Tuesday, May 29, 2012

Och barnen är det dyrbaraste jag har.

Vad gör jag?

- Sitter och fryser lite i den gröna fotöljen i vardagsrummet.
- Tittar ut genom det stora fönster som vetter ut mot vår prunkande trädgård. Busken närmast mitt fönster bär världens mest intensiva, lila färg. Känns in i hela mig när jag ser på den, fyller mig. Naturens skönhet.
- Barnen sover, efter mycket skrik.
- Idag åkte mamma hem, och tog solen med sig. Efter en vecka av sol, vin, barnaskratt, mammaskratt, hjälp, stöd och sällskap, känns det otroligt tomt. Och tungt. Blir alltid skakad i början, när någon åker hem. Sista leendet som försvinner bakom trädet, rullande hjulen på väskan mot asfalten. Barnen hänger runt benen och vinkar, men förstår inte riktigt ändå. Ett par timmar senare förstår Lughán,och då gör det ont i hela mig. " Var är mormor? " Drar och sliter i grinden, " hämta mommojs hennes rum" ... Det doftar sommar överallt, andetagen berusar, och jag kan inte låta bli att längta hem till svensk sommar. Naken fotsula mot gruset på Utö, Mahjongspel och båttur på Runmarö. skogspromenader i Värmland, jordgubbar och solstek på Öland. Doft av hav, doft av skog, doft av sommarnatt. Doft av Sverige.

Ibland känns det som om det gick lite snabbt där på slutet. Mina förlossningar må ha varit långdragna och sega, men livet i allmänhet har rusat på som en störtförlossning. Att jag sitter här nu. Med två barn i England, när jag var så himla mycket tonåring i Sverige nyss. Med ett rökelsedoftande, enda rum, i totalt kaos. Ciderflaskor under sängen och en mamma och en pappa. Kylskåp med mat och samma lägenhet som jag alltid bott i. Don't get me wrong, jag är så himla lycklig nu. Inga överdoseringar på rosa små tabletter eller annat skit. Men herregud, vad fort det gick. Påtagligt när jag vinkar hejdå till mamma. Hejdå mamma.
Ska du resa hem nu, till Sverige? Vänta nu. Bor jag här? Men hallå. När hände detta?

Varar ett dygn högst, sen är jag okej igen.

Har suttit och försökt sammanställa saker på datorn flera kvällar i rad nu. Sitter och pillar, svär och ryter. Fnyser som en drake och suger i mig mini- magnum, flera stycken i rad. Slicka, tugga, svälja.
Så många bilder på Lughán. När han kom. Var jag tolv år då eller? Ser så liten ut. Och han så stor i mina bleka armar. Fan också. Sticker i hela mig när jag ser dem där bilderna. Kärleken större än vad jag klarar av, smärtan likaså. Svårt att andas. Jag älskar dig så att jag upplöses till små kärleksrester som flyger omkring i luften du andas, Lughán liten. Jag "levde" innan han kom, sen dog jag. Känner inte igen personen jag var innan jag blev sjuk, jag är annorlunda nu. Samtidigt så känns det som att livet inte började förrän han kom. Den stora meningen med allt, varje andetag. Slutet på något, början på något nytt.

Lugháns ankomst och "min förlossning plus sjukdom" är två separata saker, som råkade komma samtidigt, så alla känslor intensifieras. Glor argt och hetsigt mot de som undrar om jag inte har kunnat bonda med honom. Jag hade svårt att bonda med mig själv, menar ni? Att få en lastbil överkörd över hela dig samtidigt som man blir mamma är inte särskilt idealiskt, nej. Jag rycker och vibrerar i hela kroppen, fryser vid minnet.

Han har alltid varit varm, det lovar jag. Bara jag som var kall och ensam. Så himla mycket hat, så himla mycket kärlek. Ser på bilder och känner mig så himla mixed up. De där nätterna av pipande maskiner och ett litet varmt barn mot bröstet, och livmodern som blödde ut hela sitt innehåll i sängen, på golvet. Glasklart inom mig. Så mjuk, helig och varm, min Lughán. Sänd från ovan. Ett barn, mitt barn. Lilla bebis. Jag glömmer aldrig det. Som om varje minut hängde kvar i luften, i rummet, hos oss. Långa nätter med bara pojken med stjärnögonen hos mig. Det var bara du och jag.

