Sunday, June 30, 2013

En Söndag.

  Så mjuk.

 Myser i värmen och vinden.
Längtar efter att fixa klart min sleeve. 
Blev ju gravid på en sticka med en himla special someone en dag innan 
fullbordad tattoo. Då får man vänta så snällt i ca 2 år.

 Små tår.


 Hej älskling.

Får inte nog av din kind.

Idag åkte mamma hem. Jag har ganska ont, slarvar med smärtstillande och får betala för det i vanlig ordning. Tycker inte om piller i kroppen bara. Blir helt paranoid och tror att levern snart kommer att ge vika. Men livet som hemmamamma är väldigt fysiskt och det stretar emot så fort jag lyfter Uma blåklocka. Då får man käka piller, så är det bara. Smärta från helvetet = mamma som klagar och stönar och stånkar och inte orkar riktigt. Och då är det ju bättre med piller för en butter mamma är verkligen inte bra. Malie släpar jag också omkring på hela dagarna förstås. Vispar Gaviscon i avkokat vatten, små plaströr med ilsken medicin som doftar alkohol. Hon är en riktig trooper min kärleksmums. Gav mig till och med världens största leende idag när jag fångade de sista dropparna av gavisconvätska på plastskeden och skrapade in i lilla munnen. Mammas goskorv. Hon är världens snällaste! Bara magen som krånglar, så typiskt. Älskade, känsliga, gulliga, knasiga, roliga, mjuka, lena, milda. Hon ler mer och mer och det är verkligen helt underbart. Drar in hennes doft så mycket jag kan. Mmmmm Malie, du är helt otroligt underbar. Det är ett evigt pillande att få dagarna att gå ihop och ibland blir det bara pannkaka iallafall med tre skrikande barn vid ens fötter/barm. Man får ramla som trebarnsmorsa med barn födda tätt, så mycket har jag hunnit lära mig iallafall. Fall seven times, get up eight.
Det är rörigt och körigt och kärlek på vår planet. 

Svårt att förstå att det redan är 1:a Juli imorgon. Helt galet. Sommar? Det är ganska kallt här, regnar mycket. Idag var det dock sol på eftermiddagen och det var så skönt. Vi var alla ute i trädgården och T klippte häcken, Lughán sprang omkring med sina grenar och Uma var tokig. Malie och jag låg mest på en filt och pratade och pussades. Kattungarna växer, hönsen glada. En råtta i komposten. Lite smått och gott och ganska lugnt. Tom jobbade igår och då känns helgerna alldeles galet korta. Önskar att man vore rik så att hela familjen kunde få semester tillsammans någon gång. En vecka utan stress, så skönt det vore! Imorse fick jag och T sovmorgon tillsammans. Utan barn. Mamma tog Malie och de andra två, vi fick sova och kramas och mysa. Utan gravidmage, post - op kropp eller nyföding. Bara vi två. Min älskade kille. Vi sliter hårt båda två och behöver få krama in lite energi i varandra ibland. 
Älskar honom så.

Snart i säng, ska bara dricka te och andas lite först. Imorgon är det en ny dag och Lughán går på förskola på morgonen. All is good. Bara så in i bängen trött men det är väl helt normalt I guess. 

Saturday, June 29, 2013

Det rusar.

Har druckit lite vin och tittat på Glastonbury. Imorgon åker mamma hem.  Jag och T och Malie åkte till affären ikväll för att handla. Malie skrek med sin silent reflux. Åkte till stan på förmiddagen. Starbucks och många ärenden. Är så trött så att jag knappt fungerar just nu. Like a robot. Det rusar på så snabbt, sedan Malie föddes. Allt rusar. Känns som det var igår jag vaknade med pirr i hela magen, fredagens den 3dje maj. Luften vi andades och dörren på bilen som slog igen. En tom bår med vita lakan och där skulle dem skära upp mig. Tyngdlös. Och när hon föddes. Min älskade, älskade bebis. Hon ler så mycket nu, så mild och len och känslig. En liten tjock korv som doftar söt mjölk och paradis. Min himmel. Älskar, älskar, älskar. Rusar hjärtat, rusar livet. 

