Friday, August 31, 2012

Trött och kanske lite kräk. Läs på egen risk.

Hej och godkväll. Skymningen sänker sig snabbt över vårt hus, här i York. Har varit en konstig dag. Fryser och har kalla tår. Skakar som ett löv och sitter med uppsvälld mage. Så fort stressen hoppar upp ett par snäpp får jag ballongmage. Nej, allmäntillståndet är pissråtta. Pisspotta. Visst var det så Madicken sa? Det känner jag för att säga till min "bättre" hälft idag. Din nedrans pisspotta!!! Älskar honom så att jag går sönder, men önskar att det fanns någon helande ört som trasiga själar kunde sniffa på för att coola ner sig innan de spyr ut sin ruttnande gyttja över älskvärd omvärld. Hehe Så. Lugn.

Måste flytta Othos bur innan tjocka gingerpussy kommer och stör. Mötet imorse var så himla fint. Glatt ätandes av kladdkaka och en gemensam värme. Sen var det skit, sen var det skit, och SEN, sen var det skit som i bajs. Dirre alltså. Barnen alltså. Orkar. Inte. L rapade misstänksamt vid läggdags, så öronen står på vid gavel efter eventuell kaskadspya däruppe. Vill helst inte heller dåndimpa i någon läbbig sjukdom nu, nu när vi ska flyttpacka och så. Jaha. Tur att man har Celebrity Big Brother, porr på tumblr och camomill/vaniljté i största koppen. Måla lite kanske också.

Kraaaaaaaam! // Från den något förbittrade ömma modern.




Thursday, August 30, 2012

Solen och hösten.

Hela morgonen regnade det.  Regnade och regnade.  Jag stressade sönder, föll i bitar, stod upp igen. Sen kom solen. Åh, jag älskar hösten. Hade kunnat njuta fullständigt om det hade varit en ordentlig sommar också.. Tycker att det har varit samma väder sedan Uma föddes. Kallt, blött och blåsigt. Lite sol ibland. Men inga stora temperaturskillnader inte, ingen snö eller minusgrader. 0-10 grader. Härligt. Not. Hörrni, vad tiden går snabbt!? Redan höst. Hela det här året har gått på superspeed. Åren går SÅ fort sedan man fick barn. Tycker att skolåren gick långsamt, man ville helst att tiden skulle gå så snabbt som möjligt. Men nu!? Stanna tiden. Jag längtar efter att barnen ska nå vissa "milstolpar" samtidigt som jag vet att ett sådant önskande och längtande är obefogat, tiden går snabbt ändå. Uma är redan inne i tvåårstrotsen, om det nu finns något sådant, och Lughán står still i utveckligen haha. Nej, skoja bara. Han är sweet. Men idag har vi haft en kamp som hette duga. Fick kalla på mitt allra starkaste jag, min ryggrad, ta i från tårna. Monster-lulle. Monster-uma. Mina två små monsterbarn. Otho är en monsterkanin som äter upp alla leksaker, och jag är en monstermamma. Idag har jag varit det iallafall. Uma skriker hela tiden, alltså hela tiden. Ligger och ylar och sparkar och slåss. Är nipprig, intensiv, darrig och galen. Klättrar överallt och räds inte att utmana Lughán. Hon sover illa, vaknar klockan fem. Är som en arg, bitig bäver på morgonen, promenerar runt i rospyjamas med numma under armen och tyngsta blöjan. Med stora, sömniga, ilskna påsar under ögonen och mjuka pannan i djupa veck. Håret på ända. Tittar jag på henne så börjar hon yla och hasar sig ner på golvet. Skriker. Lulle blir irriterad, så går han fram, slår till henne, hon skriker mer. Ställer sig upp, springer mot honom, biter honom. Björnvrål från Lughán, han jagar ut henne i köket, hon klamrar sig vid mina ben där jag vevar gröt, han brölar också in mellan bena och skallar henne av misstag in i handtaget på ugnsluckan. Första blåtiran och arnikan är framme. Klockan har hunnit bli halv sex på morgonen.

