Första Mars. Visst är Februari en kort månad, men får tiden få så här fort. Den rusar. Försöker så gott det går att leva i nuet, men bor man utomlands med tre små barn är det ofta svårt. Man längtar tills man får se någon från Sverige igen. Malie längtar efter mormor, så fort hon ser en medelålders kvinna med blont hår så ropar hon "mormor?", och tittar frågades på mig. Även Lughán och Uma längtar efter sina mostrar och mormor och morfar. De vill så gärna flyga flygplan. Det märks verkligen att de börjar bli stora nu på så många plan. De pratar minnen med varandra och har konversationer. För Lughán är det otroligt stort att kunna göra. Han läser flytande nu och älskar att skriva och knåpa ihop små historier. Han tycker om att rita av saker, och när han vill ta det lugnt så hittar man honom ofta vid sitt lilla bord. Det är nästan det enda sättet som man kan hjälpa honom att varva ner, det och att lyssna på sagor på cd spelaren. Uma är en kvittrande fjäril. Med känslospröten utåt. Hon springer snabbt och länge, är fortfarande så liten och lätt. Som om hennes skelett var byggt av rent stardust. Men i ögonvrån så ser jag att hennes ben har dragit ut på längden. Overkligt att hon redan har fyllt fyra år. Hon har verkligen ärvt min party animal ådra. Hon är otroligt rolig, och det är konstant akrobatik och galna grimaser. Hon och Lughán är en galen kombo, och de uppfinner ofta galna spel tillsammans, båda är ganska gränslösa. De gillar att dingla i gardiner som kakel spektakel, och att springa runt, runt köksbordet I ilfart, och att sitta på varandra tills den andra ger ifrån sig ett dödsskrik. Jag känner ofta att vi bor för litet. Alla mina tre barn har otroligt stora personligheter som inte bara tar upp stor del av mitt hjärta och hjärna, men även liksom fysiskt rum. Att klättra på väggarna är verkligen en true story. Uma ritar också mycket. Hon vågade inte på ett ganska långt tag. Hon kände sig dålig i jämförelse med Lughán. Satt med lätt nedböjda axlar, skrynkligt ansikte, plutiga läppar och surade. Men nu har hon verkligen krupit ur sin lilla puppa, och det är en otrolig glädje att få ta del av. Hennes spretiga, yviga, känslig figurer med stora öron, och ofta långa snoppar(!), pryder mina sovrumsväggar. Får mina ögon att tåras varje dag. När hon inte springer omkring, shoppar rosa, fluffiga tröjor eller petar och fixar med alla sina väskor, så älskar hon att dansa. Hon headbangar på det mest galna sätt jag någonsin sett. Uma är underbar och galen. Att vara med henne är som att kliva in i hennes egna universum. Där bergochdalbanan går snabbt, snabbt, där molnen glittrar, där allt luktar vanilj. Där man säger "I love you!" Och pratar om bajs och rumpor hela tiden. Där man klappar kaniner och enhörningar och äter maltesers. Där man är otroligt lycklig to be alive, där man skriker högst och längst av alla. Att vara med henne får en att känna sig både invincible och sårbar på samma gång. En liten skrutt, ett litet älskat knytt.
Och så M. Min magiska lilla chokladpralin. Alltid med monkey aka Nakki i ett fast grepp. Hon som aldrig sover man som växer så otroligt mycket och snabbt. Sömnlösa nätterna tar kål på mig. Men allt som är hon bär mig. Ska skriva mer om henne. Men nu skriker barnen. De krävande. De magiska. De som lär mig nästan allt jag vet om mig själv.
No comments:
Post a Comment