Sunday, February 22, 2015

Om att få tillbaka sina vingslag.

Söndag. De stora barnen har åkt med T till simskolan, M sover middag. Jag sitter ner i soffan med en raw brownie bar i en kvart ungefär. Sedan måste jag städa. Vi har haft sportlov. Huset är som en krigszon trots att jag har städat maniskt varje kväll. Plocka, sopa, dammsuga, skura, laga mat. Livet med småbarn är verkligen en alldeles egen planet. Både otroligt intensivt men även stilla. Livet händer utanför känns det som, medan man själv stirrar sig blind på alla dammiga hörn och högar av tvätt. Jag längtar så efter tid. Tid och energi. Tid att skriva mer, att känna mig mer levande. Jag är verkligen en desperate housewife, på både gott och ont. En desperate housewife, med en alldeles för vild själ för att passa in i facket. Och alldeles för fattig haha! Fattig men fri i själen. Systemet är ju så här. Är man en ung mamma så har man liksom satt sig själv i en otrolig rävsax. Ensamheten som till en början är ens största fiende, blir tillslut din bästa vän. Jag är beroende av den nu. Jag går i terapi då och då, när jag har råd. Mitt stora problem har alltid varit att jag liksom släpper in allt. Som en sil med massor med små hål i. Jag hade ingen uppfattning av vart mina gränser gick, kroppsliga, själsliga. Att meditera fram en rosa bubbla som omslöt mig, det var liksom det som blev mitt livs största projekt. Det ironiska är att nu har det nästan blivit tvärtom. Jag har kapat min själs nervtrådar som är spunna mellan mig och Dig, medmänniska.

 Jag har blivit bränd, för mycket. För ofta. Jag har blött ur mig mitt allt. Av sånt stort och ogreppbart förändras man. Vare sig man vill eller inte. Så min terapitant, min ljuvliga Diane, pekar ofta ut det åt mig. Att nu är inte mitt största problem att skydda mig själv längre, nu är mitt största problem att sluta isolera mig på min lilla ö. På min ö är solitude något otroligt vackert och rent. Helt plötsligt har jättemånga år gått och jag har förvandlats till en ensamvarg. Den gravida lilla artonåringen som lämnade Stockholm 2009 blir mer och mer ett minne blott. Jag läste någonstans, och älskade det, att "Anyone can slay a dragon, but it takes a real hero to wake up the next day and still love the world". Precis så. Det är först när man går genom helt brinnande skit och helvete som ens karaktär sätts på prov. Man överlever, men det är inte överlevandet som är det största utmaningen. Testet, det största, är att låta hjärtat se det ljusa, det vackra, det fina, och att fortsätta älska den värld som har skadat en så. Trots att ögonen bara ser mörker. Bitterhet, ilska, hat. Att bli hård.

 Jag kan fortfarande sprudla, strömma, värma. Men jag bryr mig inte längre om jag förlorar en relativt nyvärvd vän. Det är som en distans mellan mig och andra människor som har uppstått, som någon slags självbevarelsedrift. Jag har tre personer kvar i mitt liv, vänner, som jag skulle gå i bitar över om jag förlorade. Men that's it. Jag är trött på människor, och det är verkligen något vemodigt över det. Jag med min stora kärlek och tro på människan. Jag som åkte in till stan, bara för att sitta på en trappavsats och titta. Att få betrakta människor och få dricka kaffe, det var liksom allt jag behövde för att känna livsenergin brusa som bubblor under skinnet. Jag har alltid setts som lättillgänglig tror jag. Alla mina närmsta säger det, terapeuter etc. Antingen vill folk suga som blodiglar av min energi, eller så vill de platta till mig med hälen på sin sko. Underligt. Typ som om jag attraherar riktiga sadister. Det händer gång på gång. Min terapeut frågar alltid vad det är som jag bidrar till situationen, relationen, som får det att bli så, och det är ju otroligt befriande med en terapeut som gör så.

Diane älskar mig verkligen, men hon är smart som en räv, and I like it. Så många timmar jag har suttit med terapeuter och psykologer som bara raljerar i sitt eget lilla solsystem som inte rör mitt. Jag har alltid smilat stort och fått dem att känna sig hela och bäst i världen. Med Di är det annorlunda. Hon ger en motstånd, riktigt motsånd. Hon har levt genom så mycket. Hon pratar, på riktigt pratar, om riktiga saker. Om saker som betyder något. Varje gång jag har varit hos henne så springer jag hem. Springer som om luften bar mig, och jag är aldrig andfådd när jag ramlar innanför dörren. Jag önskar att alla människor fick uppleva hur terapi kan få en att känna sig. High on drugs och odödlig. Och kär. Men som vilken annan drog så går den ju ur kroppen tillslut. Två dagar efter terapi ungefär klär jag mig som jag brukade göra. Mönster på mönster och färg på färg. Sedan blir det svart igen. Kom inte nära. Sen går det tre eller fyra veckor igen, sen så träffar jag henne och så fylls jag igen av det där magiska. Hon ger små bitar av mig tillbaka till mig själv, hur det nu är möjligt. Hon ser allt. Allt det fula, förvirrade och skeva. Hon är som en magnet. Även de bitar av mig som har sprattlat sig iväg ut i universum, även de små splittrade bitarna samlar hon upp i sin ringprydda knytnäve och släper ut i mitt bröst igen. Hon ger mig tillbaka mina vingslag. Jag måste säga det till henne någon gång.



Wednesday, February 11, 2015

Onsdag.

Sitter i en kall bil, parkerad i närheten hos en vän. Jag ska få träffa hennes bebis. Hennes nyfödda. Lilla B. Åkte tidigt så att jag skulle hitta bra parkering. Vilket jag självklart gjorde. Det är bara jag som oroar mig hela tiden när det gäller bilandet. Verkligheten är så mycket bättre än min kämpande hjärna. Så nu sitter jag här och huttrar och behöver kissa. Typiskt moi. 13 dagar gammal är bebis. Så mycket kärlek. Har aldrig haft en så nära vän som fått barn förut. Det känns otroligt stort och magiskt. Hej förresten el bloggo! Varken tid eller motivation just nu, trots att du är mitt kärleksbarn.