Wednesday, June 26, 2013

Magiska Malie








Mamma är här. Och min storasyster. Malie har så otroligt ont av sin silent reflux. Stackars, älskade, mjuka lilla knasiga prinsesskorv. Somnar med mjuk panna mot min överarm, nära, nära. Är så otroligt kär i henne. Mer kär för var dag som går, ju mer jag lär känna henne. Tittar på mig med milda, varma, lugna, milda ögon. Så mörk i hyn. Magen som en len pralin. Stor har hon blivit. Växer så som Lughán gjorde men väldigt egen ändå. Alldeles egen. Får forfarande svindel när jag tänker på att det var hon som bodde så länge inom mig. I kärleksbubblan och värmen. Kan inte tänka mig ett liv utan henne nu. Skulle sakna ihjäl mig utan dig, älskade Malie mus. I hjärtat mitt bor du, i mina armar, vid mitt bröst. Hos oss. Vår familj. Love is easy baby. Kärleken vet jag, så lysande klar och alldeles ren ärlig, innerlig. Aldrig tveksam. Bara där. Där, där, där, inom mig Malie. Så levande, pulserande, för dig.

Saturday, June 22, 2013

Lugn lördag.




 
Mitt nattliga sällskap. Malie mouse, baby bird, bumble bee. Skriker så att jag får ont i öronen och ammar tills axlarna och ryggen värker, är så underbar att jag är konsant berusad av kärlek och hon luktar söt mjölk och bebissvett. Planet spädbarnstid är en alldeles särskild tid. Flyktig, krävande, magisk, tröttande,. Lyckorus och sorg ligger och skedar känns det som. Ska ta Malie till en Osteopath när jag får tid, som jag gjorde med Uma. Hennes mage krånglar så otroligt mycket. Mammas lilla hjärta. Milda Malie. När hon är smörtfri är hon så lugn och mild och man smälter och blir helt svag i kroppen av kärlek. Stark är hon också. Både fysiskt och psykiskt. Minns när jag hörde hennes skrik första gången, tror t.o.m att den första meningen jag sa var "Wow, listen to those lungs!!!" - Hon går från noll till hundra. Sovandes till gallskrik. Åkte och storhandlade i förra veckan och råkade köra in i en pelare med vinflaskor, clever me, hon skrek så att hela byggnaden rungade :)) Cool tjej. Hon håller huvudet upp så starkt och fint, älskar magläge. tycker mycket om att ligga och titta på mönster. Färgglada tyger. 

Idag tar vi det lugnt. Uma var ju så febrig igår, så hon är fröken gnällspik idag. fixar med hemmet och lyssnar till regnet. Äter midsommartårta och myser. Känner mig mycket bättre i kroppen så länge jag äter diclofenac. Komemr ju bli värsta junkie´n av det här. Drug me up, baby.


Kejsarsnitt


Friday, June 21, 2013

7 veckor.



Midsommarafton och Malie fyller 7 veckor. Jag har bakat tårta och tittat på regnet som faller utanför fönstret. Lugn dag. Lughán har varit på knäppt humöt och suttit fast med huvudet i kattluckan och låtsats som om han inte har några öron alls. Hör inte avd jag säger och ser inte heller för den delen. tror att han är trött. Jag har ont, men mår bättre, smärtstillande piller gör under och just nu är jag mycket tacksam över medicineringen. Jag som vanligtvis aldrig tar en alvedon ens. Uma vaknade med feber imorse och har varit som en slapp liten trasdocka hela dagen. Suttit i soffan med röda små kinder och somnat. Huset behöver städas men armarna finns inte tillgängliga, fulla av barn hela tiden. Malie växer så mycket, skriker mycket och har en konstant fight med sin mage. Jag sover inget om nätterna utan överlever mest på viljekraft och kärlek just nu. Pappa och mamma har varit på besök, de semestrar i Whitby över helgen och sen kommer mamma och stannar en vecka. Det ska bli mysigt. Tänker mycket, hela tiden, ibland hinner jag skriva ner saker, ibland inte. Livet rusar på, Malie växer, kattungarna växer. Mycket kärlek, mycket trötthet. Family life.

Friday, June 14, 2013

Och så kroppen.




