Tuesday, November 10, 2015

Oroad för mitt lilla gryn.

Uma är på sjukhus. Hon är så himla, himla sjuk. Och allt jag kan tänka på är hur mycket jag älskar henne och hur underbar och magisk hon är och hur jag bara vill att hon ska få bli bra snart och få komma hem. Ett litet älskat gryn som äger allt jag är och har.

Monday, October 19, 2015

Kvällstankar

Lughán vaknade nyss i en mardröm, och Uma ligger tätt intill mig i stora sängen. Jag är trött och borde sova. Så mycket att göra, så lite tid. Idag har det varit en 'usel' dag, en sån där då allt känns fel och blir dåligt. Tröttheten gör mig till mos. Plugget, barnet, gymmet, ekonomin(eller bristen på!), hemmet, pusslandet, skolan, diagnoserna, kroppen min - den sköra.  Hösten. Dagarna som blir mörkare och dagarna kortare. Det är nog en kombination allt. Sista veckan nu innan höstlovet. Jag kommer verkligen att välkomna det med öppna armar. Jag lider nog av någon slags autumn blues som jag nog alltid gör, förtränger tydligen mönstret under vår och sommar. Jag älskar egentligen hösten. Otroligt mycket. Men saknar Sverige lite extra. Det blev ju inget Sverige i somras. När det är ljust ute blir det som är tungt i livet lättare att hantera. Uma är också väldigt trött. Somnade som en stock av gråt och utmattning när hon kom hem från skolan. Petade i sig lite ris till middagen och har sedan sprudlat runt på nyfyllda energidepåer. Borde egentligen städa, men hon vill ligga nära, nära. Och så får det vara nu, barnen kommer alltid först. Öva närvaro och prioriteringar. Lughán är underbar. Hans lilla hjärnsystem är i full gång hela tiden och tänker och pratar mycket. Babblar på och utbrister med jämna mellanrum, "you are the bestest mummy in the world!" Eller "you're the best!" Många kramar och pussar och skratt. Lughán har alltid nära till skratt. Ett djupt,varmt fnitter som sjunger av livsglädje. Det bästa som finns är att sitta ner och göra läxa med honom. När han är klar säger han nästan alltid att: "My brains and eyes are going to pop out!" Inte gnälligt men glatt. Livsglädje och uppskattning för allt stort som smått, han är min bästa lärare. Imorgon ska hans bästa vän komma hit och leka och han är så glad. Jag har lovat att jag ska städa huset tills dess. Han är stolt som en tupp över sin kompis och vill att allt ska vara perfekt här hemma. Önskar pizza och halloween pyssel. Det blir fint.

Sunday, September 13, 2015

Lilla O börjar skolan.

Tänk att Uma är 4 år och 8 månader. Hon är mer än vad jag någonsin har kunnat drömma om, i sin lilla || stora person. Hon är en gåva av ljus och eld. En liten fladdrande nattfjäril, en eldfluga. Min blå fjäril en sommardag, min gapande fågelunge, mitt lilla gryn, mitt lilla oatflake, min lilla O. I magen var hon baby blue och lilla O. I tisdags började mitt blonda yrväder skolan. Hon med humorn, humöret, ömheten, sårbarheten, mjuka kanterna och ljusa blå, jordens salt. Mitt salt, mitt salt. Att just hon började skolan. Med liten uniform, så stolt. Hon gick till tolv alla dagar. Jag stannade en halvtimme på morgonen varje dag för att hon skulle vänja sig, för att hon skulle tycka att det var okej att vara där. Hon har ett par vänner som hon tycker mycket om, och ett dussin till av små ansikten som hon känner igen sedan Pre-school. Det är två stora kreativa rum och två snälla fröknar. Hon grep ganska snart tag i en kamera som hon använde för fullt, tog foton av mig, skor, sig själv i spegeln, närbilder på leksaker och ett på Malie. Med försiktiga, konstnärliga fingrar höll hon den i sina händer. En Vtech så den var gjord för barn. Inte precis bästa kvalité men i hennes värld gör det ingenting. Jag har lovat henne att vi ska köpa en kamera till henne. En enkel digital kanske till jul, kanske tidigare. På fredagen, efter fem minuter vände hon sig mot mig och sa "you can go now mummy!". Och jag värmdes upp inifrån av stolthet och glädje över mitt fjäderbarn som nu tar sats och singlar genom luften, dalar i brisen på frihetens vingar, dina allra första vingslag i detta nya äventyr. Utsträckt och förväntansfull, så modig. Såg henne genom fönstret och vi tittade på varandra och hon log tryggt och vinkade, slängkyssar och ögonkontakt. Trygg. Kan man få en större gåva? På lätta steg gick jag mot bilen. Så stolt. Imorgon ska hon äta lunch för första gången, och det är jag nervös inför. Så.stor bricka och en så stor och stökig matsal. Men Lughán har sagt att han ska ta hand om henne, på sitt kantiga och varma lilla sätt. Jag kan se det framför sig hur han klämmer sig ner bredvid henne och lägger armen kring henne och ska lära henne allt han kan, som farsan baloo. En fluga på väggen skulle jag vilja vara. Men istället är jag nog just i den stunden hemma med ett annat litet korvbarn och läser och städar och tar hand om och upplever. Malie har aldrig varit själv med mig förut. En första gång för oss alla på olika sätt. Tacksamhet och trötthet och skörhet och kärlek, så som livet är.

Saturday, August 22, 2015

Sommarlovet.