I Juli är det tre år sedan. Sinnes. Tre år av liten människa, tre år av att se honom växa, att få vara honom nära, att få vara någons mamma. Det är det dyrbaraste jag har. Barnen är det dyrbaraste jag har.

Jag vet att jag mår bättre igen när jag vaknar. Jag vet att jag får träffa mamma igen snart. Snart är det sommar på riktigt, och då blir det semester för mamma. Kommer snart igen.

Lughán sa " mormor hjärta " och hämtade pyjamasen som mamma hade köpt till honom. Den där vita med hjärtan på. Det är den enda pyjamasen han någonsin har velat sätta på sig frivilligt. För att det är mormor som gav den.

När hon gick så ville han inte riktigt säga hejdå, men insåg efter ett par timmar att mormor inte var kvar i huset. Han tyckte det var jobbigt, ville inte tro på mig. Gick husesyn. Ropade "mooooomooojs" uppför trappan.

Blev ledsen.

"Ta bort ledsen, mamma". Han hjälper mig att torka ordentligt, i varje liten ögonvrå. Lugnade ner sig när han fick kura nära, nära i soffan och läsa "Vem ska trösta knyttet?"

Uma har börjat säga att något är "Umas"...Kommer springandes med sina sandaler och ropar "Uuuumas".. Vill sätta på sig och stampa omkring. Rusar in och ut genom dörrar till rum och trädgård, med bar rumpa och sandaler.Växer varje dag som går.

Älskade små hjärtan.

Sunday, May 27, 2012

Hon.

Loreen gör mig så himla stolt. Det känns så himla bra, på alla plan, att hon vann. Hon om någon vill man sprida för vinden, som fjuniga  maskrosfrön som virvlar ut i världen. Sår nya tankar, ny tillit och en början till ett alldeles eget pånyttfödande. Hon gör vad hon kan, med sitt liv NU! Känns som hennes själ är så fylld av värme, kärlek och försiktighet. Älskar människor som jobbar hårt för sig själva, för sin själ, för sin omgivning. Tror att det krävs så himla mycket idag för att kunna lyssna till den inre rösten, för att nå sitt nirvana, att kunna sitta stilla med tystheten. En lugn eld brinner i bröstkorgen. Hennes historia fascinerar mig. Vill sitta i en soffa och prata med henne om livet, universum och bruset en hel natt. Dricka te. Hon pratade om det spirituella och andliga event det handlar om, att få till numret när det verkligen gäller. Så som musik ska vara. En inre, sann, andlig resa. Inte bara att stå och vicka med rumpan i tajt glitterkjol. Det handlar om något mer. Ett barfota väsen som pratar om skönheten i att vara människa. Skönheten i att bara vara. Att man är enough som man är. Att skärma av sig från medias konstanta smatter av förvridna ideal och skeva ytlighet. Loreen får en att längta in i sig själv, att älska sig själv och sin omgivning, att älska och ta hand om vår fantastiska moder jord, att värna om varje människas stora, jämlika värde. Och vår frihet.


Love is all.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Friday, May 25, 2012

Dagarna som är tid som går och som upplöses och bevaras inom var och en, minnen. Känns som guld och varmt och rött.

Ligger och bubblar i ett svalt bad. Barnen dansar med mormor nere i vardagsrummet. Allt har gått i ett sedan mamma kom i onsdags. Fint har det varit. Och varmt. Blir som en katt i värmen, latar runt i tunna kläder på dagen och sover tungt om natten. Väcks av fåglar och solsugna barn runt femsnåret. Äter glass och dricker vitt vin på kvällen. Går till parken men återvänder efter en timme när värmen blir för stor för barnen. Tittar på barnen som plaskar i poolen, filosoferar i fotöljen på kvällen men får ingenting gjort. Sova, äta, leka, prata, läsa mamma mu och vem ska trösta knyttet. Smörja in, iskaffe, glass och mjuk, öm kropp på natten. Älska ruset.