Fick nog framåt eftermiddagen, drog ut dem i vagnen. Två små ilskna kottar var plötsligt glada och satt och tjoade i vinden. Två par lurviga huvuden och kalufser som virvlade rakt upp i luften. Varsin smoothie. Hem igen, ut i trädgården. Älskar kombinationen att vara varmt klädd, känna höstens sträva vind, smeka kinden, så full av erfarenhet och visdom. Löv som redan gulnar och samlas i hörnen. Att få varma kinder i kall höstluft av lek och stoj. Att få en iskall barnahand i nacken, att sniffa mjuk, varm barnhjässa, att se piggheten i en 1,5-årings blåa öga som för tillfället älskar livet. Den stunden. Den. Fint.

Så kom tävän.

God morgon! Sitter med en kopp kaffe, osminkad i myskläder. Uma sitter bredvid mig i soffan och nyper lite i min bröstvårta. Jag undrar hur länge "långammade" barn fortsätter att älska bröst? En vän till mig kom över igår, hon ammar fortfarande sin 20-månaders, och vi skämtade om att hon får la köra till universitetet för special milk delivery när han är 20 år. Vet precis hur det är. Jag har alltid kännt med båda barnen, att sluta amma är en omöjlighet, att det inte ens fanns med på kartan. Nu är det plötsligt flera månader sedan Uma slutade amma, och jag tycker mest att det är skönt. Hon kan ibland böja sig fram för en snabb "slick" hehe, men i övrigt är hon inte intresserad. Tänkte att jag inte skulle stoppa henne om det var så, att hon ville. Ville mest bryta den där 24-7 cykeln vi var inne i. Längtade efter att se henne äta en portion mat, att sova mindre oroligt. Mycket riktigt så började hon ju äta, men hon har aldrig tagit flaska.

Käner mig hjärndöd. Kan inte ens förklara helvetet och stressen det har varit de senaste veckorna. Crazy bananas, to say the least. Längtar så efter att förskolan ska börja. Har gärna båda barnen hemma, men de har seriöst ihjäl varandra. Uma är väldigt bitig, vass och galen/framåt. Våghalsig och tror att hon är odödlig. Det är inte så konstigt att det är vanligt med andra barnet, att det blir så. Med tanke på att de halvt blir dödade varje dag. Jag ska spela in det, någon gång. Uma blir galnare och galnare, och Lughán blir mer och mer konstig hehe. Sniffar blöjpåsar och går omring i sin egen värld. Vägrar att överhuvudtaget ta av sig blöjan, någonsin. Men så kom tv:n. Har jag berättat om den? Det är tydligen jättebra för tävä för barn med lätt autism, noooooot. ;-) Det var någon gång innan Lugháns födelsedag, som det bara regnade och regnade. OS skulle ju börja snart och tja, jag ville ha en helt enkelt. Helt plötsligt ba: LET'S GET A TÄVÄ. Köpte en megastor för 70 kronor. Slänger över ett indiskt skynke ibland för att få det att se mer "ok" ut, men vem lurar man, egentligen? Fucking nobody!! En tävä är en tävä är en tävä. En dumburk. En najs sådan, men fortfarande, en dumburk. Djävulens underbara påhitt.. Så där for mina föräldraregler ut genom fönstret snabbare än en fjärt.

Första kvällen vek jag andäktigt ihop kläderna framför något underbart skitprogram. Satt där i min ensamhet och grät nästan glädjetårar framför "don't tell the bride". Det var så himla najs. Kändes som jag hade en liten vän hehe. Tv:n har varit en lifesaver de senaste veckorna. Uma är inte intresserad, men Lughán kan sitta som ett ljus. De dagar när jag bara MÅSTE får gjort något, och de tar ihjäl varandra totalt, och jag känner "snart skriker jag söner dem"-den där lagom ohälsosamma känslan i kroppen, då tar jag tag i the golden remote å ba KLICK. Så får han titta på något skit. Och dem får ett break från varandra. och jag får ett mini-break från den känslomässiga sorgetumult som pågår inom mig hela tiden när de halvt dödar varandra hela dagen lång..

Har städat så mycket. Varje dag kommer det gubbar för att titta på huset. " Oooooh, what do you think darling, should we rent this house!??" Ringer på dörrklockan nör Uma precis har somnat och går in med skor, som man gör i England. Livet kommer att bli så mycket lättare snart, bara vi får flytta. Bara en smärttröskel vi ska över. Överlev, överlev, överlev. Såklart jag överlever, jag har ju ett hjärta av renaste guld. Och en tävä.

Wednesday, August 29, 2012

Ett blygsamt hej.