Jag har skrivkramp! Lite som en tusenfoting som inte vet vilket ben som ska röra på sig först när den börjar gå. Jag vill så gärna skriva men kommer liksom inte igång! Livet rusar på i en så otroligt hög hastighet. Samtidigt som det även slösas mycket tid på att scrolla Facebook och bbc nyheter och instagram. Man gör det man gör med den lilla tid vi får. Och jag har varit så trött så att jag mest bara bedövatmig med media när nu tillfälle har uppstått. Kaos här med sommarlov och så. Inga cash så det blev inget Sverige i år. Men på tisdag åker vi ner till Devon en vecka, vi ska bo hos Thoms mormor. Jag bryr mig inte vart vi åker så länge vi får vara tillsammans. T jobbar otroligt mycket så det blir sååå happy days när jag får ha honom nära varje dag en hel vecka, hurra! Barnen är också glada och har tjatat väldigt mycket. Vågar inte ens kolla tillbaka i bloggen av rädsla för hur lång tid det har gått sedan jag skrev något överhuvudtaget! Inte för att jag egentligen bryr mig om någon läser eller ej, utan skrivandet för mig funkar lite som ett existensmätande instrument. Skriver jag inte så lever jag inte heller på riktigt. Skrivandet får mig att känna mig levande, hel, pulserande och kär. Det måste inte vara fint skrivet eller korrekt eller så, men det ska bara göras. Så det här får väl bli en slags ice breaker. Lughán har fyllt 6 år. Jag fyllde 25(!). Thom har precis fyllt 31. Jag har börjat träna. Blev för arg. Så nu går jag på body combat och slår och sparkar tills det rinner av svett. Skönt. Uma börjar Early Years i September vilket känns så overkligt! Det är så otroligt fint att vara hemma med dem. Men fy faan vad de bråkar. Äter upp varandra med hull och hår. Älskar varandra också förstås. Men mycket bråk har det varit. Längtar lite efter rutiner. Men visst känns det som att sommaren regnade bort lite? De börjar inte skolan igen förrän den 8onde September så lite mer sol hinner vi förhoppningsvis få. Malie frågar mig dagligen om "can go to beach?" Underbara, mjuka, intelligenta lilla M.

Monday, July 13, 2015

Till London

Jag sitter på ett skramlande tåg till kings cross. Jag ska egentligen bara plocka upp mitt pass, men jag blir borta över dagen. Tåget ikväll anländer klockan 12.40 så det blir ganska sent. Märkligt att vara på resande fot. Blir rastlös utan barnen, samtidigt som jag vet att jag borde lära mig att slappna av och bara vara när jag får chansen att vara själv. Men det är som om det går på autopilot, är så van att vara själv med barnen och alltid vara där och tillgänglig och på g och behövande. Så van att ha händerna fulla. Har tagit med mig bok och skrivbok och ska se om jag får tillfällen att skriva och reflektera lite. Ska nog försöka ta mig från swedish embassy till Oxford circus också. Kanske shoppa lite om jag får en stund över.
Det är mycket just nu. Sista veckan tills skolavslutningen som sker på fredag. Presenterar till lärare som ska inhandlas och kort som ska skrivas, blanketter att fylla i och kakor som ska bakas. På fredag är det även Lugháns födelsedag. Han fyller 6 år. Det känns overkligt att min förstfödda fyller hela 6 år. Jag minns det som igår när han kom till oss. Resan har verkligen inte alltid varit lätt, men jag är väldigt tacksam. Som jag skrev precis när han hade fötts, we are the planets and he is the sun. Vi kretsar kring dig. Det känns som att jag tänker tillbaka på ett annat liv när jag tänker på den tiden, när L var helt färsk. På 6 år har allt förändrats fundamentalt. Jag älskar honom så mycket. De utmaningar han utsätts för dagligen kan bara en väldigt speciell liten själ hantera, min krigarprins, min solgud. Han har valt att fira sin födelsedag med två nära vänner. Vi ska bowla och gå på restaurang. Och mamma är här. Hon kom i fredagskväll. Det är fint. Bjuder på en selfie från en tågtoalett. P.S Ej gravid, bara småtjock.

Thursday, July 2, 2015

Mer värme plus läkarbesök

Kommer till ro försent igen. Har så mycket att göra när kvällen kommer, sen slösar jag mest bort tiden med att slösurfa, prata med grannen och läsa recept. Det är.mycket nu. Det är det alltid, men just när sommarlovet närmar sig är det alltid mer galet än vanligt. T jobbar långa timmar och det är mycket att arrangeras. Längtar sommarlov och lugn. Längtar efter mamma. Hon kommer ganska snart, den tionde. Jag har börjat vänja mig vid Englands förskjutna sommarlov. Det känns på ett sätt overkligt att det redan är Juli, men ändå helt ok att det fortfarande är skola. Skolan bryter upp den 17onde, på L's födelsedag. Det är fortfarande tufft när han fyller år. Det har snart gått 6 år och allt är fortfarande inte läkt. Men tacksamheten strömmar i min kropp över att det blev just så som det blev, trots alla motgångar. Solen sken igen imorse när vi vaknade. Jag hade ultraljud av njure som jag och M skyndade oss till genom stan. Svetten rann. När jag väl kom fram så sa de att läkaren var sjuk och tiden inställd. Jag gav mig dock inte tills jag fick en tid en timme senare med en annan läkare. Ovanligt för att vara jag! M var världens bästa kompanjon. Satt så fint och försiktigt på en stol under ultraljudet. Med två små papparkalsgubbar i varsin hand. Hon är alltid otroligt positiv när det gäller att åka till nya platser. Trots att man sitter i ett stekhett väntrum någonstans i centrum så är hon ändå med på noterna. Sen villen hon ha is. Så vi vandrade hemåt. Sprang längst med ån. Stannade varje gång ett par gick förbi och böjde på knäna och kikade fram under skärmen på sin solhatt. "I watch out!" "I wait here!" "They're running!" En till varm dag, så lilla poolen plus vattenballonger präglade vår eftermiddag. Jag lagade två matpajer. Och sen kom regnet, efterlängtat.