Lughán vill att mormor ska göra allt jag vanligtvis gör. Hålla hand över gatan, krypa upp i famnen, vagga till sömns om natten.


Snart får vi besök. Ska spola av mig skummet och stiga upp ur vattnet som renar. Spolar bort all svett och jord och svåra tankar, men bevarar allt det goda. Alla drömmar och visioner, kärleken till livet. Kärleken så oändligt stor.


Fantastiska fredag, önskar jag er!

Solkram!


Published with Blogger-droid v2.0.4

Tuesday, May 22, 2012

Dagen.

Solen, solen, solen. Du kom med kraft. En sådan väldig kraft att jag och barnen bara spenderade en timme i trädgården innan det blev för mycket. Släpade in två röda tomater, trots hatt och solskyddsfaktor 45. Så jäkla fierce, majsolen. Första riktiga sommardagen och kroppen är ovan. Imorgon ska jag köpa glass, yes, yes.


Är sjukt trött. Har putsat huset, medveten om att morgondagen blir himla busy. På väg hem från lekis ska vi ju hämta mormor på stationen :)) ... Tre månader sedan sist, för mig och Uma. Ännu längre sedan för Lughán. Vi längtar efter dig, mormor! Fast kakorna jag bakade har T ätit upp. Män och deras *glupskhet utan att fråga* är ett kapitel för sig. Dubbel (cookie)sats hjälpte liksom inte. He he. Redan vid fyra på eftermiddagen idag var jag redo för sängen. Så sitter man här. Badade idag med barnen som publik, himla spännande med en naken, sladdrig mamma i badet. Mycket fnittrande. Lughán lekte doktor. Klappade om min lilla mage, tvättade min rygg och förundrades över min " stora snopp " ... Hmm ;-)


Han målade en orm idag. Så jäkla fint att det gick som varm, bubblande sockerdricka genom kroppen. Tror att det är första gången han målar något specifikt och pratar om det. Skiter i om han kanske är "sen" med det. För mig var det magnifikt. Världens finaste orm liksom. Sen fick han tag på svart målarfärg och rockade loss, hujedamej. Sen ville han att jag skulle måla Bamse åt honom . <3 Bless! Älska, älska, älska! * nörd *.


Uma var också djupt koncentrerad. I övrigt har de mest busat, armkrokat varandra och vandaliserat. Älskar Umas självförtroende när hon spatserar omkring, hämtar saker, gömmer saker. Trycker ner blöta kläder i byrålådor, säger " tack" så förnöjt.


Nu ska jag fixa med det sista, sen sängen. Kram!


Published with Blogger-droid v2.0.4

Tisdag.

Har haft så sjukt ont i halsen i natt. Vaknar och flämtar efter luft genom en igensvullen hals. Så där så att man mår illa. Dundrande huvud och värk i leder. T sa-" oh-m-g, Nora, look at your neck" ... Så himla svullen. Han ba: "you have to ser a doctor" , och jag känner mig liksom lite cool när jag säger att jag är van. Jag är en halsperson. Har alltid haft problem med halsen. Hals och luftrör. Uppväxten kantad av akut kortisoninhalering, andnöd och mammas oroliga bakande av vaniljhorn, varje gång jag spenderat tid på sjukan. T  är en huvudvärksperson. Jag har haft migrän ett par gånger i mitt liv, och tackar min lyckliga stjärna att jag inte är en person som har det ofta eller t.o.m dagligen. Cred till alla migränare.


Solen lyser! Jag ska duscha. Har tagit ett par värktabletter då jag hatar att vara sjuk när jag är med barnen. Är glad att det inte är magen.


