Tuesday, December 30, 2014

Det nya.

Imorgon, sista dagen av 2014. Det är en väldigt stapplande och trött själ som ramlar in i det nya året. Vill trycka på paus, hinna samla mig lite, bara en stund till innan det nya året står vid dörren. I vanliga fall är mellandagarna dekadenta. Upptagna med barn och städning, visst, men ändå en tid för reflektion. Men i år fick jag influensa. Natten till julafton. Med fuktigt hår och värkande kropp skakade jag tryckt mot väggen, fönade kroppen varm. Svor inombords. Jag kämpar ska gudarna veta. Sliter som ett fjättrat djur i min grotta. Hade så gärna velat få en frisk jul i enda julklapp, men inte ens det. Ho ho ho. Vad är det för tjänster denna bittra tomte tar i utbyte för lite hälsa, huh??? Va, va,va? Alvedon blev mon vän och det var magiskt ändå, men jävla så sjuk. Varenda symptom hade jag. Tar mig tillbaka till mörka moments och det tär verkligen. Vill inte vara sjuk, inte vara svag. Livspusslet är ett för litet ord. Mitt livspussel är ett pussel där inte ens bitarna passar när man väl har funnit dem. Sidan av ansiktet tryckt mot asfalten, händerna i skruvstäd bakom ryggen. Jag är trött. När influensan har slutat rivas kommer tröttheten tung och bortdomnade. En trötthet utan botten. ingen tid till eftertanke och motivation. Och löften, vad är det? Om något vill jag nog försöka lova att vara snällare mot mig själv. Att vara lite mer lugn. I ett skruvstäd tar energin snabbare slut när man försöker krångla sig ur greppet. Det går inte just nu. Kan väl lika gärna ta det lite lugnare nu när jag ändå sitter fast. Fokusera mer på det allra närmaste och försätta rensa bland både materiellt bråte men även inre grus. Jag ser ju ljuset dagligen och uppskattar det, på knä i tacksamhet. Räcker med Umas varma armar och Malies blick under lugg, Lugháns tankegångar och varma ögon, för att det ska gå och funka. Det funkar ju. Livlinjan är trots allt otroligt stark. Får vänta ut det andra. God fortsättning förresten, el bloggo. Du brutna, du fåordiga och trasiga. Ska försöka skriva mer också. Inte bara här men i allmänhet. Kram.

Saturday, December 6, 2014

December ruset.

Och livet rusar på i vanlig ordning. Galet så det springer. Hörde om någon teori att tiden faktiskt har skruvats upp i hastighet. Universal laws och sånt ogreppbart. Men visst känns det så ibland. Malie är helt otroligt stor. Härmar precis allt de stora säger, och förstår nästan allt man säger. Hon sover ganska dåligt om nätterna. Hela familjen har varit ganska sjuklig under hela hösten. Min hosta har precis börjat lätta och även T's monsterförkylning börjar ge sig. Uma har varit magsjuk. Och innan dess var hon långsjuk. Feber och så. En urlakad liten slapp figur i soffan. Med svettigt, krusigt hår i pannan och stora, blanka ögon.

Det är full rulle med December. Svärmor kom precis innan advent och stannade i 5 dagar ungefär. Fint för alla. Advent kom. Och vår nya elf! Barnen döpte honom till Frosty och han har redan busat väldigt mycket. I torsdags åkte Lughán hem till en kompis och lekte. Andra gången någonsin! Min stora pojke. Han klarade det finfint. Igår var det Christmas fair på skolan. Barnen fick träffa tomten för första gången. Andaktigt. Uma viskade ut i luften att hon önskade sig en teddy. Hur gulligt som helst. Så oskyldig. Att med hela sitt lilla hjärta önska sig en "new teddy". Äskar henne så det värker. Malie sa "sit, sit!" så fort de kom in i Santa's grotta. Ville sitta i ring med de andra barnen. Med tindrande, bruna ögon. Efter ett tag blev de väldigt trötta pga mängden folk, så jag skickade hem Thom med barnen. Jag stannade och hjälpte till. Jag är i mitt esse vid pysselbordet på skolfester. Pyssla och hjälpa till. Och att få komma hem igen och krypa ner i värmen. Nu har det äntligen blivit kallt i York. Efter veckor av konstant ösregn så har det frusit till. Måste få tag på en ordentlig vintermössa till Lughán. England är bra på många saker, men inte på ytterkläder för just barn. Försöker hamstra när jag är i Sverige, men det funkar inte alltid.

Andra advent imorgon. Simning med L och Christmas carols i närliggande kyrka. Vi har mycket att röja i hemmet också. Städ och tvätt och utrensningar.

Malie vaknar hela tiden så det blir nog inte mycket sömn inatt. Ska läsa lite och sen sängen. Kärlek.

Monday, November 3, 2014

Malie 18 månader.