Sol och badande barn

Så otroligt varmt idag. Långt över 30 grader. 36 hade det klockats in någonstans i England. Barnen både njuter och lider. Särskilt Uma har svårt med värmen. M blir frustrerad. Men poolen är deras frizon. Dagens höjdpunkt var absolut att se Malie och hennes glädje med vattnet. Hon skrattade och skrek av förtjusning och hela hon lös som en boll av kärlek och ljus och livsglädje. Och på affären idag när vi köpte glass, höll flickorna varandras händer och det var fint. Bland syskonbråk och irritation så är det extra fint när de rår om varandra en liten stund. Första Juli redan. Tiden går så fort.

Wednesday, June 3, 2015

Pannkaksmästarinnan

Hade världens finaste lilla sidekick i köket igår. Hon stod vid min sida medan jag stekte en hel sats pannkakor! Rörde och rörde med sin lilla visp. Tänkte att hon skulle tröttna efter några pannkakor, men hon stannade på stolen bredvid mig i 45 minuter! Så stort tålamod i den lilla kroppen. Iallafall när det gäller att steka pannkakor ;-)  Mammas mjuka chokladhjärta.

Monday, June 1, 2015

Tre små hjärtan i regn.

Söndagen, den sista dagen i maj, och vi åkte på utflykt. Vi har haft half term här i England. Jag var mycket lyckligt lottad som hade min mamma här fredag till onsdag, så jag var bara ensam tors, fre och lördag. Tjoflöjt. L utan rutiner är inte så bra. Lov och helger och ett evigt bollande med familjedynamik och trötthet. Och kärlek också förstås. Tiden går. Och hjärtat slår. Och mina tre små hjärtan växer så otroligt mycket. Malie är den smartaste bebisen jag vet. I klass med 'Vilda bebisen'. Världsklass. Hon pratat och sjunger och räknar, är humoristisk och skarp. Igår åkte pottan fram. Hon är två bast. Jag är själv nummer tre och inser vilken ynnest det har varit. Det är bara att sätta sig tillrätta på bananskalet och glida med.

Det är inte ofta som jag fångar dem på bild så här. Hand i hand. Bröstet svämmar över. Idag var vi tillbaka i rutiner. Jag och M fick lite egentid vilket var väldigt fint. Mathandling och städning.
Uma ramlade på skolgården och skrapade upp knät - hennes favoritbyxor gick sönder i farten. Det var sol i början av dagen men runt eftermiddagen kom regnet. Nu blåser det som sjutton utanför mitt fönster, och mobilen har som en liten varningsklocka som noterat om annalkande storm. Hujjadamej.

Wednesday, May 27, 2015

Uma satsuma, beloved.

Hon är så otroligt ljus mitt lilla frö. En stor medvetenhet och skärpa. Klarsynt och snabb. Känslig. Mitt skrutt. Mormor har varit här sedan i fredags. Åkte idag, eftermiddag. Uma har älskat att ha mormor här. Hela dagen i fredags så längtade hon efter mormor. Kramade henne hårt och länge när hon kom. Hon är en sådan himla trooper. Det är svårt med Lughán, att vara lillasyster till honom är verkligen inte så lätt alltid. På utflykter och annat så är hon alltid så otroligt fin, kanske för att hon vet att det redan är så svårt i allt det praktiska kring L. Och även med Malie såklart. Jag ser till så att hon får mycket utrymme i vardagen att uttrycka sig och skrika av sig. Enskild tid med bara henne och långa konversationer innan läggdags. Hon är fortfarande så liten i kroppen, så det är lätt att svepa upp henne i famnen. Hon bär på så otroligt mycket värme och ljus i sin lilla kropp. Hennes tindrande ögon och välvilja. Hennes djupa förlåt när hon har tagit för hårt i en kattunge. Hennes galenskap och eviga studsande. Hennes känslighet för höga ljud och djupa rynkor och buttra put. Min vaniljdröm. Idag åkte mormor hem igen och Uma grät. "Varför måste du åka?" Kommer snart igen. I sommar.

Tuesday, May 19, 2015

Mammahjärtan del 1

Vardagsstress, trasiga datorer och money troubles. Dammråttor, skrik och bråk. Utredningar, sömnlöshet, smutsiga hörn och onda leder. Tankar som snurrar, orosmoln och framtidsångest. Och mitt i denna stormande hav, där svåra spillror guppar omkring och skaver mot varandra, står tre vackra, strålande, lysande själar som fyller mig med ett sådant ljus och en sådan värme och en sådan tacksamhet. Tänk, att när jag blev mamma så trodde jag att bara en slags verklighet fick finnas till. Den fläckfria, den undersköna. Med tiden förstod jag att de två sidorna inte är separerade, utan att ljuset och mörkret är sammanlindade, omfamnande, virar sig kring varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda stod i en beroenderelation till varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda, kommer från samma källa, enas och blir ett. Att vara mamma kan kännas som ett kramande, kvävande lock, men kan också kännas lika fritt som en flygande fågel. Frihet i varenda vrå av min kropp, högt uppe svävar jag, jag är hög på luft och kärlek. Dånet av ansvar och frihetsbrus ryms i ett och samma bröst, i mitt bröst. I mitt lilla ynkliga människohjärta. Allt är skört och starkt på samma gång.