Städning står på schemat. Laga lasagne, leka trädgård, äta lunch, måla med barnen, tvätta toaletter. Barnen är på världens bushumör idag, haha. Som om solen sipprat in i varje liten por. Försöker få Uma att sluta riva i böckerna. Han är så dramatisk. "Riiitsch" - så är sidan i Viggoboken borta. Bokbarn. Som dotter till en pappa som har antikvariat och bokförsäljare, så bränner det till i magen på mig när de vandaliserar. Klistrar och tejpar ihop med ömhet. Få saker doftar bättre än en ny bok. Åh, förutom tvättstuga. I vårt kvarter går man förbi en sån där gammeldags tvättstuga på väg in till stan. Vill falla på knä i smutsen å bara sniffa järnet. Sjukt underbart.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Monday, May 21, 2012

Kvällsljuset.

Lughán somnade precis. Svårsövd ikväll. Vi är inne i en lite skev fas, grändlandet mellan att inte sova middag, men fortfarande bli lite för trött för att egentligen orka en hel dag. Speciellt när han gör saker, träffar andra barn, är småsjuk eller gör illa sig. Som en trött panda blir han, ett slocknande ljus i soffan. Vissen kvist. Skrik och gråt ön tandagnissel, flammande varm kind och tårflodar utan slut. Nästan varje helg slocknar han i soffan. De senaste dagarna har han fått sova middag, men då innebär det att han är vaken sen på kvällen. Vill få mig att krypa ner i hans säng. Han lägger armen så tryggt kring min hals, snuttar med sin överläpp som ett känselspröt på min nästipp, eskimåkysser mig. Klappar mig på ryggen och killar min nacke. Tänk vad mycket trygghet och värme ett litet barn kan ge en stor människa. De har ingen aning om vilken förtröstan de ger. Tryggheten och godheten, den oändliga kärlek som kommer rakt ur bröstet på dem. Strålar in i mig. Barnahand mot mammas kind. Det blir inte rikare än så. Som siden för själen.


Kväll nu, och jag är frusen. Om jag inte hade varit det, hade jag utan tvekan gått ut i trädgården och lagt mig ner i det fuktiga gräset. Det doftar så ljuvligt. Berusande.Fåglarna har det så bra. Gick ut nu, innan det blev för mörkt, och fångade ett par blommor . Medan tid och ljus ännu fanns. Nu kommer skymningen och mörkret så snabbt.


Jag tycker så mycket om trädgårdar. Blommor och gräs och öppen himmel. Nu när jag har barn, kan jag sakna det ibland. Att kunna gå ut en sommardag och bara lägga sig raklång, som en livslapande katt. Släppa allt. Inga nerver på spänn, inga ögon i nacken. Ingen ettåring som stapplar upp för stentrappan eller blir slagen med en spade av sin bror. När de blir stora nog ska jag visa dem just det. Lättjan och skönheten i att ligga på rygg mot gräs och titta på molnen som svävar så svindlande högt upp. Drömma sig bort.


Håll mig i handen så flyger vi.


Nu ska jag försöka läka min onda hals med kamomillte. Sedan sängen bredvid nyduschad man. Gott! Kram <3


Published with Blogger-droid v2.0.4

Märklig dag.

Vädret växlar så oerhört för tillfället. Har varit så i flera veckor nu. Sol, vind, blåst, hagel, molnigt, varmt, kallt. 12 timmar per dag av total ovisshet. Väderhäxa som jag är blir jag lite yr i bollen. Molnigt i imorse, regnet hängde i luften. Jag och barnen tog oss ut. På vägen hem föll Lughán illa igen. Detta ständiga trillande. Blodig tand varje dag. Han har redan en stor bit borta från framtanden, och man kan skönja en svag spricka som löper tvärs över. Lyckas han behålla alla mjöktänder innan de faller ut av sig själv skulle jag bli förvånad. Jag har så svårt med mun och huvudskador. Blir kall. Alltid lika hjärtskärande med ett barn som gör sig illa, sorgen är så stor, smärtan helt oändlig. Han är som en mini flodhäst där han dundrar fram genom livet, springer på asfalten med sina skogsgröna byxor. Jag varnar honom. "Lughán, var försiktig nu. Du ramlade igår precis på samma ställe, gubben" .. han ramlar en gång. Tar sig upp, springer igen, faller igen. Ser hur mjuka kroppen studsar med ansiktet först ner i asfalten. Helvetesskit. Han gråter och skakar, jag har Uma på ena armen, dubbelvagnen i andra. Hjälper honom att sitta vagnen, håller nära. Blöder från munnen, men båda framtänderna känns fasta under min tumtryckning. Arnikatabletter och rescue remedy, sen är han lugn igen. Överläppen sprack som en körsbärstomat.