Hej älskade blogg. Sitter i andepausen. Båda barnen sover, t.o.m Lughán. Snart vaknar de och C oxh lilla A kommer på besök. Har bakat som vanligt, Ricotta och apelsinkaka med mörk hackad choklad. Det regnar mest hela tiden, alltså regn på riktigt. Hårda, vassa spjut i backen. Igår försökte en stor, röd katt äta upp Otho, men jag räddade honom. Båda barnen är äntligen helt friska. I helgen tatuerade jag mig. Nästa vecka flyttar vi, till världens finaste hus nära skolan. I slutet av September har jag en helg bokad i Sverige, bara jag. Två hela dagar, bara jag. Då ska jag sova. Det längtar vi efter :) På Onsdag i nästa vecka börjar Lughán förskolan. Är lite nervös. Mitt lilla varma chokladhjärta. Jag ska få höns. Fyra stycken. Har ni det bra? Hoppas det. Längtar efter min kamera som är sönder så mycket. Vi börjar så här. Med ett blygsamt hej.

Monday, August 13, 2012

You just have to do your own thing, no matter what anyone says. It's your life.

Hej vackra Du. Idag är det Måndag, och början på en ny vecka. Uma sover. Hon har fått vattkoppor, lilla pluttan. Det är förfärligt med vattkoppor. De sätter sig på de mest obekvämma ställena. I munnen, runt ögonen, i hårbotten, i blöjkanten, överallt på både utsidan och insidan av mini-muffin. Vi tar det lugnt. Tänker mycket, andas mycket. Det är så himla mycket i livet som handlar om andning. När man är extra ledsen eller extra glad. Ta ett stort andetag och låt all glädje eller all smärta fylla varje liten por tills det sticker överallt i hela kroppen av syre. Känn lugnet. Önskar Dig en fin dag! Kram.

Thursday, August 9, 2012

It's only you, beautiful.

Hej! :) Så. En vecka sedan färden från Stockholmo till York. Det var rent ut sagt skitjobbigt, haha. Det var det verkligen. Trots kärleksandning och avslappnad attityd. MEN! Vi överlevde. Kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag fick med mig två handbagage, två stoooora resväskor, en vagn, en 1,5 åring och en 3åring ut ur flygplatsen. Maj gadd, what a superhero ;-) Det kändes faktiskt underbart att komma hem igen. Tror att det är första gången jag verkligen känner att jag kommer HEM, när jag landar i England. Kände först vardagsstressen krypa över mig innan jag insåg att, hey, det är ju fortfarande sommarlov. Så jag och barnen chillar. Tar dagen som den kommer, övar att inte känna press och stress på min prestation som mamma. Vill Lughán titta på en film får han göra det. OS om kvällarna är ju magiskt. Älska sport! Love, love, love. Får spring i benen och känner livsglädje. I söndags åkte vi till WHitby och spenderade dagen på världens största strand, har nog aldrig haft en så lyckad utflykt med familjen förrut. Båda trivdes och var glada, lekte så mycket och var orädda. I måndags fick jag en till bebis. En liten kaninpojke som har fått namnet Otho. Han är min. Mitt allra första husdjur. Så när barnen har lagt sig är det han som får cudle-time med mama. Han är världens finaste och jag kan knappt förstå att han är min. Jag bakar mycket, städar och gosar med barnen. Är väldigt trött och sover tungt om natten. Barnen vaknar som vanligt fem, men nu när jag har Tom som sällskap i huset känns det inte lika tungt att gå upp. Uma har inte fått några prickar än, men hon är väldigt klängig och gnällig, dock inget fel på hennes duracellkanin-energi. Uma pussas så ofta hon kan. Hon sjunger mycket. Gnolar ljust och glatt mest hela tiden. Lughán är inne i en mamut-period, han blev smått beroende av Ice Age när vi var i Sverige och han var sjuk, så nu pratar han om mammutar hela tiden. Och gör dinosaurieläten, skrämmer tanter på affären och biter Uma. Språket börjar lossna mer och mer för hponom också, som det brukar göra efter ett sverigebesök. Min prins. Pussar ihjäl hans små bäverkinder.

Idag: Lek och bak. Inte många planer.Städa också. Och steka pannkakor. Ser ut att bli en fin dag :)

Thursday, August 2, 2012

Lugnet innan stormen.




