En födelsedag.

Idag fyllde jag år. 23 hela. Känner mig ganska gammal. Väcktes av en svajande, smal ros imorse,  Lughán som bar. han sjöng Happy Birthday med en spröd och klar stämma. Blygheten flackade till lite i hans blick men han var så himla glad över att det var min födelsedag. Så himla fin. Sjöng så fint. Har ofta lite svårt med min födelsedag, vet inte varför. Det har regnat ömsom varit sol.Märkligt, varmt, spännande- Mycket kärlek, lite ångest. Jag och familjen har varit på en liten  aktivitetspark med djur. Tittta på grisar som sprungit tävling och klappat på hästar. Ätit på Pizza Hut. Jag köpte lite vattenfärger, längtar efter att måla mer. Barnen hade så roligt! Det är det enda jag vill ha i födelsedagspresent. Lyckliga barn. Att känna att jag gör ett ok jobb. Sommarlov är ganska ensamma, så en utflykt var så välbehövd. Tom hade bollat runt dagarna lite, så han var ledig idag. Malie krånglar mycket med både sömn och mat, amningen känns som ett minfält. Vad man får och inte får äta.

Det har varit en fin dag, men en tung dag samtidigt. Vår granne har inte långt kvar, en chockdiagnos och ett par veckors tidslinje ungefär. Från diagnos till evig sömn. Har suttit och plitat ihop ett slags brev. Vet inte riktigt vad man skriver till en människa som står vid klippavsatsen och the unknown breder ut sig under fötterna på en. Skriva om ljuset när det mest känns som ett totalt overkligt mörker.

Har många möten den här veckan, många mail som ska iväg. Skolbeslut ang. Lughán etc. Det står aldrg stilla i en trebarnsfamilj, det kan man lugnt säga iallafall :) Tänker mycket på framtiden. Tänker mycket i allmänhet. En vacker dag när jag inte ammar längre ska jag börja ge mig ut och springa av mig allt som tynger mina axlar.

Nu ska jag krypa ner hos min alldeles egna värmekudde i sängen. Min lilla tjockkorv. Mammas älskade Malie.

Min älskade bebis.

Igår kväll flög Lughán genom rummet medan jag satt och ammade och krockade med Malie's lilla älskade huvud. Det var den hårdaste smällen jag upplevt, och min älskade lilla tjej frös i famnen. Skrek sig blå, blev slapp och tyst. Ambuland och kroppen täckt i elektroder, hennes ögon där i ambulansen. Bad till Gud som jag aldrig gör. Hon var så blek och huvudet svullnade upp, värsta känslan. Första gången sedan hon föddes som hela kroppen och hjärtat revs i tusen bitar. hennes milda, mjuka ögon, hennes snälla, snälla lilla själ och person. Och jag såg ner på hennes ansikte på britsen, viskade, "älskar dig så mycket. Älskar dig, älskar dig, älskar dig. Mamma kan inte leva utan dig. Jag kan inte leva utan Malie. Har suttit med sirenerna så himla många gånger förut, suttit i akutrum så många gånger. Man blir helt nedbruten tillslut. Hon har spytt ett par gånger inatt men är stark som en oxe, såklart. Född i oxens tecken till och med. Jag mår fortfarande illa efter shocken. Så himla snälla ambulanskillar jag hade att göra med. Människor man aldrig glömmer. Är tacksam för de mötena, de ger hopp för livet. Och tacksam över min lilla tjej, så oerhört. Livet vänder snabbt. Man vill vara stor och cool men blir så liten i sådana situationer, hjälplös. Älskade Malie. Så tacksam över att mjuka, dyrbara, gudomliga lilla du, kom till mig, till oss. Världens snällaste lilla person. Så underbar. Alltid nära, aldrig utan dig. Precious little one.

Fyra år sedan du kom.

