Kära blogg. Jag längtarefter dig. Jag kommer att komma tillbaka, på riktigt, men jag har fortfarande inte bestämt mig hur jag ska göra med den här bloggen. Som människa utvecklas man ju hela tiden, och den här bloggen har ju fungerat mycket som terapi där jag mest skrivit av mig i stunden. Jag har inget behov av att läsa genom det jag skrivit om vissa saker, det har varit one off's som jag skjutit ut i universum som stjärnskott. Smatter av känslor och tankar, ibland ogenomtänkta, ibland irationella. Men de var viktiga i stunden. Viktiga för mig i min resa, i min healing. Jag har ingen Gud att be till, så bloggen fick bli min spyhink. Vet ni, att skriker man tillräckligt högt på sina bara knän, under en längre period, så når man Nirvana sen. Inte som så att resan är slut, men man har ett annat lugn. Nya perspektiv. Man lär sig att älska det som har varit. Inte p.g. a det nödvändigtvis har varit perfekt på långa vägaer, men det har varit mitt. Mitt liv, mina upplevelser. Lite som ett fult barn som blir vackert i en mammas ögon. Jag har en stor tillit åt det faktum att man levereras de upplevelses som är nödvändiga för sitt eget upplyftande, sin egen utveckling. Varje sak som händer, även det mest smärtsamma, levereras som ett litet paket inslagen i siden, i små doser. Ibland långa utdragna sorgearbeten, ibland kort och intensivt. Självklart känns det inte alltid så meant to be i stunden, men sen. När tiden går. Det är en överväldigande känsla av tacksamhet, att något som gör så sjukt jävla pissont förvandlas till världens mjukaste och världens starkaste sak på samma gång. Det om något är empowering. Att förstå att själen inte är "bunden". Det som sker i ditt liv är inte det som styr, inte det som bestämmer. Själen är flexibel, mjuk och adjustable, som man säger. Mitt cervix är inom mig. Man kan andas sig igenom det mesta.
Jag vill skriva mer, prata med er. Berätta om allt som händer, allt som har hänt. Men jag är nog inte riktigt redo än. Snart så. Känner mig taggad på det nya året, hoppas på att få igång ett mer behändigt "flow" med bloggen. dagliga inlägg och foton. Ibland yta, ibland djup. Blogg-appen på min mobil har pajjat som fan, och det är ofta via mobilen jag kan fånga stunden sådär mitt i farten. Så det begränsar mig mycket. Bristen på mobilblogg.
Idag regnar det. Igen. Är så himla tacksam över Tom som lyckades tajma jobb och förskoleleverans av Lughán imorse. Fatta vad najs att inte behöva dra ut med dubbelvagnen och två barn och inget paraply och pissregn och njurkänningar och tröttheten deluxe. Istället kröp jag upp i soffan med en grodfilt omsluten, kaffekoppen och kramades med Uma. Världens mest godsmakande lilla varelse. Som ett geléhallon som nynnar ömsom skriker, ömsom ler, ömsom morrar.
Hade egentligen tänkt åka in till stan med henne idag, nu på förmiddagen medan Lulle är på lekis, men det får nog bli imorgon istället. Jag känner the christmas spirit i mig mycket mer i år iallafall. Så mysigt! Lughán vill ha tomte och presenter nu, nu, nu och jag klickar febrilt hem en barnbok om jesu födelse, någon balans måste det väl ändå vara. Det var en gång en bebbe jesus som föddes, vettu. Advent först. Nästa helg ska jag storbaka lussebullar och barnen ska gå adventspiral på skolan.
All is good.
No comments:
Post a Comment