Malie 18 månader. När ett nyfött litet fuktigt knyte ligger i ens famn, andas mot ens bröst. Så otroligt liten och så väldigt varm. Då stannar tiden. Och man tror att det där lilla knytet aldrig kommer att växa sig större. Just i denna stund. När Guds ljus lyser genom alla spruckna väggar och golv, alla brustna hjärtan. När ett barn föds. Älskling. 18 månader nu. Säger så många ord. Så levande och stark. En självklar plats i våra hjärtan, i vårt liv. Malie är stark. Stark och äventyrlig. Hennes energi och kraft tar aldrig slut. Inte rädd för yttre ting. Vind, vågor, regn eller jord. Min lilla storm stina. Hon som drar ut om natten, i mörkret och vätan, bara för att få uppleva stormen. Däremot har hon inre rädslor. Mardrömmar och mörker. Kroppsnärhet, vill vara familjen nära. Malie är född i oxens tecken. Det genomsyrar hela hennes lilla person. Stabil. Fötterna på jorden, jordad. Stark. Otroligt stark och kraftfull, målmedveten. Älskar livet. Djupa, stora, bruna ögon. En känslighet. Mjuk att vidröra. Så mjuk när hon kryper upp tätt intill. Alltid sugandes på tummen. Klättrandes på soffan, hoppa ner. Läsa bok, gärna upp och ner. Försöka uttala nya ord. Bli buren upp och ner med sprudlande skratt och flygande hår. Dansa vilt, bygga torn för att sedan välta dem. Klappa mig. Omhändertagande, älskar bebisar. Går ofta omkring med en docka under armen som hon kallar "bebi". Bilar, lego och spindelmannen tycker hon också mycket om. En väldigt annorlunda upplevelse, med sitt tredje barn. Hon blir ju inskjutsad i ett etablerat hem. Med stora leksaker, för större barn. Exponerad tidigare. Med L fick vi inte tv fören han fyllde 3 år. Hon har sett på film sedan ettårsåldern. Inte för att hon tittar, men hon sitter iallafall i samma rum och sånt skjunker nog in omedvetet. L fick en spindelmannendocka i 5års present. Malie är besatt. Hon älskar att dra i hans stela armar och ben.

Och att rita. L ritar mycket med vuxenpennor så det blir automatiskt att M tar efter. Vänder jag ryggen till en sekund så är hon där, på bordet, ritandes med yviga gester på bordskivan eller stolen. Soffan har fått sig en omgång många gånger. Hon är en bestämd liten krigarprinsessa som har fötts med frihetens vingar i sitt lilla bröst. Baby bird. Som L sa att hon såg ut som på ultraljudet. Han skrattade och sa "baby bird". På skolgården när vi lämnar de stora barnen så vill hon ur sin barnvagn. Vrålar, ålar sig, kommer loss. Bryter sig loss. Rusar. Rusar med lockarna flygandes, röda stövlar som lyser. Imorse var det vinter i luften, Vintersol och vinterluft. Och min runda, röda prick som en lysande komet. Huvudet höjt mot skyn. Sprattel och livsglädje i benen. Får ofta kommentaren av omvärlden att jag har "my hands full". Att min nummer tre inte blev ett lugn barn. Men hon har ett grundlugn, i sin själ. Det lilla mjuka, heliga som hon så tydligt visade och strålade nör hon var nyfödd. men urstyrkan fanns också så tydligt där, från första skriket. Jag är så otroligt kär i henne. Min lilla vargunge, min krigarprinsessa. Det spelar ingen roll att det är fart och fläkt och bus och karusell. Det gör inget att det snurrar så länge det snurrar med dig. Med dig Malie. Malie Astrid Rose. Malie. Det lugna, det mjuka, det utländska, mitt indien. Mitt afrikahjärta. Min kärlek för världen. Du jord, du mörklila fjäril, mitt mehndi mönster. Astrid. Dina rötter, din vikingasjäl, din styrka och ursprung. Rose. Min engelska ros. Mörkrosa, ljusrosa. Skönheten. Morgondaggen på rosens blad. En ny dag. En ny födelse. Må din kärlek för livet alltid blomstra och bestå. Det är nu som livet är ditt, din stund på jorden, allas vår jord. 18 månader av kärleksruset och dina varma, knubbiga, lena armar runt min hals. Jag ska alltid minnas. Tacksam.

Saturday, October 25, 2014

Lördag.




Jag har julshoppat på rean, städat, ansiktsmålat och myst. L mår bättre idag men jag är sjuk. Så otroligt ont i halsen, värk och feber. Ganska varmt idag, stundvis soligt. Trädgården är underbar att vistas i, barnen älskar att vara utomhus. Pratade med mamma på kvällen, saknar henne.Saknar Stockholm. Fin dag. Ska påbörja en ny bok och sen krypa till kojs. All kärlek.

Friday, October 24, 2014

Första dagen av höstlov.


Första dagen på höstlovet. Barnen är trötta och jag lika så. Sååå otroligt mysigt att ha alla barnen hemma. Drog en suck av lättnad imorse när jag insåg att jag inte behövde göra "school run". M är hopplös när jag lämnar barnen. I England så radar man upp klasserna utomhus på skolgården, bredvid varandra. I 15 minuter står de så och egentligen får man inte springa runt så mycket. Men det gör barnen ändå såklart, särskilt mina haha! Lughán med Uma i handen och efter dem far Malie som ett skosnöre med håret flygandes likt ett penntroll. Problemet är att hon är så liten. Är rädd att de äldre barnen ska springa in i henne etc. Ramlar ideligen i vattenpölar och river upp handflator på grus. Efter att Lughán har gått in väntar jag och flickorna i cirka 10 minuter till innan vi får gå in på "preschool". Väl där har de ett namnlapp system. Alla barnens namn står skrivna på lappar som är fästa vid kardborre tavla. Malie drar ner alla i ett svep och vill också vara med. Häller ut allt sand från sensory stationerna och röjer runt som en liten minibjörn. Försöker man hindra hennes framfart så fräser hon som en ilsken räv. Söt men bestämd.