4. 4, 4, 4, 4. Fyra år med dig. Min prins. Denna tid på året är alltid lite svår för mig, håller i dig och tänker och känner som bara en ekande mammakropp kan känna att, fy sjutton how lucky am I. How lucky am I to have you in my arms. Minns det som igår baby. Och du vet att andetagen jag andades där på bordet den där regniga morgonen i Juli, luften i febern med dig i mitt liv, nyfödd. De andetagen minns jag precis hur de kändes, som om jag aldrig hade andats förut. Även jag dog och återuppstod och det är något som vi alltid kommer att ha gemensamt. Visst snurrade det då, visst var det många andra människor inblandade, men det var ändå bara du och jag, just då. Vår födelse, tillsammans. Naturen är fantastisk. Alla känselspröt fylla med elektricitet, instinktivt kärleksbrus, kärlekshandling. Man känner allt, vet allt, även på ett operationsbord. Kommer aldrig glömma dina ögon. De glittrade då och de glittrar nu. Du gav mig mitt livs största resa, Lughán. Det man sliter mest för här i världen ger mest vinning, sägs det. Och visst sliter jag. Dag som natt. Natt som dag. För dig, för mig, för oss. Smärtan tung, hjärtat till bredden fylld. Du lärde mig att det är så himla viktigt att försöka ta hand om sig själv. Du har lärt mig det mesta jag vet, du ger mig min största visdom. Du leder mig på stigar inom mig själv jag aldrig vandrat förut. Känner mig ensam därinne ibland, men så sträcker jag ut min arm, min hand där i mörkret och finner din varma, lugna, lena hand, dina honungsfingrar och din stjärnblick. Du leder mig. För dig skulle jag hoppa från klippor. Konstigt nog så är de högsta klipporna, de mest svindlande höjderna inom sig själv i detta liv. Universe within me. Om det var något jag skulle vilja säga till dig älskade L, Universe Is Within You. Inom dig finns allt. 

4 år Lughán! Fyra pulserande, levande, långa men samtidigt korta år. Om jag hade vetat hur mycket mitt liv skulle förändras den där gången jag såg två streck på en sticka. Om jag bara hade vetat om den stora smärtan och kärleken som kom med den. Oron. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig, vissa saker som är beyond earthly måste man bara genomleva. Och även när man har levt det så är det fortfarande svår att greppa och formulera ibland. Fortfarande vaknar jag ibland och tänker, vad hände egentligen? Är det en dröm eller på riktigt. Jag älskar att säga att jag har en son. Two daughter's, one son. Du rusar mot mig med din keps och dina shorts och det värker i mig, du har blivit så jäkla stor! Min baby, min lilla håller på att bli stor. Bråkar, trilskas, har världens attityd. Vi bråkar, du sliter, vilja av stål. Naken i trädgården, i solen, vattnet i ditt hår, mot din hud. Livet i dig. Kraften i ilskan, mjukheten i kärleken i dig när du klappar Malie. När du kramar mig. 

Detta året. Så mycket du har vuxit. Jag är så stolt över dig.

Att få vara din mamma är det största som någonsin har hänt mig. 

 Grattis på födelsedagen Lughán. Din fjärde. Älskar dig ändlöst, andlöst. 

Now and for all days to come.

Kändiskär och braveheart.

Jag och T har varit tillsammans i lite mer än 5 år, och jag har finally blivit "kär" i någon annan. Hehe, min första kändiscrush sedan jag började kila stadigt! Calvin Harris. Efter att ha boogat runt en hel kväll/natt med honom på festival på BBC - så rusar hjärtat typ. Är fortfarande i stadiet där jag inte skulle neka en kyss om jag fick erbjudandet, jag är en otrogen typ med andra ord. Tur är det kanske då att det är en superstar som är upptagen med att hångla upp Rita Ora! Eectro pop/House/Dance - är min hemliga passion, älskar att dansa. Älskar mina högklackade skor nästan lika mycket som mina barn, och när jag väl slutat amma blir det nog en dansnatt en gång i månaden iallafall.

Inatt fick jag värkar. Eller, för fyra år sedan fick jag värkar. Är så sjukt rastlös idag, har så mycket att göra inför partyt imorgon och känner mig otroligt gråtmild. Min bebis. Min Lughán. Är så tacksam över att han kämpade så, den där morgonen, dagen, natten och morgonen igen. Är så tacksam över att jag fick just honom till son, mitt krigarhjärta. Mitt braveheart.