Späckhuggare har en del av sin hjärna som inte vi har. Känslosystemet är mycket större och mer avancerat än vårat. Tänk att man håller dem i fångenskap och separerar mammor från sina barn. De känner fåglarnas vingar och krampångesten i sitt bröst minst lika mycket som oss människor. De känner mer. Och så blir de så jävla misshandlade och dumförklarade. Och tillslut får dem en psykos och dödar en människa eller två i fångenskap. Och börjar kallas för killer whales. Och då kan man börja fundera över att något inte står rätt till. #freetilly

Sunday, April 26, 2015

Söndag

Tiden rinner iväg. Jag börjar alltid skriva, avbryts, för att sedan glömma bort. Och sen är blogginlägget gammalt och man får börja om på nytt. Precis just i etta nu så.hör jag hur M krånglar inne på sitt rum. Hon sover så otroligt illa. Det är.nog en del av min frånvaro. Så fort hon drabbas av den minsta förkylning eller ömt tandkött så.sätter sömnlösheten igång. Det har varit påsklov. Jag har haft mamma här över en helg. Lughán har dragit ut två framtänder. Vi har haft världens sommarvärme, men nu har det blivit kallt igen. Min dator gick sönder totalt. Och jag hade ungefär 5 dagar av helvetesångest innan det vände. Har väl lyckats, via otroligt dyra medel, rädda det mesta. Men ikväll pajade den igen. Just precis när allt hade börjat ordna sig igen. Så nu flyter jag i ovissheten. Simmar i grumligt vatten. Gick ut i torsdags, helt spontant, men en tjej som bodde i vårt hus innan oss. Jag drack bort all sorg för en kväll. Skrattade och grät om vartannat.  Det ä mycket med allt. Lughán har sin pågående utredning, som är otroligt intensiv som den är. Och livet med honom. Och livet i allmänhet. Och långt där bak i bakhuvudet så gnager tanken på att vi inte får ta med oss något när vi lämnar jorden. Att det bara är minnena och relationerna och platserna man har sett som kommer att vara det som består. Att på sätt och vis är det så konstigt att man stressar på efter samhällets ideal för att uppnå det perfekta.

M's födelsedag om en vecka. Två år fyller hon. Min varma, roliga, bestämda och alldeles, alldeles underbara lilla person. Kärlek

Sunday, March 29, 2015

Årsdag.

Idag är det 7 år sedan jag träffade Thom. Vi blev inte tillsammans på en gång, inte alls. Men det känns iallafall som att det här är vår dag. Den 29 Mars 2008 träffade jag Thomas. Tom. Thom. Eller bara T. För mig får han i de flesta sammanhang bara vara T. Han är en själ med mycket integritet, så jag pratar inte ofta om vår relation. Trots att vi har så mycket tillsammans, så är vi fortfarande två egna personer som utvecklas på egen hand. Jag tror att det är en av styrkorna i vår relation. Särskilt när man träffar varandra när man är så unga, som vi var. Då är det extra viktigt att ge varandra svängrum och frihet. Mitt hjärta är hans och han vet det, genom både glädje och sorg. För mycket sorg har vi delat tillsammans, otroligt mycket. Jag skulle till en tågstation som hette Danby. Konduktören visste knappt vart den låg någonstans. Avlägset och isolerat. Den engelska landsbygden flög förbi utanför mitt fönster, jag minns att det var otroligt vackert. Jag hade varit i Liverpool, med min syster och mamma. Och det hade också varit magiskt. Trots att jag inte hade varit ett lika stort Beatles fan som min lillasyster car, så var det otroligt magiskt att stå och trängas i John Lennons gamla sovrum och besöka The Cavern club.

Jag anlände iallafall till Danby. Där en gammal man med en livlig collie plockade upp mig med sin gamla pick up. Jag blev skjutsad till huset där jag skulle vistas en vecka i. Det bodde en polsk kille där. På kvällen skulle det vara ett bday party som jag beslutade mig för att gå på. Och där träffade jag T. Vi pratade hela natten. På morgonen försvann han i kostym, han skulle bli gudfar. Efter dopet så hämtade han mig. Han tog med mig till en pub. Han besökte mig varannan dag, körde hela vägen från Leeds. Sedan åkte jag hem. Till sommaren så skulle jag bo hos en thailändska i Leeds. Det var då jag blev kär. På riktigt. Efter 4 veckor flyttade jag hem till honom. Arbetade långa dagar men åkte iväg på helgerna. En helg spenderade vi i Edinburgh. Det var otroligt fint. I hindsight så behandlade jag inte honom så bra. Jag var en riktigt krävande bitch när jag var tonåring. Han var också explosiv. Vi var inte så bra för varandra, det var lite svajigt där i början. Men sen växte vi i varandra och fann något djupare än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Han är världens bästa människa. Vi har inte mycket, men vi har varandra. Och barnen. Och det är ett väldigt fint liv.  Trots att jag är vild och fri, och aldrig hade tänkt sitta fast i en relation, så är jag honom lojal in i evigheten. Det är vi. Min älskade T.

Monday, March 9, 2015

Måndag och kväll.