Han vill leka på sitt rum, jag och Uma tänker baka kakor. Men först lunch. Runt tvåtiden stapplade T in, blek i ansiktet. Höll på att svimma på jobbet så behövde lägga sig ner. Sen iväg på ett par ärenden. Uma grät krokodiltårar och Lughán somnade i en *efter-olycka-utmattning* . Sen somnade jag. Vaknade av Uma 45 minuter senare. Ont i halsen, varm, håret på ända och sminket utkletat. Trött. Uma sårbar som en krispig skorpa. Solen steker utanför fönstret, ser varenda dammkorn på glaset. Somna till en stormig höstdag och vakna 45 minuter senare till högsommarvärme.


Är uppe med miss U. Hon den där. Hon den där ilskna jordgubben, så himla galen, så full av liv. Mycket skratt och många tårar. Lägger upp ett ben på mig, fiser högljutt. En varelse utan vett och etikett som har flyttat in här hos oss. Bosatt sig för alltid i våra hjärtan. Det är okej om du slutar växa nu, Uma liten. Tiden kan stanna nu. Ögonblick i tiden, i mammas lilla burk. De finaste av minnen. Mitt allra bästa liv.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Måndag.

Jag älskar när du ler så där busigt och säger "maammaa" , skrattar och hoppar upp i mitt knä. Gosar och kramar. Snuttar på min hals, höjer ögonbrynen och sniffar koncentrerat på min panna. Älskar din mjuka mage som jag får klappa och pussa på. Älskar hur den doftar. Älskar när du går omkring i din pyjamas och vägrar byta en halv dag. Din evighetspyjamas som fortfarande är för stor trots stt du fick den när du var nio månader gammal. Älskar när du är nybadad och drar upp byxorna så högt du bara kan, du känner dig så fin. Älskar när du tar på dig dina mockasiner, kommer ut i köket och tippar tån mot golvet, viskar försiktigt:  "Jeremy Fisher"  . Likadana skor som Jeremy Fisher, så andaktsfull och stolt. Men när jag sätter på din musik, då vill du ha nakna fötter. Så att du kan stampa i takt med musiken, bar fot mot mattan. Stampa så att hela huset gungar. Dansar som en liten björn. Böljar jordiskt, gungar som en våg.  Dansar med hela din själ och mjuka kropp. Livet självt på mitt vardagsrumsgolv.


Måndag och ny vecka. Har druckit upp de sista dropparna av mitt kalla kaffe, betraktar all tvätt som ska vikas. Huvudet bubblar över av kreativa tankar, drömmar, visioner, längtan, vill inte städa. Vårt hus är i *före flytt* kaos redan, trots att inga datum är bestämda än och framtiden oviss. Vill inte vara praktisk. Vill måla, skriva, fotografera, leka, älska.


Måste bara få ur mig något. Huvudets myller ner i mina händer. Har ett pretty awesome cookie recept som ligger och dammar i ett hörn. Att baka är bra.


Först ska vi på blöjjakt. Lughán får springa av sig sina myror i brallan, Uma, den lilla trötta klängapan får sitta i vagnen med en flarra. Hoppas på sömn.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Sunday, May 20, 2012

Why my "failed" VBAC was a huge success..