Lughán har varit lite hostig den senaste veckan, och framåt eftermiddagen idag så blossade febern. Han blir ännu mer gosig än vanligt när han är sjuk. Ville sitta och mysa i soffan med täcke. Sa att han frös trots att pannan var skållhet. 39,5 grader. Sover gott nu. Skönt att han får vila ordentligt nu i en veckas tid. Tittar på bilderna från idag, svårt att förstå att min son, min älskade pojke har blivit så stor. Han längtar mycket efter julafton och har redan önskat sig två saker. En batman cave och en Zurg från Toy tory, finns att köpas på Disney Store. Vi får se vad tomten säger ;-) Imorse så skissade vi upp ansiktena på två jättestora pumpor som Tom plockade upp från en bondgård i närheten. Lughán har tjatat om att göra pumpor i över en vecka. Han fick själv skissa upp sina stenciler som jag sedan använde som mall när jag gjorde linjerna. Det ska bli roligt att karva dem imorgon. Har tittat på ett par recept på olika kakor man kan göra med pumpa. Ser fram emot att experimentera. Varken jag eller T har särskilt positiva erfarenheter av pumpa i matlagning och bak, hoppas att jag får till något gott som kan konvertera oss båda. Uma försökte också få till det med en skiss men sen överlät hon det ansvaret till mig istället. Sedan målade vi och tittade på Happy Feet. En riktig mysdag. Jag lagade wok och nudlar till middag. Lughán kraschade tidigt i säng, stackaren. Han är så sällan sjuk. Förutom sin astma så är han ett väldigt friskt barn. Får feber typ två gånger om året. Alldeles dimmig över ögonen.

I Onsdags var det full rulle. Uma gick på förskola till klockan 12, när jag hämtade henne så fick hennes bästa kompis Poppy med mamma komma hem till oss för pizzalunch och lek. Glömde helt bort att lägga Malie så hon var som en skrikande zombie när eftermiddagen kom. Hämtade Lughán klockan 3 och sen var det dags för förskolefoto för Uma. Syskonen fick också följa med, så tanken var att jag skulle försöka få till ett fint kort med alla barnen! Det var otroligt svettigt och gick helt åt fanders. Fotografen var ganska obegåvad enligt min ringa mening haha! Blev irriterad på att barnen inte förstod instruktionerna. Enda posen hon ville att barnen skulle ta var på mage. Så fort M la sig på mage trodde hon att det var sovdags så in åkte tummen i mun och ner med kinden mot golvet haha! Lughán och Uma log sina mest spända leenden och det blev verkligen otroligt misslyckat! Stackars barn. Och dyrt. Blir nog inte att jag försöker mig på det igen nästa år. När vi kom hem drack jag kaffe och förberedde mat, för sen åkte Lughán och jag på Halloween disco, och efter det var det en promenad i skogen för att titta på alla pumpor som barnen hade karvat. En fin men hektisk dag. Mysigt att spendera liten egentid med L.

Igår var sista dagen på terminen och jag och Malie storstädade huset, så gott det nu går att städa med en 17månaders. Imorgon ska jag åka och julshoppa lite, det är nämligen rea i shoppingcentret som ligger i närheten, så tänker passa på. Tom jobbar inte den här lördagen, så jag lämnar nog honom hemma med barnen.


Tuesday, October 21, 2014

Malie Astrid Rose







“May it be a light to you in dark places, when all other lights go out.”
― J.R.R. Tolkien, The Fellowship of the Ring

Tisdag

Tisdag. Hurricane väder imorse när jag körde barnen till skola och förskola. Fick svepa in M i sin snowsuit för att skydda henne från vinden. Skolgården är full av vattenpölar överallt, frestelsen stor för alla barnen att hoppa i. L är så ängslig när han tappar saker. Nu senast är det vattenflaskan. Han  blir så otroligt orolig och tror att lärarna ska bli arga på honom. Fick prata med dem och de var såklart helt okej med det. Uma gav mig "a big puss and a big hug" som hon alltid gör innan jag går. Malie spottade och fräste som en ilsken liten räv över att inte få stanna. Hon vill också vara stor och gå på lekis. Haha. Bara 2 år kvar ;-) Min björn. Har fortfarande inte tömt min mobil. Seg i starten. I November börjar NaNoWriMo och jag tänkte koncentrera mig på att rensa i röran. Har så mycket anteckningar överallt som jag måste fixa med. Ingen novell blir alltså skriven, men det ger mig ialafall en anledning och ursäkt att try a little harder. Motiverad att faktiskt göra något med den lilla tid jag har. En spark i baken.

Monday, October 20, 2014

Baby bird.

 Äter banan.


 Håller utkik efter brevbäraren.

Min mjuka M.