Underbara lördag.

Idag är det sol! Underbara, underbara sol. Barnen spenderar mycket tid plaskandes i den lilla poolen. Det har varit en hektisk vecka och jag har knappt hunnit gå på toa känns det som. Kroppen börjar kännas mer fri men jag vaknar varje morgon med en känsla av att kroppen är bakis. Ont och värker. Malie har ju så ont i magen så det blir mycket bärsjal och bärande, hon sover ungefär 2 x 45 minuter i bärsjal per dag, i övrigt är det ett evigt vyssjande och fibblande. Hon är på dag 3 av ny medicin som skulle ha gjort susen, men istället verkar det som om det har blivit värrre med refluxen. Önskar inte reflux på min värsta fiende ens, det är oerhört jobbigt för både förälder och barn. I söndags var vi i Botton, där jag och T träffades på deras öppna dag, det var en helt fantastisk utflykt. Stolt som en tupp över våra tre barn och det känns alltid väldigt speciellt att vara på platsen där vi träffades och gå förbi huset där vi sov tillsammans den där första natten. Sov och pratade. Fem år senare, och tre barn. Igår var det avslutning på lekis, så fint att se alla barnen sitta  ring och sjunga. Min fina Lughán som har vuxit sig så stor på ett år. Fick med mig hans konstfack hem med alla målningar i. Nu är det sommarlov med alla barnen! Ja, Thom jobbar ju men jag och barnen är lediga. Mamma kommer dock imorgonkväll för att stanna en vecka och på onsdag i nästa vecka fyller ju Lughán år. 4 år. My big baby :) På måndag ska jag sätta in en p-stav, på tisdag är det mycket förberedande inför kalaset på onsdag, på onsdag födelsedag, på torsdag ska jag på terapi(!) hos en förlossningsspecialist i Leeds, på fredag ska vi till en Osteopath med Malie och på lördag i nästa vecka kommer nog delar av Thoms familj över för en födelsedagsfika. Busy, busy life. Och Malie fyllde 10 veckor igår. Helt amazing att tiden har gått så otroligt fort. 10 veckor kärlek. My little blessing.

There is no one alive who is youer than you.

Idag sken solen och luften var varm. Grannpojken hade födelsedag och vi var bjudna. De hade blåst upp ett stort hopptorn som barnen genast sprang till. Uma i solen i klänning med små starka ben fylld av självförtroende och ljus. Var så fantastiskt att se henne så världsvant bemöta alla andra barn. Hon är världens skarpaste tjej. Så himla tydligt att alla barn inte behöver dagis de första åren för att utvecklas. Hon är världens vackraste lilla miniperson and she rocks my world, this earth. Hon är världens minsta i kroppen men så otroligt stor i sig själv. Hon är verkligen en helt fantastisk tjej, smart, kavat, stark, rolig. Underbar. Ljus. Sprattlig, spretande. Gosig, mjuk. Pratar med sin lilla röst och trutar med munnen och tittar på en med sina stora blå ögon som kulor av glas. Aldrig trodde jag att jag skulle få just henne, och nu när jag väl har henne tackar jag min lyckliga stjärna varje dag. Bara så himla blessed att få lära känna den här lilla individen och se henne blomstra. I solen när hon hoppar och studsar och ler, med svettiga lockar och röda kinder. Så mycket liv. Det är något barn verkligen förmedlar. Liv. Vare sig det är ilska eller glädje så är de så oerhört levande. Sättet de bemöter sin omvärld på. För tillfället älskar Uma att sitta med kattungarna i knät. Klappar, smeker, älskar. Säger "ååååh, lilla söta kattungen" - och håller så försiktigt med sina korta små fingrar. Petar lite för hårt i ögat ibland. Älskade mittentjej. Kommer att sakna den här tiden när hon växer upp. Alltid min baby bluebell, baby. Alltid liten, alltid min. Alltid min älskade Umabelle. Ibland känns det som jag inte riktigt hinner med. Eller, ofta känner jag så. Uma var ju min lilla bebis, vår familjs lillasyster. Och så kom Malie och så var Uma inte yngst längre. Är så van att kalla henne mitt minsta hjärta. Fortfarande min lilla tjej. In på rummet på kvällen, hon sover på sin kudde med sitt lilla ansikte och ögonfransarna och jag blir alltid lika berörd. Drar i en alldeles särskild del av mig. Jag som alltid var så rädd för att få en dotter, och så fick jag henne. Världens bästa tjej. Och nu har jag två. Livet ger. Av både det ena och det andra. Livet ger. Av både det ljusa och det mörka. Liv ger utmaningar, liv ger både motgång och motgång. Utan motgång ingen medgång. Utan smärta, ingen kärlek. Liv ger liv. Livet gav mig dig Uma.  Älskar dig ändlöst.

