Thursday, November 29, 2012

Glaskupan.

Min Lughán. Mjuk och eftertänksam. Min funderare. Du lever i din bubbla, på din egen planet. Får påminna mig om att den är helig, att jag ska inte bryta den. Ibland blir man så frustrerad och vill dra ur dig likt en magnet men du vibrerar därinne som en fjäril i en glaskupa. Jag ska inte störa. Får sluta mina händer bakom ryggen och hålla i mig själv och hela min vuxenhet och sluta ögonen. Rör inte den knopp som tar sin tid att blomma. I dina ögon bor världens största djup och glädje, varma, pulserande. Ekorrådran i dig, buskillen, den som inte räds hyss. Du som är så sugen på livet och äventyret och tar dig an större saker än din kropp klarar av ibland. Du som vänder ut och in på dig själv för att reta gallfeber på din omgiving, du som är världens mest lekfulla själ, du menar aldrig något illa. Vibrerande och känslig mitt bland all tyngd, du faller lätt på rötter och gråter som en hjälplös valp i min famn. Jag är under dig, det är jag för alltid. Beundrar dig på avstånd, betraktar en individ som en gång lyftes ur mitt inre, lyftes genom luften, glittret i min själ, du var ljuset i min mage. Det var du. Jag vred på mitt huvud och i tårdimman och febern såg jag det väsen som föralltid skulle förbli mer än jag. Där var du, större än livet. Allt var blod men du var ren. Gyllene och med blicken fylld av universum. Och jag svaldes ner i brådjupet och den svindlande, surrealististiska verklighet det innebär att var mor. Tror jag haltade ibland. Med kroppen hårt virad och förlamningen. Känslan av oförmögenhet och otillräcklighet, tills jag förstod att det är ju du som leder mig, kärleken som man följer. Det krävs så otroligt mycket mod, nakenhet och sårbarhet. Världens läskigaste resa. Du ska veta att jag är världens stoltaste mamma åt dig. Gläntar på gardinen i rummet där jag haft lekgrupp med Uma. Det är motljus och höst och kallt och många barn som leker. Mitt bland alla står du, blåbärspojken och lyser. Självständig och modig. Vilka framsteg du gör! Jag hinner inte med baby. Dina steg på vår jord som är så väldigt viktiga. Framtiden i din hand, så fruktansvärt dyrbar. Kraftfull men bräcklig på samma gång. Att jag skulle råka skaka dig, skaka din glaskupa, krama för hårt. Barn är som blåsbubblor i vinden. Du bär på skönhet, färg, mångfald, magi. Låt dem inte peta hål på dig. You are more than a superstar älskling. Alltid i mitt hjärta, aldrig utan dig. Mitt hjärtas glitter.

Monday, November 26, 2012

Ännu en dag av regn!

Kära blogg. Jag längtarefter dig. Jag kommer att komma tillbaka, på riktigt, men jag har fortfarande inte bestämt mig hur jag ska göra med den här bloggen. Som människa utvecklas man ju hela tiden, och den här bloggen har ju fungerat mycket som terapi där jag mest skrivit av mig i stunden. Jag har inget behov av att läsa genom det jag skrivit om vissa saker, det har varit one off's som jag skjutit ut i universum som stjärnskott. Smatter av känslor och tankar, ibland ogenomtänkta, ibland irationella. Men de var viktiga i stunden. Viktiga för mig i min resa, i min healing. Jag har ingen Gud att be till, så bloggen fick bli min spyhink. Vet ni, att skriker man tillräckligt högt på sina bara knän, under en längre period, så når man Nirvana sen. Inte som så att resan är slut, men man har ett annat lugn. Nya perspektiv. Man lär sig att älska det som har varit. Inte p.g. a det nödvändigtvis har varit perfekt på långa vägaer, men det har varit mitt. Mitt liv, mina upplevelser. Lite som ett fult barn som blir vackert i en mammas ögon. Jag har en stor tillit åt det faktum att man levereras de upplevelses som är nödvändiga för sitt eget upplyftande, sin egen utveckling. Varje sak som händer, även det mest smärtsamma, levereras som ett litet paket inslagen i siden, i små doser. Ibland långa utdragna sorgearbeten, ibland kort och intensivt. Självklart känns det inte alltid så meant to be i stunden, men sen. När tiden går. Det är en överväldigande känsla av tacksamhet, att något som gör så sjukt jävla pissont förvandlas till världens mjukaste och världens starkaste sak på samma gång. Det om något är empowering. Att förstå att själen inte är "bunden". Det som sker i ditt liv är inte det som styr, inte det som bestämmer. Själen är flexibel, mjuk och adjustable, som man säger. Mitt cervix är inom mig. Man kan andas sig igenom det mesta.

Jag vill skriva mer, prata med er. Berätta om allt som händer, allt som har hänt. Men jag är nog inte riktigt redo än. Snart så. Känner mig taggad på det nya året, hoppas på att få igång ett mer behändigt "flow" med bloggen. dagliga inlägg och foton. Ibland yta, ibland djup. Blogg-appen på min mobil har pajjat som fan, och det är ofta via mobilen jag kan fånga stunden sådär mitt i farten. Så det begränsar mig mycket. Bristen på mobilblogg.