Uma har börjat på förskola nu. Går till klockan tre två dagar i veckan sedan början av September, plus två dagar till klockan 12. Ledig fredag. Måndagar betyder därför lite extra mycket för mig och M. Jag saknar verkligen både Lughan och Uma när de är på skola och förskola, men samtidigt är det fint att bara få spendera tid med M. Hon behöver det. Att verkligen helhjärtat koncentrera mig på hennes behov. Det märks att hon är nummer tre i barnaskaran. Både L och U är två stormiga personligheter, och att utveckla tjock hud var för Malie prio 1 när hon kom till vpr familj. Sedan hon började krypa har hon "slagits" för en plats i syskonskaran. Satt sig på huvuden, lärde sig spotta coh skrika gällt, gällt väldigt tidigt. Skriker så högt så att syskonen kvider. Biter. Biter i frustration över att hon inte får favoritplatsen i soffan. Att någon tar hennes kloss. Biter för att hon är minst. Biter för att man ska se henne. Jag ser dig älskling. Min varma lilla pudding. Jag ser. Hon tror att hon är mycket äldre än hon är, tror att hon klarar av så mycket mer än vad hon egentligen gör. Hon imiterar precis allt. Och tänjer mycket på gränser  för att få uppmärksamhet. Hon är väldigt frustrerad över syskonens närvaro samtidigt som hon inte kan leva utan dem. Blir uttråkad. Vandrar från rum till rum, längtar efter sällskap. Säger jag att "nu ska vi hämta Lughan och Uma!" - så lyser hon upp och strålar som en sol. Hon spenderar mycket tid i sin bilstol, min lilla husmus. Med tummen i munnen. Sparkar av sig sina skor, tittar ut genom fönstret. Gungar sin lilla kropp i takt med musiken när radion spelar favoritlåten. Ju vildare desto bättre. Förutom att åka ut på äventyr, så är badandet och rumsterande i trädgården stora favoriter. Hon är en riktig vattenbebis. Orädd. Inte rädd för varken skumbad eller dånande hav. Däremot kan hon bli ängslig av vissa barnprogram på tv. Hon älskar att duscha också. Vill hålla duschkranen själv, tvätta själv, göra själv. Alltid själv. Äta själv, sätta på sig skor. Allas skor. Drar ständigt ut alla skor ur byrån, trots att vi försöker låsa dörren så mycket som det går. Sätter på sig Toms skor. Inte bara fel fot men bak och fram också. Tårna i en bullig knöl vid hälen. Stegandes framåt med lysande ansikte. Hon är vild. Ska utforska allt, smaka allt. Har alltid något i munnen. Legohuvuden. Gammalt papper. Äppelskrutt och lövrester. En dag stod det tre ambulanser utanför vår dörr och väntade. Kullerbyttor nerför fotölj, Trampar bara på och faller handlöst. Ritar som sjutton. Överallt, hela tiden. Vill ha Lughans pennor. Rita, rita, sjunga, sjunga. Håller mina händer och dansar järnet. Varma, små mjuka korvfingrar. Varm, mjuk kropp. Så mycket kraft. Stunder av stillhet, på mitt knä. Då pratar hon och betraktar. Ler stort. Min älskade baby bird. Min mjuka, runda, helt gudomliga. På måndagar åker vi till Monks Cross och handlar mat. Hon får springa i mjölkgången med håret studsandes i luften. Livsglädjen i ett barn är något som jag aldrig riktigt kommer över, skönheten i det. Det rör mig alltid till tårar. 

Milda Matilda, du vilda lilla elefantunge. 
Det var så mycket det första året, jag var så stressad med allt.
 Kurs och körning, jag blundade mest och körde bara framåt med spända käkar. 
Städ och tvätt och uppfostran. 
Det här året är jag "ledig".
 Dig får jag bara uppleva liten en gång. 
Jag ger dig min morgon, min dag, mitt hjärtas slag.

Sunday, October 19, 2014

Söndag med familj.

Mobilen är fylld till bredden med bilder, och pga den teknogirl som jag ju inte alls är, har jag ej lyckats tömma den än. Waldorfbarn och allt det där. Har en väldig hang up på bilder. Är rädd för att förlora. För att det inte finns så mycket från den första, skakiga tiden efter L. Så jag håller så hårt jag kan i varenda litet memory card. Ballar ur om något går förlorat. Bilder och tid. Klarar inte av att vara försenad, blir blind av panik. Underligt.

Jättefin dag. La mig klockan halv ett och fick sovmorgon av T till klockan halv 9. Sen kom Lu hoppandes i sängen och visade upp sitt senaste alster :) Han ritar så att bläcket stänker och svetten droppar. Målar upp bild på bild i huvudet som han ger liv till med hjälp av mina Sharpies. Noggrant ska det vara. Min magiska pojke. Blir gärna väckt av det. Hans vilda vispande med armarna och glada leende, doften av nyritad bild mitt i nyllet. T blir galen av allt papper som han använder, smyger sin lilla hand genom den barnsäkra glipan till skrivaren. Bara ett papper till.

Däremot så har jag sjukt mycket vatten i öronen hela tiden, så jag har typ lock för öronen varje morgon när jag vaknar. T blir galen. Som att försöka kontakta en döv älg. Det har blivit så efter mina sena bad om kvällarna. Älskar att bada. Sjunker dödstrött ner i varma vattnet och sen så ligger jag bara där. Med öronen dränkta. Halvt medvetslös. Kliver upp och torkar mig knappt. Virar in håret i handduk och dimper ner i sängen. Somnar med halvt skållad hud och blött hår. Vaknar med afro och döva öron.

Går på så lite sömn så kroppen fick sig en sömnchock imorse efter min lilla sovmorgon. Mådde skit. Dundrande huvudvärk och värkande kropp. Märkligt. Packade ihop oss och åkte ut på landet, till fältet. Andas ren luft, skingra tankar. Where my heart belongs. Vi hade picnic och M är bedårande när hon gör precis allt som syskonen gör. Vill vara stor. Vi hälsade på lamm och gick en sväng, drack lite mer kaffe, åt lite fler kex. Sen körde vi hem och storstädade. The never ending story av småbarnslivets smuts! Jag lagade en Sunday roast och badade barnen. Uma på bushumör och L lekte hund. Sedan barn i säng. Uma är så kärleksfull att lägga. Säger I love you so much och pussar med smultronläppar, mitt livselexir.

Tänkte vara organiserad i år och köpte halloween godis tidigt. Tänkte att nu jäklar är jag smart! Har nästan ätit upp allt nu ... Ha! T började och jag klagade, sen började jag också. Choklad och Downton Abbey. Rusig av kärlek till den serien. Fin söndag. Fredens liljor.

Saturday, October 18, 2014

En lördag i Oktober


  Uma och Otto.

Uma älvhjärta påväg till kalas.

  Skriver brev till moster.

 Min mjuka älskling.

Gör höstlyktor.



Du är mitt ljus.