Som ni alla är bekanta med, så skriver jag ofta och passionerat om kejsarsnitt. Det är viktigt för mig att folk får en större förståelse för vad som pågår bakom stängda dörrar. Men ofta känns det som om man är guldfisken i glasbubblan som skriker efter ett större hav att simma i, men hur högt jag än skriker så förstår ingen. För omvärlden ser det bara ut som om jag rör mina läppar, *blubb-blubb-blubb* Vad vet en guldfisk om livet liksom? Ingen förstår eller orkar lyssna. Ingen låter mig komma ur min bubbla, och ner i havet med de andra fiskarna, och betraktas som en jämnlike. Man blir på sin höjd stämplad som bitter, missunnsam, tragisk och deprimerad. Gapig. Arg. och om det är något en kvinna inte får vara, så är det arg. Right ;-)

Men jag lovar, jag har ett viktigt budskap som jag bär på. Jag har ett brev med flagnat guld i fickan, låt mig strö lite framför dina fötter där du går. Låt mig hjälpa dig att öppna ditt hjärta, bara lite. Hjärtat är så fantastiskt, världens mest flexibla, öppna, oändliga rum. Det blir helt igen, när det är trasigt. Det blir helt igen, och älskar mera ömt, vårdar, respekterar mer. Tackar livet varje dag för att det är så. Att man får ta del av svåra saker och växa av det. Att det som gör så jävla ont slits ut ur dig i form av ljusstrålar. Energi, kärlek, förståelse. Medmänsklighet. Det tar sin lilla tid bara. Men man når fram till slut. Människans själ är världens coolaste stjärna, allt som sugs in i dig omvandlas och bär ny skepnad när det kommer ut igen. Vi är ändlösa rum av neverending growth. Minn ni "Sikta mot stjärnorna" ? När man gick in som sig själv, i röken, och kom ut som sin idol.. Eller som larven som bor i sin bruna, fula puppa och blir en fjäril till slut. Det är livet. Det är därför vi är här. För att dansa, skratta, gråta, känna. För att njuta så mycket vi kan, sörja det som är svårt, ömsa skinn, ömsa gammal hud. Att vara oss själva. Att bli fjärilen till slut. Var och en unik.

För omvärlden betyder kejsarsnitt en sak, att man inte har fött barn. Att man inte har klarat av det som man ska klara av som kvinna. Resan dit är tämligen ointressant, summan av kardemumma är alltid densamma. Kejsarsnitt? Loser..Att det handlar om att man antingen är för svag, eller att det helt enkelt är något fel på en. Ingen OK-stämpel i rumpan av farbror Jultomte.

Läser ibland om kvinnor som inte vill ha fler barn, om de visste att de skulle tvingas genomgå ett kejsarsnitt. Att tanken på att inte kunna föda sitt barn gär en så pass deprimerad att man hellre förblir förälder till bara ett barn. Att det där enda barnet, som fötts vaginalt, är ens största lycka och "achievement" .. Att allt, precis allt inom föräldraskapet handlar om att barnet fann sin väg ut i livet, vaginalt. Det står och faller med detta. För visst kan man inte ens komma i närheten av "en nära relation" , om barnet är fött via kejsarsnitt? ..

Får ofta frågan " Hur känner du dig som kvinna? Känner du att du har förlorat, att du har "failat" liksom? Att du inte är tillräckligt mycket mamma, att dina förlossningar var "fula" ? o.s.v.. Älskar du dina barn som jag gör mitt? Har du kunnat *bonda* ?.... Kämpade du, eller var du bara som en sån där kändis och la dig där på bordet av bekvämlighetens skull?

Ibland har ordet kejsarsnitt ploppat upp som "val" under vissa kvinnors förlossningar. Det får jag höra om mycket. Att: "Ja det kom det på tal om här med, men jag sa nej" .. Att det alltid handlar om ett val.

 "Att visst var förlossningen lång, jag var trött, värkarna jobbiga, men jag kämpade på ett tag till. Ingen kirurgi här inte. Man är väl ingen loser heller, jag är stark. Och jag är så stolt över mig själv att jag sa nej till kejsarsnitt."

Ett kejsarsnitt är inte bara ett kejsarsnitt.