6 veckor brukar vara den tidpunkt efter ett kejsarsnitt som man borde vara tillbaka på banan lite mer. Jag har så ont så att jag svettas. Igår kunde jag knappt ta mig ur sängen. Gick till läkaren och sa att min inre var i bitar och i brand och hon påminde mig fast och bestämt att jag har haft en aggressiv infektion som har härjat i min stackars kropp. Att läkningen tar så mycket längre tid. Med sömnbrist och slit och eftersom att det är mitt tredje och jag är en så dålig healer så skriker kroppen nej, nej, nej när jag gör för mycket. Läste någonstans att man får ta en dag i taget och det är fortfarande där jag är just nu. Att ta en dag i taget. Mer än så orkar jag nästan inte ta in för då går jag under. Jag har en sådan stor kroppslig panikångest i den här förbannade hyddan till fängelse. Smärtan skär som knivar och det är omöjligt att inte göra för mycket. Tycker inte om när folk säger åt mig att ta det lugnt. Att jag har varit så sjuk och behöver vila. Jag har tre barn, ett spädbarn med silent reflux som inte sover, ett hus, en trädgård, en kanin, tre höns, en katt, 4 kattungar, en man, en 2,5-åring som är likt en virvelvind, en 4åring. Mat, städa, underhålla, amma, byta, klä på, leka, sitta, bära, läsa, stimulera, bada, älska, bädda, torka. Det går inte att ta det lugnt. I onsdags kom smällen och jag kröp på knäna när Tom kom innanför dörren på kvällen. Svettades över hela kroppen och trodde att jag skulle svimma. Igår när jag vaknade kunde jag knappt röra mig, och smärtan stegrade sig under dagen till stjärnorna dansade. När jag är här – där jag är nu – är det som ett mörkt hål och jag krafsar längst kanterna för att hålla mig uppe vid ytan, måste orka. 6 evckor senare och det svartnar fortfarande. Fortfarande kan jag inte åka på utflykt med mina älskade barn. Forftarande är jag nyopererad. Det är en smärtsam påminnelse varje gång någon föder lätt och hemma och sitter och solar i trädgården stunden efter. Och *lever*. Hoppar upp på sina ben och bär i bärsjal. Jag bär Malie också, nynnar lugnt och vaggar fram och tillbaka samtidigt som tårarna från knivarna irriterat tröngs fram i ögonvrån. Det gör så ont så att kroppen hulkar och vill ge upp. Tänker att överlever jag det här, överlever jag allt. Avståndet mellan mig och min omvärld har hunnit bli för stor känns det som. Är skygg. Som ett troll som skyr solljus. Kan inte relatera riktigt till andra mammor så det blir lite stelt. A lonesome road men en grusväg jag är van vid att vandra. Barfota, så först gör det ont med alla kantiga små stenar, sen vänjer man sig och man kan t.o.m känna värmen som sipprar genom marken, från moder jord. Solen som värmer jorden som värmer gruset som värmer foten. Kan t.o.m titta upp tillslut och granska vidden, känna att utsikten är så otroligt vacker. Vinden ljummen och vädret lent. Det är sommar, det är varmt. Det är strand och sand mellan tårna och barnen leker och gräver och vinkar och springer och hoppar. Och jag har inte ont längre.

6 veckor







Idag fyller den här lilla mjuka flickan 6 veckor. Stryker min näsa längst hennes mjuka, runda, brunbrända mage och hon drar efter andan. Drar henne tätt intill mig och borrar näsan mot hennes hals, sniffar. Älskar att lägga nästippen vd hennes mun och sniffa hennes andedräkt. Smeker hennes lilla lena huvud och petar på hennes alla dubbelhakor. Och då kommer ofta tårarna. Älskar ihjäl dig, lilla skitunge! Så sjukt jävla in i bängen underbar att om jag siktade mot stjärnorna nu skulle jag kunna träffa varenda en av dem med kraften från amors pilar. In i evigheten, solsystemet, universum och alla dansande bitar av rymdstenar. Hey baby. Älskar dig upp, upp, upp, till stjärnorna och tillbaka. Månflickan min, min lugna. Är. Så. Tacksam. Hon är så mjuk, luktar så gott. Är helt underbar och är världens snällaste tjej. Utan bit liksom. Är ju van vid Umas framfart. Uma är hög och låg, berusande, kvittrande, gudomlig och envis. Bitsk och stundvis väldigt skarp. Intelligent. Och snabb som en vässla. Ljudlös och bryter sig lös, rymmer och får upp världens fart på sina knubbiga toddlerben. Springer snabbt och lätt med blonda lockar som studsar mot de minsta axlarna jag vet. Malie å andra sidan är så otroligt mjuk och jämn. Min buddha baby. Hon är så mild i ögonen och när hon är smärtfri tittar hon på mig så innerligt att jag drunknar i henne. Faller handlöst i kärlekens vatten och simmar utan ansträngning. Hon känns som lent vatten mot kroppen. Silke. Om det inte vore för magen hade det nog varit en mycket lugn liten trea vi hade haft. Men nu krånglar magen som sagt. Väldigt, väldigt mycket och hon sover sällan. Om jag inte minns fel så hade Lughán liknande problem med magen, men då var jag ju sjuk så T tog mycket. Vi hade ju bara honom så visst fick jag hjälp på ett annat sätt, med första barnet. Man är ju alltid mer flexibel med sitt första barn. Fast när man väl står där med ett enda barn så känns det ju större än vad man egentligen kan klara av. Kommer ihåg att jag var så rädd för natten. När jag fick Lughán. Rädd för skriken och sömnlöshete och smärtan och tröttheten och katetern. Rädd för att inte orka. Med ett tredje barn vet man precis hur tröttheten känns och vet precis hur nattluften luktar. Pillar på FB klockan 3 på natten medan jag stryker och klappar bebis samtidigt. There will always be a tomorrow. Det är erfarenheten man är rikare. This too shall pass trots att det känns som att det aldrig blir bättre. Uma skrek ju nonstop men det var inte mage utan huvud och temperament.