Fin höstdag. Luften ljummen, solen lös. T jobbade på förmiddagen, jag och barnen gjorde lyktor tillsammans. Övar inför halloween pyssel på tisdag, på Lus skola. Sen kom T och jag och Uma sprang i vinden. Hon älskar att vara med bara mig. Min älva. När blev du så stor. Benen och armar längre. Självförtroendet växer. Ritar mycket mer nu, inte lika rädd att jämföras med sin bror. Hon är mitt hjärtas glitter och min själs störst fröjd. Så full av ljus och livsglädje. Älskar att åka buss. Ville hålla sitt paket själv och väntade tålmodigt tills vi klev av. Hon har fått en bästa vän. Sin allra första. En flicka som heter Poppy. De sprudlar ikapp och springer ständigt omkring i ett busmoln av ljud och skratt. Hon är trött, svettig, känslig. Har precis varit sjuk. Hon som aldrig är sjuk. Slocknade liksom och ville lägga sig tidigt. Lilla frö. Tillbaka till sin fulla strength nu men hostar fortfarande. Höstrusk. Dimmiga mornar, tigerstövlar. Fönstren i bilen igenångade. Framtidsdrömmar. Vill titta på buzz bee på Netflix, kura i min säng medan jag städar. Lägga sig nära, nära som en liten bultande, varm räka i sängen på morgonen. Vaknar i feberyra och vill ha sin bunny. Är så otroligt mjuk. Vill att jag ska blunda och bita henne i mage, näsa, hjärta. Lutar huvudet mot hennes mjuka mage som hon har ritat med tusch på, och tar in allt som är hon. Gudagåva. En sinnesupplevelse. Ett känslospröt. Jag kämpar med min trötthet. Jag är så tråkig när jag är trött och hemmet faller samman av alla saker. Hur mycket jag än rensar ut och dumpar till second hand växer bergen av prylar. Min kreativitet som spiller över i projekt som aldrig blir klara. L som är likt Picasso. Målar och ritar och målar och ritar, sätter på print hela sitt inre register. En bottenlös brunn av kreativitet och ständigt flow. Inspirerar mig att fortsätta följa konstnärsdrömmen trots att man sitter fast i råtthjulet. Gratitude is abundance. Han är en riktig kämpe, min son. Min son. Som fyllde 5 i Juli. Minns dagen då du kom som igår, samtidigt som att minnena rör sig om ett liv som är long gone liksom. Jag har förändrats ofattbart mycket de senaste 5 åren. Likaså har L förändrats. Vuxit. Blivit pojke. Autism/Asperger. Men den mest empatiska och sn'llaste person jag vet. Trots att det SVÅRT och den inre kampen hos oss båda så oerhört smärtsam at times. Han är så otroligt snäll och jag är oerhört stolt över honom. Så att det värker. Jag säger inte det ofta till andra människor, ej heller skriver jag det ofta. Men jag säger det ill honom varje dag. Visst upprepar han frasen ibland likt en papegoja, men han vet nog. Kryper ihop, min varma pojke, i sin säng. Med ett stort leende på läpparna. Stryker hans varma kinder och mjuka hår. Ögon mörka, runda, snälla, lugna. Urkraften inom honom är stilla. Enbart vila och lugn kärlek består. Kom till ro. Läser utan svårighet sina läsböcker. Jag är väldigt fascinerad över läsandet. Ritandet. Hans tankar A walking miracle. Ser honom genom fönstret, i skolan. I uniform bland sina vänner. I can see your halo, Lughan. Så mycket ljus som håller om dig, som strålar ut ur dig. Och M. Hon tar in allt. Precis allt suger hon i sig, översätter till sitt eget. Kopierat. Under sommaren har hon vuxit från bebis till toddler. Är kraftfull. Härmar allt det goda, men även det onda. Spelar mig ur händerna dagligen. Skriker och gapar och bits och dundrar. Äter allt hon inte får. Smuts och grös och blad och kattmat. Ligger på rygg i vardagsrummet, sugandes på tummen och pillar sig i naveln. Fladdrar med långa ögonfransar. Älskar dansen. När all about the bass spelas så är det som om dansmagin har fullkomlig makt. Benen går som trumpinnar. Älskar sin mat. Ogiallar att sova. Skrattar som sjutton när man säger "apple". Är väldigt smart. Man kan inte gömma någonting för henne. Är otroligt varm. Världens bästa nallebjörn. Säger oh yeah hela tiden. Förstår allt men pratar inte så mycket, men kan kopiera de flesta ord. Som nummer tre behöver hon inte säga mycket. Hon pekar mest. Älskar sin trädgård. Utforskar ständigt. Energin tar aldrig slut. Min lilla oxe. Mitt jordväsen. Det är inte lätt att varayngst. Ändå trivs hon mitt i röran. Ibland blir det helt tyst, och då kan man hitta henne i soffan läsandes en muminbok. Hon sover inte så bra. Vaknar halv ett och sen är det liksom kört. Älskar katterna, hönsen och Otto. Ottos som precis har varit jättesjuk. Min älskade kanin. Tårarna tog aldrig slut. Men han överlevde mot alla odds! Veterinären förvånad, jag väldigt tacksam. Han fick ny bur idag. Uma gosade med honom länge. Min familj.

Friday, October 17, 2014

En blogg i ide.

