Höstterminen har börjat och L är numera i year 1. Min varma, svettiga pojke som blir större för var dag som går. Trött efter en dag som varat ända till klockan tre. En dag av multiplikation och läsande. Skogslek också, men ändå. I uniform som skaver och gympaskor som dinglar tungt i gymnastikpåsen. Det var inte länge sedan som jag själv var liten på en skolgård. Barn förändrar ens tidslinje radikalt och jag genomgår nog en liten ålderskris. 24 år. Det ser inte så mycket ut när man skriver, men jag är sliten. Har så mycket hälsoproblem efter allt. Paranoian stor. Blir nog så när man preciiiis har lyckats undvika en större tragedi, på håret liksom. När upphör man att vara en lucky bastard. Kroppen vill inte riktigt återhämta sig. M är 16 månader nu, och det är ungefär då verkligheten kommer ikapp en. Ett år sedan operation och dagarna handlar inte om bebisbubbla längre. Hon är en individ som knallar och går, bort från min hud och min kropp. Bort från bröst och bärsjal. Och kvar står en skrynklig, trasig påse utan stabilitet. Uttömd. Borde gymma men inga cash. Borde ge kroppen det allra nyttigaste som fanns i födoväg, men mörkret falla så jag tar en till sockrig fralla. Eller donut/cookie whatevz. Höst och vinter ger mig sockerbegär. Lättare på sommaren då man ändå bara är sugen på sallad och frukt. Vaknade häromdagen till ljudet av Uma som klapprade runt i mina partyskor. Like a boss. Hjärtat skälver av kärlek till mina vilda troll. De vildaste av vilda, vackraste av vackra.
No comments:
Post a Comment