Vet inte varför, men jag är så sjukt förvirrad när det gäller veckodagarna för tillfället. Veckorna i allmänhet. Tiden går så otroligt fort, och jag kämpa konstant med mindfulness och att leva i nuet. Det känns så.otroligt viktigt, särskilt när man har barn och står upp till öronen med all press och alla måsten. Det är sjukt intensivt och tempot är väldigt högt. Det är alltid en liten käpp i hjulet någonstans. Sällan att allt liksom bara glider. Då är det lätt att tankarna vandrar, att man drömmer sig bort. De dagar som är som tuffast, brukar jag försöka tänka lite extra på att leva i nuet. Skriker barnen konstant, så kan jag tänka att "måtte det bli kväll snart!" Men man ska inte önska dagarna iväg. Det går snabbt ändå. Det är olidligt just nu av praktisk skäl, främst ekonomiska, men det ska inte få stå i vägen för sinnesupplevelsen det är innebär vara levande och närvarande i nuet. Att vara kreativ hjälper mig med detta. Det grundar och förankrar mig. Det får mig att andas lugnare och känna mig mer närvarande. Resultatet spelar ingen roll, det heliga ligger i processen, skapandet.

Monkey and me.

Min mjuka Malie. Alltid med tummen i munnen. Alltid med monkey I handen, under armen. I bilen, i sängen, i vagnen, vid matbordet. De är världens bästa vänner, och hon är så mjuk när hon pratar med honom och matar. Matar med små, små ärtor och riskorn, viskar hemligheter i hans öra.

Bokens dag

Torsdagen den 5 Mars i förra veckan så var detbbokens dag. Efter att ha tittat flera gånger på Chalie and the Chocolate Factory så ville Lughán gå som Willy Wonka, och Uma ville vara Lilla Rödluvan.

Jag är verkligen otroligt dålig på att sy och vara kreativ. Det mest ambitiösa jag någonsin har gjort var nog en bläckfisk outfit till ett kalas med undervatten tema. Jag svor och sydde de där jäkla tentaklerna. Och fult blev det. Så i år så klickade jag hem barnens kostymer. Det fick bli så. Deras utklädningslåda svämmar över. Måste köpa ett sånt där clothing rack att hänga dem på. Så att det är mer tillgängligt för barnen. Just nu är de mest nedgrävda i en låda.

Monday, March 2, 2015

Måndag och sjukstuga.

Malie är sjuk. Hon är mitt första feberbarn. Visst blir de andra två sjuka ibland, men just hög feber är ovanligt. Så fort M får minsta lilla virus i kroppen så slår febern till. Det har varit en rastlös natt. Vädret har slagit om igen, nu har det helt plötsligt bestämt sig för att börja snöa. Stora, fluffiga snöflingor som smälter så fort de rör vid markytan. Blött och slask. Uma går sin långa dag idag. M älskar att ha Uma omkring sig, trots att de bråkar mycket, och lägger man till sjukdom på det så är saknaden enorm. Med röda feberkinder har hon tultat omkring nu på morgonen och ylat efter Uma. Tillslut fick hon ta sin vila lite tidigare än vanligt, hon såg helt förstörd ut. Satt bredvid spjälsängen och klappade hennes spretiga hår till hon slöt ögonen och somnade. Jag hoppas på att hinna äta lunch innan hon vaknar plus blötlägga lite linser och annat småfix. Vi får inte mat förrän på onsdag så det är väldigt skrala dagar nu. Drygar ut så mycket jag kan med linser och bönor mm. Tänk att det redan är Mars månad. Tiden går otroligt fort, och jag får ständigt öva mig på att leva i nuet. Är tacksam för varje dag. All kärlek.

Sunday, March 1, 2015

Skotripp med Uma.

Jag och Uma. Vi är aldrig själva. På det stora hela så är hon den jag alltid har spenderat minst tid med, enskilt. Lughán hade jag ju i 18 månader innan hon kom. Sen så hann Lu knappt börja på förskola innan M kom. Det var egentligen bara en höst, vinter och halv vår som hon överhuvudtaget hade ett par timmar själv med mig, och jag mådde ju otroligt dåligt fysiskt under graviditeten med M, så helt roligt sällskap var jag ju knappast.

På söndagar simmar barnen. Men Uma hade lite krupp i natt, och Lughán är knasig av trötthet, så vi beslutade oss för att skippa simningen idag. Uma var i stort behov av nya skor, då hennes boots som hon har haft under vintern har en trasig dragkedja. Den senaste veckan har hon luffsat omkring i Lugháns jättegamla och klumpiga snowboots, i stekande sol. Vintern har varit otroligt växlande vädermässigt i England i år. Skokrisen var iallafall ett faktum så vi åkte till designer outlet alldeles själva. Bussen kom inte på en halvtimme ungefär. Vi blåste nästan bort i väntan. När Uma är själv vill hon alltid bli buren. I hopkrupen över min axel. Vi köpte skor och fikade. Uma beställer alltid varm choklad men dricker aldrig upp. Många föräldrar som stirrade avundsjukt på mig där jag gick med mitt enda lilla gryn till barn. "I'm very short!", förkunnade Uma. Ja, älskling. Min lilla minikorv. De andra föräldrarna skulle bara veta att jag har två till galningar hemma. Men för ett par timmar kunde jag låtsas att jag bara hade ett barn. Otroligt märkligt. Det var underbart att bara få sitta och titta på henne och prata om saker som hon ville prata om. Vi tittade runt lite till och sen tog vi bussen till mataffären och sen promenerade vi hem. Uppskattar verkligen sådana egna stunder med barnen, det är helt underbart att få komma hem till kaoset också, men Uma kändes verkligen tankad på mammaenergi och var så glad för sina nya skor.

Nu ska jag städa kök och förbereda morgondagen plus beställa mat online. Söndagar är min tv kväll, så jag ska även titta på Call The Midwife och Indian Summers. Tacksam för dagen. Kärlek och fridens liljor.