Egentligen sover inte bloggen för att jag har aktivt valt det. Men bloggen har blivit som ett par skor som blivit för små. Ungefär. Det känns ovvant och obekvämt. Vilket egentligen är idiotiskt, eftersom att det inte är så många som läser den. Det är ett par engelska personer som läser, översätter från svenska till engelska, och det kan ju lätt bli lite märkligt då. Tycker inte om det. Google translate översätter inte tillräckligt nära sanningen. Jag har nog hamnat i en spricka mellan två språk. Jag förlorar svensk grammatik och tycker att ord ser konstiga ut. De flesta böcker jag läser är på engelska, språket som pågår omkring mig likaså. Jag har alltid haft språket som verktyg så det känns som ett handikapp. Blir inte bättre av att jag inte skriver heller. Att känna sig ringrostig botas egentligen enbart av skrivandet. Jag är trött. Väldigt busy med livet i allmänhet och känner mig nog ganska sketen i både kropp och själ. Älskar bruset med barnen, men kroppen är kass och slitet tungt. Är pluffsig, rund och degig. Håret en katastrof efter en fatal klippning. Nyheterna deprimerande med ebola och halshuggningar. Mörkret och rusket totalt här i York. Idag lyser faktiskt solen, men det är en ovanlig syn. Det regnar och blåser oftast, ända in på benet. Det känns som att man sitter fast i ett livshjul med så måsten. Min kille jobbar väldigt mycket, det är knapert. Halloween och jul snart. Med barn så rusar livet och tiden så trots att det "bara" är oktober så känner jag nästan redan doften av nejlikor. Jag minns en tid när L var bebis, det kändes som att hela livet var i min famn, stannade där. Tiden var oändlig, evigheten. Han skulle aldrig växa. Bara stanna där vi var. The golden years. Men han växte, jag växte. Jag som var så ung har blivit vuxen nu. Att fylla 24 i Juli kändes som en blixt från klar himmel. 24 år. Och barnen. Don't get me started. Jag ska skriva om barnen. Hur de växer, vad de gör. Dokumetera mera. Innan tiden har runnit mellan fingrarna.

Thursday, September 18, 2014

September

Höstterminen har börjat och L är numera i year 1. Min varma, svettiga pojke som blir större för var dag som går. Trött efter en dag som varat ända till klockan tre. En dag av multiplikation och läsande. Skogslek också, men ändå. I uniform som skaver och gympaskor som dinglar tungt i gymnastikpåsen. Det var inte länge sedan som jag själv var liten på en skolgård. Barn förändrar ens tidslinje radikalt och jag genomgår nog en liten ålderskris. 24 år. Det ser inte så mycket ut när man skriver, men jag är sliten. Har så mycket hälsoproblem efter allt. Paranoian stor. Blir nog så när man preciiiis har lyckats undvika en större tragedi, på håret liksom. När upphör man att vara en lucky bastard. Kroppen vill inte riktigt återhämta sig. M är 16 månader nu, och det är ungefär då verkligheten kommer ikapp en. Ett år sedan operation och dagarna handlar inte om bebisbubbla längre. Hon är en individ som knallar och går, bort från min hud och min kropp. Bort från bröst och bärsjal. Och kvar står en skrynklig, trasig påse utan stabilitet. Uttömd. Borde gymma men inga cash. Borde ge kroppen  det allra nyttigaste som fanns i födoväg, men mörkret falla så jag tar en till sockrig fralla. Eller donut/cookie whatevz. Höst och vinter ger mig sockerbegär. Lättare på sommaren då man ändå bara är sugen på sallad och frukt. Vaknade häromdagen till ljudet av Uma som klapprade runt i mina partyskor. Like a boss. Hjärtat skälver av kärlek till mina vilda troll. De vildaste av vilda, vackraste av vackra.

Wednesday, August 27, 2014

När man är mycket liten.

Inte mer än ett år. Ett år gammal. Men med humor så stor. Vilja, mod, styrka. Gudomligt mjuk, älskvärd. När man är mycket liten. Inte mer än ett år. Men tar sig ut på egen hand, tar över alldeles för stora cyklar och låter vinden slita i luggen så att det kittlar pannan. Tar sig ut på runda fötter mot smutsig mark och rusar, skiner som en sol när pappa kommer hem. Daddy. När man är mycket liten. Inte mer än ett år. Men kommunicerar, distraherar, äventyrar. Äventyrar på stolar och balansgångar och använder lastbilar I trä som säte, likt första parkett mitt i rummet, framför tv'n. Med tummen. När man är mycket liten, inte mer än ett år. Men dansar likt baloo, gosar som en brunbjörn, pussar en om och om igen med öppen mun, ibland sammanknipna små smultronläppar. Kontakta katten, dra i svans. När man är mycket liten, men är en så stor personlighet. En så stor personlighet och karaktär i den där lilla kroppshyddan. Inte mer än ett år. Men rusar likt en röd liten prick i kylan, mot stormande vågor. Och solens strålar lysa över dig, du människobarn. Du vilda. Du trygga. Du envisa, du gudagåva. Inte mer än ett år gammal. Men du har alltid funnits inom mig. En saga ej berättad än. En stjärna på mitt himlavalv, det stora mörka blå, evigheten. Inte mer än ett år. Kärleken oändlig.

Tuesday, August 19, 2014

Livet.

Jag har haft sommarlov. Två veckor kvar tills Englands skolor öppnar dörrarna. Luften doftar höst. Nyss hemkommen från Sthlm som bjöd på både toppar och dalar. Hemmaluft, skrikande barn och njurinfektion. Snälla grannar och möte med min S. Kaffe och prat och kärlek och touch base. Har precis firat min kille färdigt igår. Min älskade, varma man har fyllt trettio år. Världens finaste. Börjar återhämta mig från resan. Minst sagt händelserik, annorlunda och ganska märklig. Glömmer nog aldrig den. Älskar min lilla familj och det vi har tillsammans. Vi kämpar som svin. Så länge vi har varandra. Har haft så mycket problem med hälsan. Hösten blir lugn. Inga galna livsförändringar vilket känns chill. Brusa lite mindre, andas lugnt och mysa desto mer. Det blir bra. Syster A är här, stannar ett par dagar. Barnen älskar det.