Inte bara en kirurgisk del. Inte bara ett ingrepp. Inte bara "rädda ett liv". Kejsarsnitt är multidimensionella, psykiskt såväl som fysiskt..Det här är min resa. Den är färgstark och känns mycket,  både inom mig och utanpå. Mina kejsarsnitt är som färgexplosioner. Dramatiska, vackra, smärtsamma och får mig att tappa andan. Min verklighet, mina upplevelser är genomlevda, med hjärta, huvud, kropp och själ. Min resa är unik, avig, vacker och kärleksfull. Framförallt kärleksfullt. Det bor så mycket kärlek i min kropp. Det bor så mycket kärlek i mina barn. Det bor så mycket kärlek i timmarna det tog att få dem till världen. Det bor så mycket kärlek i alla dagar jag var sjuk, alla dagar av tårar och längtan efter en frisk kropp. Det bor så mycket kärlek i alla stapplande steg, alla knytnävar mot väggen, alla blodstänk på mitt golv. Mina kejsarsnitt är mycket, många saker i ett. Men aldrig, aldrig svaga. Och det har ingenting med att vara en förlorare att göra, de speglar en fighter. Fisken som fortsätter simma, trots att vattnet rinner undan, skjunker ner i dyn. Jag höll ansiktet över vattenytan när jag ingen känsel hade kvar i kroppen, jag fortsatte springa trots att benen domnat bort sedan länge, och fötterna blödde. 

När jag födde barn.

Nästa gång ni tänker, och tror, att ni vet vad ett kejsarsnitt är. Att det är "lätt"..Att det är fult och onaturligt, att man är svag. Då ber jag er att göra en sak. Öppna ögonen och läs,   SNÄLLA LÄS DETTA. Ta er den tiden, jag vet att det är långt. Men, ta en kopp te. Lägg upp fötterna på soffan och läs. Se på bilderna. Titta. Titta på hennes ansikte. Se henne. Se mig.

Fråga er själva sen, om ni fortfarande tycker att det är fult. Att ni fortfarande tycker att jag är svag. Att ni fortfarande tycker att kejsarsnitt är "lätt". Att ni fortfarande tror att jag inte har kämpat. Att ni fortfarande tror att jag inte vet hur det är att föda barn. Sug på't, för fan. Och gråt en skvätt. Det gjorde jag. Kärleksljus.




Söndagen.

Lugn dag. Trots att det såklart inte är bra att T har varit för svag för jobb idag, värmer det i hela mig att få en dag hemma med familjen samlad. Bara att få lägga lite tid och kärlek på oss som familj, som helhet. Skrutta runt och bara vara, ta hand om varandra. Han jobbar hårt med sitt, och jag med mitt på vardagarna. Allt för att få detta att gå ihop. Vår lilla familj. Så himla värt. Får nypa mig dagligen för att förstå att barnen i det här huset faktiskt är mina. Vilken gåva! Uma provade tofs på huvudet idag. Cuuuute. Hon har mest hår där nämligen. En redig tuffs som inte går att tämja. Guldlock i nacken. Jag gjorde mat som blev awesome. Röda linser är så sjukt tacksamt, kör ner en massa kryddor, soyabitar och tomat. Potatis. Zuccini, ett par champinjoner. Cayenne, curry powder, garam masala, koriander. Puttra länge. Med ris och yogurt. Uma åt som en häst. Lughán målade tånaglarna. Enda skitgrejen som uppstod var när Uma lyckades fiska tag på min Venus Gillette i badrummet. Och skar sig på sin minitumme. Bannar mig själv. Inte ett ljud gav hon ifrån sig, så tog ett tag att fatta vad som hänt, blir alltid så knäsvag av blod, speciellt på barn, speciellt på MINA barn. Så dallrade sönder av blek fruktan. Men hon är okej. Lilla pärla. Nu ska jag fixa kök, sedan får vi se vad jag har ork med. Sängen ser sjukt lockande ut. Och imorgon är det vardag igen.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Lunch.

Jag älskar min gröt. Brukar unna mig tiden på helgen, att med ömhet koka en stor skål. Barnen, inklusive Uma, älskar det också. Man kan via gröten få i sig så himla bra grejer. Barnen ser på med andakt när jag öser ner hackade aprikoser, blåbär, banan, rivet äpple, agave sirap. Och lyxigt är det också. Idag är det banan, kanel, solrosfrön och pumpakärnor. Hade jag haft bär hemma hade det varit en självklarhet att ha i. Jag och min gröt. Bästa polers'.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag och ankfoten sitter i soffan.