Försöker få en envis liten groda att somna. Den större grodan av de två små. Vila är a och o för mina vildingar, om det ska bli lite okej på resan. Har packat det mesta i mutväg. Saltåbulle, sönderklippt ekologiskt smågodis i russinask, bondkakor. Och i värsta fall: Mini-kexchoklad. Vet att muta är förbjudet inom det goda föräldraskapet, i sådana fall skulle jag vilja tala om att jag njuter av att vara en dålig förälder. "Här. Ta en bulle, så länge du slutar sparka gubben framför. Här, ta en chokladbit, så länge du sitter still och slutar bråka. Här, ta hela himlen, ta hela mig, ni får vad ni vill ha. Så länge vi överlever detta." Känner att jag skulle behöva en cigg att lindra nerven med. Men jag slutar ju nu, igen. Jaja. Det får bli bra. Bara jag kommer på planet med dem så är det okej sen. Vet ni hur mycket jag saknar bloggen? Så hääääääääär mycket. Megamycket, asmycket, supermycket. Mitt älskade andetag, min nödventil. Längtar hem till Tom och vardag, men räds lite tomheten som uppstår när jag stiger innanför dörren. Huset känns okänt de första dagarna efter resa. Luktar annorlunda. Känns annorlunda. Jag är ju vuxen där. Hon som bär ansvaret. Hemma i lägenheten i Bromma, ligger barndomen runt hörnet, och på kvällarna duschar jag länge och omsorgsfullt och breder ut mina tonårsben(?) på soffan. Kommer sakna min nattjobbande lillasyster, min mamma. Hur Sverige luktar, hur gatorna känns. Hur tunnelbanan rusar och jag är ensam. Lätt att stå ensam, åka ensam in till stan. Den ensamma kroppen utan barn och barnvagn och skötväska känns så smidig och lätt. Flexibel. Så liten på jorden. Befriande känsla. Vi har inte gjort så mycket här, eftersom att Lughán har varit sjuk. Vattkoppor. Satte alla planer i gungning, men det är okej. Jag har åkt mycket tunnelbana och placerat min rumpa på en stentrappa vid plattan, tittat på människor, rökt och druckit kaffe. Jag har fyllt 22 år förresten. Vissa säger ung, jag borde väl också känna det. Men jag känner mig ganska gammal. Åren mellan 18 - 22 har gått så otroligt fort. Träffade T när jag var 17, sen dess har det bara gått i ett. Två barn. Uma har utvecklats så mycket under veckorna här, hon är en vilde. En blond hårboll som virvlar genom världen. Svårt att hålla hennes tempo, Uma-liten. Nu ska jag dra igen resväskan. Bittersweet, som alltid.

Wednesday, August 1, 2012

Så var det.

Hej bloggen :) Här sitter vi i soffan, du och jag. På tv:n har muskeltävlingen avslutats, fascineras över gymnastikknuttarnas svingande bringor. Armarna. Tänker också på hur världsvant de flexar sina behårade armhålor. Tänker på responsen kvinnliga gymnaster hade fått om de också icke brytt sig om rakhyveln. Tänker att det skulle ha varit snackisen, istället för prestationen. Säger jag som snart ska ta en lång dusch och raka varje liten vrå. Imorgon flyger vi nämligen, jag och mina dampbarn. Tänker att jag kanske känner mig lite i kontroll om jag har en rakad kropp. Hehe. Den ologiska logiken. I'm shitting it, som man säger i England. I'm shitting it big time. Det har varit tuffa dagar här, och ska avslutas med det tuffaste av det tuffa. Nu snackar vi the ring of fire, alltså. Oron över att när vi överlevt, om vi överlever, att jag då kommer att vara trött och elak mot min pojkvän som jag längtar så mycket efter. Min man. Som lät helt oberörd i telefon förresten, ba " good luck tomorrow baby, gotta go " och jag la på och kände mig snopen. Här ska jag bestiga mount everest med trippla baggage(damn you Indiska-sale) TVÅ svåra barn som till råga på allt avskyr varandra som pesten, och så får man bara ett litet " good luck " . Han skulle tydligen rensa ut någon bil på verktyg och behövde båda händerna. Att resa med dem två är som att rensa en bilfitta utan några händer alls!!!! Samtidigt som man blir piskad. Det ska jag säga till honom imorgon. Om vi överlever. Och att jag älskar honom så att det värker i mig, det ska jag också säga.

