Och så kroppen.

6 veckor brukar vara den tidpunkt efter ett kejsarsnitt som man borde vara tillbaka på banan lite mer. Jag har så ont så att jag svettas. Igår kunde jag knappt ta mig ur sängen. Gick till läkaren och sa att min inre var i bitar och i brand och hon påminde mig fast och bestämt att jag har haft en aggressiv infektion som har härjat i min stackars kropp. Att läkningen tar så mycket längre tid. Med sömnbrist och slit och eftersom att det är mitt tredje och jag är en så dålig healer så skriker kroppen nej, nej, nej när jag gör för mycket. Läste någonstans att man får ta en dag i taget och det är fortfarande där jag är just nu. Att ta en dag i taget. Mer än så orkar jag nästan inte ta in för då går jag under. Jag har en sådan stor kroppslig panikångest i den här förbannade hyddan till fängelse. Smärtan skär som knivar och det är omöjligt att inte göra för mycket. Tycker inte om när folk säger åt mig att ta det lugnt. Att jag har varit så sjuk och behöver vila. Jag har tre barn, ett spädbarn med silent reflux som inte sover, ett hus, en trädgård, en kanin, tre höns, en katt, 4 kattungar, en man, en 2,5-åring som är likt en virvelvind, en 4åring. Mat, städa, underhålla, amma, byta, klä på, leka, sitta, bära, läsa, stimulera, bada, älska, bädda, torka. Det går inte att ta det lugnt. I onsdags kom smällen och jag kröp på knäna när Tom kom innanför dörren på kvällen. Svettades över hela kroppen och trodde att jag skulle svimma. Igår när jag vaknade kunde jag knappt röra mig, och smärtan stegrade sig under dagen till stjärnorna dansade. När jag är här – där jag är nu – är det som ett mörkt hål och jag krafsar längst kanterna för att hålla mig uppe vid ytan, måste orka. 6 evckor senare och det svartnar fortfarande. Fortfarande kan jag inte åka på utflykt med mina älskade barn. Forftarande är jag nyopererad. Det är en smärtsam påminnelse varje gång någon föder lätt och hemma och sitter och solar i trädgården stunden efter. Och *lever*. Hoppar upp på sina ben och bär i bärsjal. Jag bär Malie också, nynnar lugnt och vaggar fram och tillbaka samtidigt som tårarna från knivarna irriterat tröngs fram i ögonvrån. Det gör så ont så att kroppen hulkar och vill ge upp. Tänker att överlever jag det här, överlever jag allt. Avståndet mellan mig och min omvärld har hunnit bli för stor känns det som. Är skygg. Som ett troll som skyr solljus. Kan inte relatera riktigt till andra mammor så det blir lite stelt. A lonesome road men en grusväg jag är van vid att vandra. Barfota, så först gör det ont med alla kantiga små stenar, sen vänjer man sig och man kan t.o.m känna värmen som sipprar genom marken, från moder jord. Solen som värmer jorden som värmer gruset som värmer foten. Kan t.o.m titta upp tillslut och granska vidden, känna att utsikten är så otroligt vacker. Vinden ljummen och vädret lent. Det är sommar, det är varmt. Det är strand och sand mellan tårna och barnen leker och gräver och vinkar och springer och hoppar. Och jag har inte ont längre.