Pga Malies mage har jag har fått jiddra med min diet lite, men orkar inte köra all in. Egentligen borde jag kapa alla sädesslag, soja, mjölk, bönor etc och det orkar jag inte. Inte som vego. Måste ha energi. Försökte två dagar men med min recovery så orkade jag inte riktigt. Med händer, armar, höft , hjärta och bröst fyllda till bredden av barn så är det nästan omöjligt att äta något. Tänker ofta på det. Att HUR ska man kunna äta och gå på toa med tre knoddar under 4 år! Visserligen går Lughán sina tre mornar men nu är det ju snart sommarlov. Förbannade kropp. Älskade, trasiga, duktiga, onda, förjävliga åbäke till kropp.

Friday, June 7, 2013

5 veckor.





Fredag idag. Det är varmt ute. Dag tre av sommarvarma barn med svettiga lockar och knubbiga ben prydda med små blåmärken. Glass i trädgården, solkräm och arga barn som inte vill ha hatt på sig. Fredag idag och min lilla fågelunge fyller 5 veckor! Det firade vi med att ta en sista antibiotikatablett vid tretiden imorse. Some people really knows how to party ;-) Fem veckor sjukdom, fem veckor kärlek. Hand i hand. Ljuset möter mörkret, som med mycket här i livet. Utan det ena finns inte det andra, ingen kontrast att uppleva. Malie är förresten inte någon fågelunge längre. Hon är varm, mjuk, långbent och stor. Precis som Lughán var. Har fyra hakor minst och är som en liten korvprinsessa, min lilla buddha baby. Hennes namn betyder "tranquil, calm" på Hawaii och hon satt ju som en buddha - i min mage. Är på en intressant plats i mitt huvud och hjärta just nu, känns som om jag har dinglat med benen över kanten på världens sköraste klippsats, men det ger nog vingar till slut. Vingar att flyga med. Står upp på benen igen. Malies födsel har tvingat mig att välja kärleken, för inget annat alternativ finns. Inte när man har barn. Inte bara kärlek till sin omvärld, men öven kärleken åt sig själv. Egentligen skulle jag behöva rehabiliteras både fysiskt och mentakt efter allt krig min kropp och själ har fått uppleva, men med tre barn finns såklart inte den tiden. Kroppen känns inslagen.Ont överallt och jag ser för första gången ut som en småbarnsmorsa i ansiktet. Mörka ringar och huden har tappat liv. Ryggen är galen, nacken, huvudet. Magen, ärret. Hoppas att this is it now, att infektionen inte kommer tillbaka. Det är nog nu. Kroppen trött. Tunga medicineringen sipprar ut i varje del av mig. Malies mage har också strulat mycket, hon skriker mest. Hela dagarna, hela kvällarna. Hoppas att jag kommer märka skillnad även på henne utan tabletterna. Undrar hur jag komemr att lyckas pusla ihop mitt liv haha! Det är verkligen helt galet :) Cazy ride. Ingen tid att äta, kissa, sova etc. tur att man är ung. 

Malie blir lugn av om "mani padme hum" - på youtbe. Buddhistiskt mantra. You enlighten me, Malie. Min lilla sötpotatis. 5 veckor gammal och det är svårt att förstå. tacksam är jag, varje dag. Att du kom.

Monday, June 3, 2013

Dansa mitt hjärta.