Båda barnen har precis somnat. Istället för att klämma in lite fler saker i väskan, så sitter jag här nu. Apatisk. Tycker att det är himla bra, att mamma har fått se mina barn på närmre håll. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle vara hemma med dem två, säger hon. Det värsta hon varit med om. Helt omöjliga, speciellt tillsammans. Hon, förskolepedagogen som har uppfostrat fyra ongar. What da fuck. Skulle man kunna säga. Ändå på något sätt, en skön känsla att veta att jag är grym(galen) som pallar heltiden. Men. När orkar man inte mer då? Mellan slagen och *tjuren-på-speed* utbrotten har jag ibland fallit på knä och bett T att " snälla. Jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte mer. Pallar inte, checkar ut. Hejsvejs, good to know ya, to know ya, nice ". Sen. Ingenting. Sen stiger man upp igen och kör på som vanligt. Står upp och borstar bort grässtråna från knäna, lite skamsen. Klart jag orkar. Men när orkar man inte mer då? Har ju hört om sådana personer som bara inte kunnat stiga upp ur sängen en vacker dag. Bara: Nähääääää. Nu försökte jag ta mig upp men det gick inte.

Kan det hända? Känns *gå-in-i-väggen-känslan*, precis så? Som att gå in i en vägg?

Jag vet ju ungefär hur en utmattningsdepression känns. Kände det varje dag, varje morgon, hela första året efter Lughán. Som om att jag blev mamma och skulle vara så himla bra och normal, och sen körde en ångvält över mig varje morgon?? Slå upp ögonen: "BAM" Trött, så otroligt trött. Benen är betong och där ligger en bebis som skriker, och grannarna intill slår varandra ömsom knullar. Gå runt kyrkogården ett varv. Gå ett varv till. Trött, så trött.

När jag var yngre satt jag där i fönsteröppningen med dinglande ben över kanten, so high up in the air,  fullproppad med glada, rosa tabletter och längtade efter döden. Skulle hoppa och en ljusstrimma sprack genom den mörkaste himlen, "Jesus, it's you"- tänkte jag. Sen stängde jag fönstret och valde livet.

Men det var då. Nu är nu. Och jag orkar.

Min räddning är och har alltid varit min tillit till livet. Att jag är ett med andningen, lever för människor och barnen och tror, att en dag får jag sitta ner i lugn och ro och slicka mina utbrända sår. Får bara hoppas att det blir på stranden någonstans med en het lover och inte via ett abrupt uppvaknande på mentalsjukhus, ensam insnörad i en tvångströja. Hon blev galen av bitterhet tydligen, viskar läkarna i korridoren.

Ibland tänker jag att jag borde skriva en bok. Nej, nej. Inte en *föda-barn*-bok. Mer en bok om mitt liv. As it is. This is the reality. Himla tragiskt. Men underbart också. Ibland kan det kännas som landet mellan england och sverige, i uppdelningen, där jag befinner mig, är som att simma i en jävla bajsränna med flytande skit och jag håller på att drunkna nästa hela tiden. Men det beror ju på om man väljer att se sitt glas som half full or half empty, liksom. Det är ju himla berikande, också, med alla dessa utmaningar. Jag har alltid gapat glatt efter livet, med vidöppen, naiv mun. Då märker man plötsligt mitt på ett rullband på en flygplats någonstans i världen att livet plötsligt blev så himla allvarligt. Att situationerna jag ställs inför är så svåra för att jag har en så stor mun. Dumma mun. Någon i barndomen sa " Växer långsamt, växer bra "-Typiskt att jag växte så himla snabbt då. Men jag ångrar ingenting, utan min snabbhet, inga juveler. För er jag lever, sparkly ones.

Gapar efter mycket mister ofta....

Ja, ni vet.

Men hjärtat bultar för er barn! Det ska ni veta. Och framförallt så bultar mitt hjärta för livet, och jag skulle aldrig någonsin vilja att det försvann ifrån mig. Vill leva, leva, leva. jag njuter i blodet, i striden, bland tårarna, i skrattet.

Så snälla fröken Gud. Imorgon flyger jag och mina barn. Låt oss leva! Låt barnen få springa(skrikandes) sin leendes pappa tillmötes, låt mig ro detta stora skepp i land. Let's do this shit.