Vill bara vara med er. Man blir ju så beroende av det kroppsliga. Jag undrar om det kommer attvara som ett gapande hål av närhetsbehov inom en när barnen växer upp. Att ha en bebis att lukta på och leka med. Det är det bästa jag vet! Och jag skulle inte byta ut det för allt i världen. Jag och Malie är kära. Kan inte sluta peta på varandra och garva åt varandra. Hon är så jävla mysig bara. Mjuk, älskvärd, lugn liten klump som ät så himla toksöt att man får bita sig hårt i tungan för att inte sluka henne hel med hull och hår. Min chokladbulle!!!! Puss, puss, puss, puss. Två veckor kvar tills sommarlovet är slut och då är det verkligen höst. Livet känns så flyktigt. Vill vara här för alltid, inte bli gammal, vill inte att barnen ska växa mer haha! Jag älskar er. Jag älskar livet, människor, konsten, jorden, pulsen, möten. Mitt kaffe. Min kille. Min familj. Brinner mitt hjärta!

Sömn.

Sitter på sängen i sovrummet och betraktar Malie's lilla gestalt i sin säng. När hon fyllde 3 månader fick hon prova att flytta från storsängen till egen cot i hopp om ökad sömn, och visst funkar det! Hon sover mkt bättre nattetid. Sedan Uma's eviga snuttande i månaderna 15 så kände jag mig ganska utbränd nästan direkt med Malie. Att bli sparkad i öm, snittad mage och nackspärr och skit. Nä. Sedan hände miraklet jag så länge bett om. Malie tar tumme. Ganska nytt det hela så kanske inte ska ropa hej på direkten, but still. Hon tummade sig själv till sömns här om kvällen. Ja, du läste rätt. Jag som inte föder barn som sover. Efter månader av reflux helvete har det äntligen börjat att lägga sig och min lilla husmus är numera medicinfri. Kommer inte sakna de kalla rören nerkörda i nyvaken, mjuk bebbestrupe varje morgon :*( This too shall pass och jag är så otroligt nerkärad i min mjuka chokladbulle. Var jag så här kär med de andra två? Måste ha varit. Det är väl därför jag har tre barn haha. Konsumerar bebisar som andra suger i sig nikotin. Men självförtroendet växer med varje barn man får, och ökat självförtroende ger ökad vingbredd ger ökad frihet ger ökad tid till att bara älska och skita i allt annat. Med L var jag nog bara så himla broken. Att han var världens bästa men jag var världens sämsta gav ingen guldkant precis, men med nummer tre, min heliga trea, med henne vet jag ju att jag är bäst för henne. Utvald och så. Så vi är bara kära och galna utan inre kamp. Behöver inte erövra mitt moderskap, jag är redan hennes. Min lena, roliga, knäppa, mjuka. Håller ihop händerna som en liten älskvärd buddha baby och fnittrar när jag pussar henne på magen så att näsan min kittlar. Är ganska lättskrämd men tycker att bus med mig är roligt. Pussar på kinden som blir till stora leenden och en liten mjuk nacke och hals att sniffa på, panna, kind, små läppar och världens sötaste andedräkt. Starka fingrar som greppar hår och halsband. Veck överallt och det där leendet som får det att rusa av eufori och kärleksfyrverkeri i hela kroppen. Malie ger mig sockerdricka i benen och silke åt min själ. Nu sover hon. Alltid rörd, forever yours, hjärta, kropp och själ/ mamma.

Internet igen och frihet.

Hej blogg! Internet är äntligen tillbaka, det har varit lite tomt. Inte för att jag bloggar så mycket nu för tiden, men man blir van och bortskämd med den ständiga tillgången. Sommaren 2013 alltså. Ensamt, intensivt, utmattande. Kärlek och trötthet och never ending sorg och smärta och längtan efter mig själv. Mår bättre nu, vet att det kommer att bli bra tillslut. Utredning och skit som drar ut på tiden och nya tider. Jag ska, förhoppningsvis, äntligen få hjälp med L. När man har fått barn så kommer det alltid in nya personer i ens liv, och de snappade upp situationen ganska raskt och har drivit genom mer på ett par månader än vad som har skett på de tre år jag kämpat. Min älskade pojke. Universum tilldelade mig detta och jag ska ro hem min uppgift tillslut. Min största sorg, min största glädje. Ett litet steg i taget.

Har känt mig så instängd dessa månaderna. Tre veckor kvar av total ledighet med alla barnen bara, men det har varit tufft. Sömnlös bebis med ont, Uma i sitt sprattlande, skrikande esse och L med sina svårigheter. Grannarna har byggt om sitt hus och stack iväg på semester till Thailand så kvar satt jag med mina barn och borrar och stenar som sågades och det dundrade genom hela byggnade, hela mitt jag. Mina nerver skälvde. Fan. Inte en till sommar utan körkort. Det lovar jag mig själv. Jag känner mig inte fri! Skrek jag på T, men sen tänkte jag efter. Jag är fri att älska vem jag vill, se ut hur jag vill, tänka de tankar jag vill, läsa den litteratur jag vill läsa, utbilda mig till vad jag vill, nästan. Jag har tillgång till allt läsbart, alla filmer och all musik, nästan gratis. Shit, vad fri jag är! Det borde vara en rättighet for every living being, men så är det ju inte. Det är bara my own mind som kan fängsla mig, på riktigt. Och luften bor i mina steg.

Hej blogg!

Nej, nu är jag verkligen trött på att adrig ha tid till bloggen. Vill skriva mer. Skriver jag så andas jag lättare. Men hemmamamma åt tre barn födda tätt gör mig verkligen busy. Så otroligt busy. Intensiva tider, många förändringar som sker. Är otroligt trött men hösten ser ändå ljus ut. Vi byter skola b.l.a. Känns som hela livet vänder blad, ännu ett nytt kapitel. Det står aldrig stilla på planet föräldraskap och identiteten skakas ständigt. Skulle vilja ge bloggen ett ansiktslyft. Längtar efter dig bloggen! Uma är underbar, galen. Trampar på kattungar. Inte så najs. Hon kommer i kläm i mitten och ber om uppmärksamhet på fel sätt. Malie är korvig, mullig, mysig. Blåser mjölkbubblor och skriker. Tar flaska. Yeah! Lu är asjobbig. Mjuk stundvis men mest svår. Mitt livs största uppgift, det är han. Till hösten får vi svar på vad guldpojken bär på. Har jag nämnt kattungarna? Så lite bloggar jag. Att jag knappt vet om jag har nämnt våra underbara kattungar. Randiga Poppy åkte till ny ägare igår, tre kvar. Två går till grannen och nummer 4, vår lilla Stig får stanna kvar hos oss. Vår mjuka fluffboll.

 En dag på slutet då jag kände för att vara lite naken.

En bebis. En Malie. En ny.