Söndag med ro i sinnet. Låter huden vila från smink. Ska ta ett bad senare, tvätta min skrynkliga, mjuka kropp och raka de hålor som behövs. Dricka kaffe, göra linsgryta. Öva på att andas, titta på himlen. Lyssna till fåglarna i trädgården och bada motvilliga barn. Har städat toaletter och bytt sängkläder, hoppas på att mota magskiten i grind, håll en tumme eller tå, att mamman i huset ej ska insjukna. Har inte tid. Kärlek.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Saturday, May 19, 2012

Den där grejen om att inte ropa hej innan man kommit över på andra sidan o.s.v

Nu sitter man här. Lughán är sjuk, Tom är sjuk, jag mår illa. Känner på mig att natten som kommer lär bli tuff för Lughán. Hade laddat så himla mycket innan helgen kom. Tänkte att " nu blir det lite tufft, men jag ska kämpa mig genom det"  Saker är så sjukt tajta för tillfället, gällande $ , så att Tom skulle jobba i helgen var vår enda livlina. Han som aldrig blir sjuk i vanliga fall. Stön. Jag sov inget natten till idag, T som spydde, Uma dom inte ville sova, Lughán som gick i sömnen och låg och plirade ut i rymden med sina nyfikna ekorreögon. Kröp ner hos honom en stund, " hallååå mamma" - världens största leende. La armen tätt kring min hals. Han älskar att ha mig i hans säng, men det spårar alltid tillslut när han börjar pladdra som en liten crazy dude, frågar vad allting är för något, blir uppspelt å så vidare. Det är så himla underligt att ha en hel person som son. Kanske har sagt det förut, men säger det väl igen då, att det känns som om man blir mer förälder med tiden. Dont get me wrong, spädistiden har sina utmaningar med, men inte i närheten av vad som komma skall. Tycker bebisar är så himla lätt. Trots att Uma skrek non stop det första året, och knappt åt, så var det ändå himla easy. Små varelser som mest behöver konstant närhet och en milky boob. Bär man i sjal och samsover så är det bekvämt ... Tänkte att: Lughán har längre tår än vad jag har. Hittills har man trott att det är Tom dom är uppe och vandrar om natten, men nu är det oftast Lughán. Tre personer (plus en liten prinsesskorv) som går och står och äter, pratar, skrattar och gråter. Ännu mer avancerat när han även går på toaletten själv, använder kalsonger, börjar förskola. Jag har visst närt ett människobarn vid min ömma barm, så himla coolt.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Spysjukan.

Det är tydligen nya modet att stå upp och äta sin morgongröt ;-)


Jahapp. T har spytt hela natten, Uma har gnällt och vaknat till, kraschade på mig tillslut och vi gick upp klockan fyra.  Lughán har gått i sömnen och vandrat ner för trappan. Jag känner mig som en liten zombie. Det regnar ute, T sover, och jag och barnen har ätit frukost. Om jag nu ska insjukna hoppas jag att det sker typ nu, snabbt och intensivt så att man blir av med skiten. Vill gärna att alla ska bli friska och smittfria tills mamma kommer på Onsdag.


Published with Blogger-droid v2.0.4

Friday, May 18, 2012

Ni vet vad jag menar.

Man går upp på morgonen, slänger på sig kläderna, lite smink, börjar dagen. Allt går i ett, full rulle, skynda, skynda. Bajsstänk och barnsnor, vassa naglar i kinden, en hårtuss bortsliten, pissande regn och blåst. Sen blir det kväll och man ska gå och lägga sig, så ryggar man helt plötsligt till när man ser en skymt av sig själv i badrumsspegeln, who is she???? Nämen, tjeeenare. Det är ju jag. Dig hade jag ju glömt bort. Så här ser en mamma ut efter en dag av hårt slit *drar på sig offerkoftan* hähä. T.o.m herdarna som behövde vägledning för att finna Jesus krubba, hade blivit alltför bländade av mina random finnars skimrande ljus. Det lyser en stjärna o.s.v.. //Rough mama off to bed.


Published with Blogger-droid v2.0.4