Sömnlösa nätter och magiska barn.

Första Mars. Visst är Februari en kort månad, men får tiden få så här fort. Den rusar. Försöker så gott det går att leva i nuet, men bor man utomlands med tre små barn är det ofta svårt. Man längtar tills man får se någon från Sverige igen. Malie längtar efter mormor, så fort hon ser en medelålders kvinna med blont hår så ropar hon "mormor?", och tittar frågades på mig. Även Lughán och Uma längtar efter sina mostrar och mormor och morfar. De vill så gärna flyga flygplan. Det märks verkligen att de börjar bli stora nu på så många plan. De pratar minnen med varandra och har konversationer. För Lughán är det otroligt stort att kunna göra. Han läser flytande nu och älskar att skriva och knåpa ihop små historier. Han tycker om att rita av saker, och när han vill ta det lugnt så hittar man honom ofta vid sitt lilla bord. Det är nästan det enda sättet som man kan hjälpa honom att varva ner, det och att lyssna på sagor på cd spelaren. Uma är en kvittrande fjäril. Med känslospröten utåt. Hon springer snabbt och länge, är fortfarande så liten och lätt. Som om hennes skelett var byggt av rent stardust. Men i ögonvrån så ser jag att hennes ben har dragit ut på längden. Overkligt att hon redan har fyllt fyra år. Hon har verkligen ärvt min party animal ådra. Hon är otroligt rolig, och det är konstant akrobatik och galna grimaser. Hon och Lughán är en galen kombo, och de uppfinner ofta galna spel tillsammans, båda är ganska gränslösa. De gillar att dingla i gardiner som kakel spektakel, och att springa runt, runt köksbordet I ilfart, och att sitta på varandra tills den andra ger ifrån sig ett dödsskrik. Jag känner ofta att vi bor för litet. Alla mina tre barn har otroligt stora personligheter som inte bara tar upp stor del av mitt hjärta och hjärna, men även liksom fysiskt rum. Att klättra på väggarna är verkligen en true story. Uma ritar också mycket. Hon vågade inte på ett ganska långt tag. Hon kände sig dålig i jämförelse med Lughán. Satt med lätt nedböjda axlar, skrynkligt ansikte, plutiga läppar och surade. Men nu har hon verkligen krupit ur sin lilla puppa, och det är en otrolig glädje att få ta del av. Hennes spretiga, yviga, känslig figurer med stora öron, och ofta långa snoppar(!), pryder mina sovrumsväggar. Får mina ögon att tåras varje dag. När hon inte springer omkring, shoppar rosa, fluffiga tröjor eller petar och fixar med alla sina väskor, så älskar hon att dansa. Hon headbangar på det mest galna sätt jag någonsin sett. Uma är underbar och galen. Att vara med henne är som att kliva in i hennes egna universum. Där bergochdalbanan går snabbt, snabbt, där molnen glittrar, där allt luktar vanilj. Där man säger "I love you!" Och pratar om bajs och rumpor hela tiden. Där man klappar kaniner och enhörningar och äter maltesers. Där man är otroligt lycklig to be alive, där man skriker högst och längst av alla. Att vara med henne får en att känna sig både invincible och sårbar på samma gång. En liten skrutt, ett litet älskat knytt.

Och så M. Min magiska lilla chokladpralin. Alltid med monkey aka Nakki i ett fast grepp. Hon som aldrig sover man som växer så otroligt mycket och snabbt. Sömnlösa nätterna tar kål på mig. Men allt som är hon bär mig. Ska skriva mer om henne. Men nu skriker barnen. De krävande. De magiska. De som lär mig nästan allt jag vet om mig själv.

Sunday, February 22, 2015

Om att få tillbaka sina vingslag.

Söndag. De stora barnen har åkt med T till simskolan, M sover middag. Jag sitter ner i soffan med en raw brownie bar i en kvart ungefär. Sedan måste jag städa. Vi har haft sportlov. Huset är som en krigszon trots att jag har städat maniskt varje kväll. Plocka, sopa, dammsuga, skura, laga mat. Livet med småbarn är verkligen en alldeles egen planet. Både otroligt intensivt men även stilla. Livet händer utanför känns det som, medan man själv stirrar sig blind på alla dammiga hörn och högar av tvätt. Jag längtar så efter tid. Tid och energi. Tid att skriva mer, att känna mig mer levande. Jag är verkligen en desperate housewife, på både gott och ont. En desperate housewife, med en alldeles för vild själ för att passa in i facket. Och alldeles för fattig haha! Fattig men fri i själen. Systemet är ju så här. Är man en ung mamma så har man liksom satt sig själv i en otrolig rävsax. Ensamheten som till en början är ens största fiende, blir tillslut din bästa vän. Jag är beroende av den nu. Jag går i terapi då och då, när jag har råd. Mitt stora problem har alltid varit att jag liksom släpper in allt. Som en sil med massor med små hål i. Jag hade ingen uppfattning av vart mina gränser gick, kroppsliga, själsliga. Att meditera fram en rosa bubbla som omslöt mig, det var liksom det som blev mitt livs största projekt. Det ironiska är att nu har det nästan blivit tvärtom. Jag har kapat min själs nervtrådar som är spunna mellan mig och Dig, medmänniska.