Thursday, July 17, 2014

Min pojke


Idag fyller min älskade björn 5 hela år. God only knows what I'd be without you. Dina varma, fasta bruna ögon, Din kämparglöd och entusiasm. Ditt goda, varma, bultande hjärta. Din förmåga och välvilja, att alltid vilja ställa allt till rätta. Ditt mod. Du har lärt mig mer om livet dessa 5 år än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Min lyckas smed. Min glädje, min sorg. Oron. Rädslan. Oron över minnen som har genomlevts. Ibland oro inför framtiden. Barn stannar inte, de växer ständigt. Det kommer en tid då du inte är ett litet barn längre. Men just nu, just nu kan jag stanna i nuet, ligga bredvid dig i din lilla säng och lyssna till dina andetag, med varm hand i min, vilandes mot mitt bröst.

Lughan har längtat så efter sin födelsedag. Han fick med sig en silverstjärna, "a wishing star" från skolan förra veckan. Han har sovit med den under huvudkudden varje natt. Önskat sig en spiderman toy varje kväll. Idag trodde han att han hade tappat bort den, och blev livrädd över att inte få sin önskan uppfylld. Älskade pojke. Han pratar ofta om att han vill att jag ska ha en till bebis i magen haha! Tyvärr så blir den önskan inte uppfyllen. I bilen sitter han bredvid mig längst fram. Jag älskar det. Min förstfödda. Vi pratar om skola, vad han har gjort. Han är så stolt över sin nya school bag, skrev sitt namn så prydligt på namnlappen.

I förra veckan, gjorde han sitt första framträdande i sin nya skola. Lord Deramores. Som jordgubbe i The very Hungry Caterpillar. Dagen därpå sprang han på Sports Day. Jag har lunginflammation så jag satt bara på första raden och klappade händerna, men vid mållinjen väntade Thom och tog foton. Grusiga foton av svett, sol, nya gympaskor och röda kinder, stolta, gnistrande ögon. Det är min pojke. Att du är en pojke som springer och pratar och har vänner. Förra veckan följde även en kompis med hem till oss, också för första gången. L har sina svårigheter, men har ändå en slags magnetkraft runt omkring sig, Drar till sig personer och barn, vänner. Som nattfjärilar till en brinnande lampa. Älskade barn. Som läser, skriver, målar, sjunger. Sjunger högt och lågt och falskt och underbart. Varje morgon i bilen. Gungar sina höfter och älskar livet. I måndags fick han sin första school report, och mina ögon fylldes av tårar över hur fint och starkt och modigt och hårt han har jobbat under det här året. Många förändringar. Men precis som ett av hans favoritdjur, kameleonten, har han lyckats skifta och röra sig, flexibel likt vatten i näcken som brusar. En överlevnadsteknik som även speglas i hans fader. Mina pojkar.

You learn, you live, you grow. You love, you suffer, you bleed, you fall, you break. Sometimes gravity seems to suck you down with an intensity that takes all the air out of your lungs. Sometimes you feel too light to keep standing with your feet on the ground, too light for this soil, too light for earth. Sometimes you're escaping it all, pretending as if the demons doesn't exist. And sometimes you have no choice but to dig your hands deep down in the mud, screaming out your furious pan whilst you're burning up inside. But somehow you manage to stand up again, soiled. Your skin smells of fire. Through the ashes you rise, on knees that tremble and with what seems like a broken heart and empty mind. Gazing out over the field that once was your soul and now there's just this empty, dark, fruitless mush. But in the moment that a star fall, another one is born. That's when the faithful gardener in you resurface and all of a sudden this muddy field of lost dreams and painful breaths starts to blossom again. Be brave human. Be brave my child. This is what it's like to be gorgeously human. You fall in millions of pieces and then you get glued back together again. Never exactly the same way you used to be, but still you are ok. I'm ok. Sometimes there will be gaps between the pieces, scars. Wounds. The wound is where the light enters you. To be shattered to pieces but filled with an eternal light is quite holy. My son was the airy, steady stream of light and warmth that I was given, that I'm filled with everyday. Today 5 years ago you were born. The most beautiful, and also one of the saddest days of my life. Excruciating pain and fever was combined with this overwhelming, aching love and gratitude. The most beautiful baby I'd ever seen. His body next to mine. Cold metal and beeping alarms. Needles and covered in tubes. I loved him with an everlasting love. I was given the world within those thin, ugly, blood stained curtains. My cocoon. I reluctantly left his side for toilet visits which lasted an eternity because I couldn't walk properly. I rested my forehead against cold, white bathroom wall as I listened to your screaming voice outside, tears, teard, tears over this body, this medical mystery. They took him away every night at 12 a clock. I listened to the sharp steps in the corridor, his tiny silhouette against hospital wall. The silence. The scream tha followed. Just checking his levels of infections in his blood. My strong boy. My warrior. My sun god. So very aptly named. The horror and anxiety. All the blood. The doctors who though none of us would make it. The nightmares, the flashbacks, the hallucinations. The worry in T and the hospital chair. Him in a hospital chair. And the loneliness during nighttime. The times I fell and no one came and blood became like little seas and I left my own body. Healthy mum's came and went and I was just wishing to be able to walk again. He was unearthly. We say, when music hits you, you feel no pain. When he looked at me, I felt no pain. My prince, my boat, my heart, my all. Today 5 years later, my soul is a wild and beautiful garden. To walk in love, with love. 5 years. You're the best thing that ever happened to me Lughan! You and your sisters. I'm truly blessed to be basking in the glory of your presence. For today and for all days to come. I will love you, til the end of time. Happy Birthday baby bear, our shining one.