Sjukhus idag igen. Vaginala ultraljud och kalla behandlingsrum. Fina, indiska läkaren igen. Passar på att säga tack. Tack, tack, tack för att du är så underbar, för att du lyssnar. Varm sol utanför fönstret och soyalatte. Och min Malie. Malie fyller 1 månad idag. En månad av kärlek, kärlek, kärlek. Min varma lilla prinsesskorv. Mjuk, brun, söt, knasig, lugn, andaktsfull, nyfiken, fluffig. Ett litet murmeldjur.  Tacksam varje dag och så kär. Känns fortfarande overkligt att hon äntligen är här och att hon är hon. Att baby bird var Malie. Det bästa med kejsarsnitt och sjukdom är att man mest bara andas varandra. Omöjligt att göra så mycket annat än att bara vara. Amma, mysa, samsova, läsa böcker ooch sjunga med barnen. jag är grå och grön i ansiktet i backspegeln på bilen. Kommer hem från sjukhuset och Lughán och Uma rusar mot Malie och klappar henne på kinden. "Min lillasyster" - säger Lughán och Uma sätter på sig gummistövlarna och springer ut i trädgården, gräver efter maskar. Vill hålla mig i handen, jag andas hennes lockar, hennes leende och energi. Kvällssol och hönorna springer lösa, det är varmt. Malie har ont i magen. Äter fetaostsallad och tabletter. Tänker att det blir bra tillslut.

Sunday, June 2, 2013

En dag på akuten.






Min underbara barnmorska.

Det är tungt nu. Tungt och lätt på samma gång. Sitter och tittar på människor i ett akutrum och körs i rullstol i korridorer med varm, mjuk bebis i min famn. Aldrig utan henne. Kim vid min sida, min klippa. Den bästa barnmorkan. Hur många bebisar som har fötts into these hands och även om varken Uma eller Malie togs emot av dessa händer så har hon varit där hela vägen. Tagit emot alla oss, hela familjen. Vi pratar som vanligt om allt mellan himmel och jord och det är intressant hur de vackraste mötena kan ske under de jobbigaste omständigheterna. Det tänker jag mycket på. Specialistläkaren jag träffade efter 7 timmars väntetid och otaliga felstick av arroganta juniordoktorer var så himla fin. Det var så värt att vänta på. Indisk, kvinnlig, försiktig. Hon lyssnade på mig och ville verkligen hjälpa. Världens största leende och full av ljus trots att hon sliter som ett djur och bollas mellan patient på patient i en rasande takt. Det är det som är problemet. Folk är utbrända och trötta. Orkar inte bry sig, orkar inte känna samma glädje över det jobb de en gång älskade. Det är tråkigt. När år 2 doktorns ögon inte bryr sig längre, innan det ens har börjat på riktigt. Jag älskar att titta på människor på sjukhus. Funderar på vilka de är och varför de är här, hur deras liv ser ut och hur dem mår. Det finns så mycket sprickor i allt och alla bär på sin egna histiria, sin egna sorg, men det är i sprickorna ljuset kommer in och det är i sorgen och kärleken vi möts och är jämlika. Man ser familjerelationer och barn och mammor och pappor och tårar oh smärta och sorg. Så gamla personer som inte orkar mer, sen ser man de som fortfarande har glöden kvar i blicken och det ger en hopp. Trots att det gör så in i helvete ont och trots att det är mycket som är tungt kan jag inte låta bli att känna en så stor livsglädje och rus över mänskligheten. Jag har träffat så otroligt många läkare, och de flesta har varit skit, men: träffar man en som är bra. En som lyssnar, en som bryr sig, en som ler. Då förvinner allt det andra. Både min NHS barnmorska, mitt team, min konsult och Kim såklart har varit guld, guld, guld. Det finns mycket skit på vår jord men jag är bombis på att det finns mer som är fint. Älskar människor som orkar se ljuset.

Malie bajsade ner sig och hade en liten krypsession på min säng, så himla fint. Kärleksrus! Älskar henne så att det värker bakom ögonen och så att det spritter i tårna. Fick inte äta någonting eftersom att jag kanske skulle opereras så antbiotikan kändes som den gjorde hål på tarmarna. Tre vaginala undersökningar med metall och händerna och armvecken prydda av nålstick. Samma gamla vanliga visa med andra ord. Är så sjukt van. Hon skakade på huvudet när hon hörde om allt som hänt mig och hade så försiktiga fingrar. Hon flyttade ultraljudet fram tills antingen idag eller imorgon och det är verkligen skönt. Fortsätter med mina tre antibiotikor på högsta dosen och sen får vi se. Kämpar på, jag och kroppen och hemmet och barnen och solen som lyser idag. Försommarsol.

Imorgon fyller Malie 1 månad gammal. 
1 månad sedan livet förändrades för alltid, och jag skulle gå genom allt igen bara för att få röra vid henne, uppleva henne. Älska henne. Ögonblicket med henne i luften då tiden stannades är klart som kristall i minnesbanken. hela hennes födelse minns jag som igår. Hur hon kändes, hur hon luktade. Nytt liv. Det fins inget som slår den känslan. Nytt liv som du har burit på i nio månader mot ditt bara bröst. 
Hon är mitt hjärtas fröjd. Det är dem alla tre.