Idag regnar det. Igen. Är så himla tacksam över Tom som lyckades tajma jobb och förskoleleverans av Lughán imorse. Fatta vad najs att inte behöva dra ut med dubbelvagnen och två barn och inget paraply och pissregn och njurkänningar och tröttheten deluxe. Istället kröp jag upp i soffan med en grodfilt omsluten, kaffekoppen och kramades med Uma. Världens mest godsmakande lilla varelse. Som ett geléhallon som nynnar ömsom skriker, ömsom ler, ömsom morrar.

Hade egentligen tänkt åka in till stan med henne idag, nu på förmiddagen medan Lulle är på lekis, men det får nog bli imorgon istället. Jag känner the christmas spirit i mig mycket mer i år iallafall. Så mysigt! Lughán vill ha tomte och presenter nu, nu, nu och jag klickar febrilt hem en barnbok om jesu födelse, någon balans måste det väl ändå vara. Det var en gång en bebbe jesus som föddes, vettu. Advent först. Nästa helg ska jag storbaka lussebullar och barnen ska gå adventspiral på skolan.

All is good.

Wednesday, November 21, 2012

Och regnet som inte slutar att falla.

Ja herreeee vad det regnar ute. Positiva: Hundbajset på trottoaren regnar bort, thank god. Hundbajs är det värsta jag vet. Toddler group idag, vi var få som hade lyckats pallra oss dit genom floden. Satt och pysslade med klister och glitter och åt kakor. En av mina finaste vänner i gruppen ska ha bebis vilken dag som helst! Så himla mysigt. Man vill krypa upp och mysa mot hennes varma, stora mage. Ska bli så underbart att se vem som tittar ut. Hon har mina barnmorskor till sin hemmaförlossning, och jag blir ljus i hela mig när jag tänker på det. She's in for a treat, that girl. Det är det vackraste som finns, att föda i ljuset av två trygga typer som står vid din axel genom vått och torrt. Svårt att få det fel med de två. Jag tog min superjacka och hoppades på det bästa imorse, resultat dyngblöt degklump, in till benet frusen. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen o.s.v. De säger att jag måste vänja mig. Mer jul än så här blir det inte i England. Hehe. Jag längtar advent. Advent Fair i helgen, det blir mysigt. Längtar efter första December. Det blir bra det här :)

Tuesday, November 20, 2012

En liten stjärna.

Uma, min Uma. Satt i mörkret vid din spjälsäng och du ville inte sova. Så kul när man som mamma försöker köra den mer rofylla tekniken, sjunga lugnande och sakta stryka med handen. Du börjar digga istället. Röra på din lilla rosa rumpa till sången och rycka med huvudet. Går ut en stund och kommer tillbaka, för att mötas av en megalång liten smultrontunga och ett brett flin som sticker ut mellan spjälorna. Putar med magen och vill bli snusad på.  I rummet bredvid ligger trötta, varma pojken och sover redan. Mitt i höstdepp och trötthet så lever man ju som aldrig förr trots allt. Återuppstår alltid vid er beröring. Får världens ljusaste själ tack vare er. Mina barn. Jag vore nog en jäkla tråkig typ utan er.

Thursday, November 8, 2012

Kära dagblogg.

Här sitter jag i min ensamhet. Äter en mozzarellasmörgås och kaffet står och drar. Borde egentligen ta mig en antibiotikatablett men tror jag skippar. Dag 6 av 7och doc sa att om jag kände mig bra efter dag 5 så kunde jag sluta om jag ville. Och det ville jag. Så himla tur att mamma var här i helgen. Hon kom i sista sekunden skulle man kunna säga. Lulle hade höstlov, och det märks. De slår ihjäl varandra. I vanliga fall har vi bara torsdag, fredag lördag och söndag som heldagar tillsammans, och det är liksom enough från ett syskonperspektiv. Min fina mamma kom iallafall. Barnen blev glada, fromma, sömniga och kärleksfulla. Jag blev akutsjuk och få åka till akuten, en lyx jag i vanliga fall inte har möjlighet till ;-)

Jag och Tom hann gå på Bond innan dess. Bara han och jag. Alla andra tjejer i salongen var stylade och snygga, jag klädde mig i mjukisbyxor. Kände mig verkligen dålig, ont i hela kroppen, kröp upp under T's arm.

Imorse, klockan fyra typ åkte Tom iväg. Han har körjobb idag. Det händer mycket sällan, men är både bra och dåligt när han väl får det. Barnen är lättväckta och ligger och jollrar och grymtar, pruttar, gnäller när de hör dörren gå, Uma bajsade igenom så fick stå klockan 5 på morgonen i duschen med henne.

Lughán har börjat vakna supertidigt och klagar på att han inte kan somna om, så det gör att resten av dagen blir tårfylld och ömklig. Lyckades buffla båda skrikaporna i säng. De har sovit en timme och har hunnit vakna och komma upp medan jag skrivit desa rader.

Full rulle med andra ord. Imorgon är det lyktfest, det blir mysigt. Känner julen mycket mer påtaglig i mig i år.

Och Obama vann! Var på riktigt innerligt nervös. Någon sa att det inte är våran business, vad som händer i USA, att vi inte borde bry oss. Det tycker jag att man visst får, bry sig alltså. Om vår värld. Största kritiken Obama får är att han inte skulle vara tillräckligt patriotisk. Inte är han kapitalist heller, och tydligen måste man vara det om man ska vara USA's president. Tänker att det inte är så himla konstigt att det tar längre än 4 år för honom att bromsa det rusande tåget någorlunda. En bomb går av och massförstör på ett par sekunder, återarbetet tar mycket längre tiden, kostnaden större. Nä, lättnadens suck över att han får 4 år till.