Tuesday, July 1, 2014

Dagar och brus

Sol. Stundvis sol. Det har verkligen varit kallt också. Jättekallt. Men idag var värmen ett faktum och A är här, lillasyster/moster. Barnen är glada :) Denna vecka sitter jag min tenta, om jag får godkänt kommer jag att vara världens gladaste person! Längtar efter andra böcker, mindre press. Det har varit många prov detta år, vill ha sommarlov nu. Och mitt i allt växer barnen upp. Lughán är en pojke med skor, byxor och kammat hår. Som springer efter kompisar och kommunicerar. Sitter i ring och spelar kort. Uma ville också vara med i ringen. Han sa till sina vänner att de fick välkomna Uma in, för hon är minsann hans allra bästa vän. Stadiet då han fortfarande är så stolt så att han spricker över mamma, pappa och systrar. Han växer upp men är låter sig fortfarande kramas och pussas på. Älskar honom så mycket. En jäkla ära är det! En gåva och en ära. Uma, känselsprötet. Hon krisar. Så mycket energi i den lilla kroppen. Konstant behov av närhet och närvaro. Klättrar på bordet, klättrar överallt. Är som ett eteriskt, rosa fluff med världens bit i. Arg liten hund. Ibland mjuknar hon. Min eld. Min vind. Mitt yrväder. Håller Lughán i handen och leker. Älskar spel, att baka och att hjälpa mig i köket. Hacka grönsaker. Älskling. Och Malie. 14 månader på torsdag. Tiden, tiden, tiden. Min mjuka, bestämda, sociala, dansande, tumsugande, gosande, apälskande lilla husmus. Min bebis. Din doft, kurvor, gestalt närvaro inte mer nu.

Thursday, June 19, 2014

Din mjuka själ.

Önskar att jag kunde fånga the essence of you, I ord, bild, lukt. Önskar att jag kunde förklara med ord hur varmt dina bruna ögon glittrar och hur full av kärlek du är. Håller din apa nära, nära hela tiden och suger på tummen. Vinkar t.o.m med tummen i munnen. Jag säger "puss! " och du kommer mot mig. Böjer på ryggen som en mycket gammal liten gumma, slutar ögonen och skjuter ut hakan. Är så generös med sina kyssar. Antingen med läpparna slutna och krökta eller med framtänderna på display. Ibland tungan ut. Dina varma armar som korvar sig kring min nacke, mjukt och lent. Glädjen i henne. Älskar att krypa upp för trappan och att leka på syskonens rum. Att leka prästens lilla kråka, row, row, row your boat och att dansa och göra piruetter till I like to move it. Min bästa, mjuka bulle-bebis. Min mjuka chokladpralin, mitt hjärtas fröjd. Petar inte på kattungarna, utan böjer dig med händer på knäna i djup beundran och stor tillförsikt. Tar Umas plats i soffan och njuter. Är kärleksfull trots ibland hårda slag från syskon. Alltid full av humor. Alltid redo för äventyr. Luktar alltid gott. Min Malie.

Sunday, June 15, 2014

Junidagar






Lughan är min hjälte. Han är varm, noggrann, entusiastisk, kärleksfull. Han har hela mitt hjärta i sin hand. Han skrattar mycket. Blir ofta väldigt arg. Retar gallfeber på Uma och spinner ur sig. Men han är snabb att förlåta. Plitar noggrannt ner sina älskade ord. Skriver så försiktigt och med så stor omsorg. Han älskar verkligen livet. 

Det är varmt och han har keps på sig. Sin ryggsäck på ryggen och uniformen på. Går på led in mot skolan, köar med sina kamrater. Min pojke som fyller 5 år snart. 5 år av att vara mamma. Älskade barn. Sorgen och glädjen, tröttheten, förtvivlan. Euforin. Att det är min varma pojke med smuts under naglarna och mjuka, inkännande, bruna ögon som går där i ledet. Han som klappar mig på axeln när jag kör och säger att min driving is really good. Min pojke som var bebis nyss, som kan läsa och skriva nu. Stolthet strömmer ut i blod och ådrorna spänner, känner mig svag. Jag är bara ett vittne. Och jag gör så gott jag kan. Livets sårbarhet är skrämmande påtaglig, mer så än någonsin. Tror ändå att allt handlar om just detta till slut. Att det är "long stick" på ett h och ett "short stick" på n. Att man gör en liten "flick" i slutet på bokstäver som a och u och n och h. Snirkliga små bokstäver med en hand fylld av levadsglädje. Han har små projekt för sig hela tiden. Beundrar hans uthållighet. Han vill rita och posta brev, i folks brevlådor. Han ger inte upp. Han älskar att överraska och uppvakta och fira andra människor. Att glädjas med andras glädje och känna med andra människors sorg. Asperger känner ingen empati, sägs det. L är en öm, pulserande, glödande klump av brinnande medmänsklighet och välvilja. Han kryper in i sitt head space där han är trygg. Guppar omkting därinne. Tänker så att huvudet knakar. Klipper med sax och vill så gärna hjälpa till. Lerstänk i ansiktet och hans förtvivlan inför orättvisa. Hans dansmoves, hur han svänger på höfterna. "Mamma, I love you so much". Våra bråk, Våra skratt. Samtalen som blir fler och längre. Han berättar om hur gräs blir till mjölk i kossors magar och om hur larver blir till puppor, blir till fjärilar. Han ritar så att pennan brinner och han sätter upp allt med frökenlera på väggarna. I sitt rum, på vårt rum. Mum and dad. Älskar dig Lulle! Världens finaste pojke, min son. Snart 5 år sedan jag blev mor. Helt overkligt. Pojken med guldhjärtat. Tack för gåvan och kompassen.