 Jag har blivit bränd, för mycket. För ofta. Jag har blött ur mig mitt allt. Av sånt stort och ogreppbart förändras man. Vare sig man vill eller inte. Så min terapitant, min ljuvliga Diane, pekar ofta ut det åt mig. Att nu är inte mitt största problem att skydda mig själv längre, nu är mitt största problem att sluta isolera mig på min lilla ö. På min ö är solitude något otroligt vackert och rent. Helt plötsligt har jättemånga år gått och jag har förvandlats till en ensamvarg. Den gravida lilla artonåringen som lämnade Stockholm 2009 blir mer och mer ett minne blott. Jag läste någonstans, och älskade det, att "Anyone can slay a dragon, but it takes a real hero to wake up the next day and still love the world". Precis så. Det är först när man går genom helt brinnande skit och helvete som ens karaktär sätts på prov. Man överlever, men det är inte överlevandet som är det största utmaningen. Testet, det största, är att låta hjärtat se det ljusa, det vackra, det fina, och att fortsätta älska den värld som har skadat en så. Trots att ögonen bara ser mörker. Bitterhet, ilska, hat. Att bli hård.

 Jag kan fortfarande sprudla, strömma, värma. Men jag bryr mig inte längre om jag förlorar en relativt nyvärvd vän. Det är som en distans mellan mig och andra människor som har uppstått, som någon slags självbevarelsedrift. Jag har tre personer kvar i mitt liv, vänner, som jag skulle gå i bitar över om jag förlorade. Men that's it. Jag är trött på människor, och det är verkligen något vemodigt över det. Jag med min stora kärlek och tro på människan. Jag som åkte in till stan, bara för att sitta på en trappavsats och titta. Att få betrakta människor och få dricka kaffe, det var liksom allt jag behövde för att känna livsenergin brusa som bubblor under skinnet. Jag har alltid setts som lättillgänglig tror jag. Alla mina närmsta säger det, terapeuter etc. Antingen vill folk suga som blodiglar av min energi, eller så vill de platta till mig med hälen på sin sko. Underligt. Typ som om jag attraherar riktiga sadister. Det händer gång på gång. Min terapeut frågar alltid vad det är som jag bidrar till situationen, relationen, som får det att bli så, och det är ju otroligt befriande med en terapeut som gör så.

Diane älskar mig verkligen, men hon är smart som en räv, and I like it. Så många timmar jag har suttit med terapeuter och psykologer som bara raljerar i sitt eget lilla solsystem som inte rör mitt. Jag har alltid smilat stort och fått dem att känna sig hela och bäst i världen. Med Di är det annorlunda. Hon ger en motstånd, riktigt motsånd. Hon har levt genom så mycket. Hon pratar, på riktigt pratar, om riktiga saker. Om saker som betyder något. Varje gång jag har varit hos henne så springer jag hem. Springer som om luften bar mig, och jag är aldrig andfådd när jag ramlar innanför dörren. Jag önskar att alla människor fick uppleva hur terapi kan få en att känna sig. High on drugs och odödlig. Och kär. Men som vilken annan drog så går den ju ur kroppen tillslut. Två dagar efter terapi ungefär klär jag mig som jag brukade göra. Mönster på mönster och färg på färg. Sedan blir det svart igen. Kom inte nära. Sen går det tre eller fyra veckor igen, sen så träffar jag henne och så fylls jag igen av det där magiska. Hon ger små bitar av mig tillbaka till mig själv, hur det nu är möjligt. Hon ser allt. Allt det fula, förvirrade och skeva. Hon är som en magnet. Även de bitar av mig som har sprattlat sig iväg ut i universum, även de små splittrade bitarna samlar hon upp i sin ringprydda knytnäve och släper ut i mitt bröst igen. Hon ger mig tillbaka mina vingslag. Jag måste säga det till henne någon gång.



Wednesday, February 11, 2015

Onsdag.

Sitter i en kall bil, parkerad i närheten hos en vän. Jag ska få träffa hennes bebis. Hennes nyfödda. Lilla B. Åkte tidigt så att jag skulle hitta bra parkering. Vilket jag självklart gjorde. Det är bara jag som oroar mig hela tiden när det gäller bilandet. Verkligheten är så mycket bättre än min kämpande hjärna. Så nu sitter jag här och huttrar och behöver kissa. Typiskt moi. 13 dagar gammal är bebis. Så mycket kärlek. Har aldrig haft en så nära vän som fått barn förut. Det känns otroligt stort och magiskt. Hej förresten el bloggo! Varken tid eller motivation just nu, trots att du är mitt kärleksbarn.

Thursday, January 22, 2015

En fyraåring och livet med värme och regn.

"Det snöar!" - ropar barnen, och mitt svenska hjärta gråter. Visst snöar det. Snöflingor som stora, blöta kyssar som faller i vinden, landar i en vattenpöl och förvandlas till slask. Umas Hello Kitty vantar håller varken kyla eller det blöta ute. Hon böjer sig ner, försöker forma en snöboll. Blött, hårt och grått. Hoppas att det blir någon snögubbe i år, barnen vill så gärna. Vi har haft 2-3 mornar när det har luktat vinter. Känner mig alltid som en av besättningen på Titanic när jag vidgar mina näsborrar och utbrister att "Det luktar is!" Något väcks i mig när det är kallt. Trots att jag är beroende av värme och tycker att det är svårt med engelska, kalla hus, så är det i kylan jag känner mig mest som mig själv. Visserligen varmt klädd, men med halsduken uppdragen över halva ansiktet. Tystnad. Tror kylan är jämlik med min mörka själ ;-) Det finns få saker så underbart som att åka slalom. Det vita, det kalla. Farten. Att man är alldeles själv därinne under alla lager av kläder, själv innanför hjälmen. Du är din egen och livet är ditt, inga ord behövs.

Uma fyllde fyra år. Min magiska virvelvind som trots sitt otrolig driv är så otroligt känslig. Hon är som en klump varm lava som sprutar och sprätter sina glödande bitar omkring sig. Född med spring i benen och en längtan efter äventyr och adrenalinkickar. Het, ivrig, går inte att tämja. Samtidigt som hennes intelligens och inkännande lilla själ gör henne sårbar. Vill bli buren ofta, uppkrupen i min famn. Säger jag älskar dig kanske 10 gånger per dag. Hon har ju bara mig och sin pappa i vardagen. Hon klamrar sig vid oss likt en liten, rund boll av överblommad maskros. Vill inte gå till lekis, vill bara vara hemma med mig och sina älskade katter. Hon vill aldrig borsta håret. Hennes penntrollshår guppar upp och ner på skolgården där hon rusar fram. Den vanliga engelska mamman pryder sitt barn med komplicerade flätor och minst fem, rosa hårspännen. Jag får mycket blickar för mitt vilda, otama barn. Men vad ska jag göra. Jag är en alien, självklar föder jag utomjordingar till barn. Inte tänker jag tvinga henne, that's for sure.

Jag är så väldigt tacksam över mitt fyraåriga troll. Beroende av hennes närvaro. Hela hon är en sinnesupplevelse och jag har ingen aning om hur jag och Thomas lyckades skapa just henne. Hon fick ett stort kalas i år. Jag som hatar barnkalas. Barnkalas med godis överallt och hysteriska clowner. Tänkte skriva om det fenomenet någon dag. Barnkalasfenomenet. Hon fick ett bouncy castle och vi pysslade. Det blev otroligt lyckat, trots att jag som är så självkritisk inte kunde känna det tills två veckor senare, när jag hade fått lite distans. Vi bjöd inte in så många barn så slutresultatet blev inte så stressigt. De kladdade med cupcakes och gjorde halsband och fairy wands. Uma som haft uvi var fortfarande i mina ögon blek, men hon strålade trots allt. Så glad. Jag älskar dig min blåklocka. Så att det värker.

Det regnar idag. M skriker sig blå och lervällingen är total. Men livet är varmt. Otroligt svårt, men alltid varmt.

Thursday, January 8, 2015

En liten sjuk duva.

Blåklockan är "sjuk". Utmattad. Jättetrött. Kanske inte så märkligt för andra barn, men det är både exotiskt och otroligt oroväckande för mig. Uma är inte ett sovande barn. Hjälp. Hon somnar bara helt plötsligt. Blek om nosen och storögd. Hon har sitt kalas att se fram emot på Söndag! Som hon har längtat och önskat, planerat. Ber till gudarna att hon får vara frisk och utvilad tills dess. Med sitt älskade bouncy castle och alla vännerna som ska komma. Håller tummarna.

Thursday, January 1, 2015

Gott nytt år!

Gott nytt år el bloggo! Dagen har firats som de flesta andra nyårsdagar. En fika på Costa och lite sjukdom. Lughán är sjuk. Jag själv har legat nere i influensan typ hela julen, ej mag, men alla andra möjliga symptoms. Värken i kroppen, febern och hostan/halsen var värst, så det är väl min slänga som prinsen har fått. Han blir aldrig sjuk, så det är ovanligt att se honom så slokande. Utmattad. Han hade tydligen gått och lagt sig självmant på mitt på dagen medan jag och Uma plus min mamma var och fikade. Regnet föll och det blåste. Precis som det gjorde den första januari 2014. Same, same, different year. Har ganska mycket att fixa inför Umas fyraårsdag, så det är bra att jag mår bättre nu, influensan har gått över till bara förkylning. Men tröttheten sitter fortfarande i, sjuk trötthet! Måste boosta mig. Bli mer hälsosam. Mindre socker. Malie har också hostat hela kvällen, lilla skatten. Hon börjar komma till ro först nu, och jag har precis lagt Lu som hade piggnat till efter tretimmars luren som han tog mitt på dagen.

Vår nyårsafton var väldigt lugn. Jag, mamma och Thom. Champagne, lyxburgare(vegetariska såklart!) och frusen creme fraiche tårta. Gott. Lyckades hålla oss vakna till tolvslaget men sedan blev det sovdags. Sovandet är som vanligt en bristvara i huset, Malie är boven i dramat. Nu är hon ju krasslig också vilket inte hjälper. Stackars liten. De stora har precis fått en våningssäng, och jag tycker att de är tappra som delar rum. Jag har länge känt mig lite avig inför det, då L med sin ordning och bestämdhet behöver egen space och en plats att varva ner, och Uma behöver sitt. Trots att de har en väldigt nära relation så behöver de ha sin egen lilla hörna, en frizon. Men hon har hållit god min när vi flyttade in alla hennes leksaker till Lughán, så himla underbar. Det har blivit väldigt mysigt inne hos dem, och de trivs. Det är en tillfällig lösning fram tills dess så M är tillräckligt stor för vångingssäng. Då flyttar Uma upp, Malie blir nere och L får flytta in själv i lilla rummet. Det är ett litet pusslande men det blir nog bra tillslut.

Imorgon åker mamma hem efter att ha spenderat mellandagarna här. Börjar vänja mig vid tanken på en vardag som kommer att vakna till liv inom kort. Känner mig väldigt ljus när jag tänker på 2015. Och det är fint för att vara jag, min tidsångest är nämligen inget att leka med! Fyller 25 nästa sommar. Så sjukt. Och Uma 4, nästa måndag. Min varma, mjuka virvelvind.

Önskar er en god fortsättning på det nya året. Må kärlek omge er.