2 månader.

Hey baby. Min lilla sammetslena husmus, snarkmus. Snurvlande, sniffande, sökande. Doftar så sjukt gott och har så många mjuka kroppsdelar. Kärleksmums deluxe. Lilla sköldpadda, mjuka hud, bruna mage. Långa fingrar, tår, ben. Milda, snälla bambi-ögon och fjunigt hår som spretar på morgonen. Yrvaken gloria. Ler och fnittrar och skrattar mot mig och det kittlar tårkanalerna varje gång. Formar munnen som ett o och gurglar kärlek. Sover inte mycket, ont i magen, skriker. Jag är trött som ett as typ. Och så ler du och då dansar det älvor i hjärtat och fjärilar i bröstkorgen och bara jag får kaffe och dig nära, nära så mår jag bra igen. Så stark i nacken och tittar så koncentrerat. Blir lugn av musik och att ligga i storebrors säng och mysa. Är mitt hjärtas fröjd och är en liten trooper som sväljer sin medicin dag in, dag ut. Alltid där, alltid nära. Bärsjalsbarn. Bröstbarn. Mitt barn. Älskade Malie, 2 månader av dig. Min allra minsta, min yngsta, min baby. Otroligt beroendeframkallande och så berusande, bedårande söt.

Min prins.

Onsdag. Onsdagen den tredje Juli 2013. Malie 2 hela månader. Älskade lilla tjej. Busy day. Toddlergroup, sedan lunch i lekrummet, sedan firade vi Lugháns födelsedag i förväg på lekis, sedan skyndade jag och Malie i bärsjal till doktorn i solen och brisen för injektioner i båda låren. Mammas hjärta. Och Lughán. Mammas Lughán, min allra bästa. Snart 4 år sedan det stora blå, det vackra, mjuka, följsamma. Det stora, oändligt svåra, ledsna och sorgsamma. Det som fortfarande ekar smärta i mig och det som fortfarande färgar stegen jag går och hjärtat som slår. Snart 4 år sedan jag blev mamma åt världens mest underliga, underbara, overkliga individ. Mirakelpojke. De klädde hans stol i vackert tyg, svepte in honom i en mantel av sammet, fick bära en gyllene krona. Hela Lughán lös som en stjärna. Så otroligt stolt. Skimrar, glittrar. Se berättade historien om den lilla ängeln som blickar ner på vår jord. Tänker att "den där familjen vill jag komma till!" Och hjärtat i mig rusar och jag tänker att han valde oss. Att han verkligen ville och att hans födelse inte bara gjorde honom ont. Att han valde livet trots allt. Och den stora ängeln säger "Här, ta av dig dina vingar. Jag vaktar dem åt dig." - och det rusar  i mig igen och allting inom mig sprängs i kärleksbitar. Barnen är till låns och det är ett stort privilegium att få leva vid deras sida. Jag fick skriva några rader om varje år han levt och stunder som varit viktiga för oss. Hon läser och tänder ett levande ljus för varje år som gått och jag är så himla stolt över den där guldklimpen som strålar på stolen intill. Vilken resa vi är på. Den viktigaste resan jag någonsin gjort. Med en trasig ryggsäck slängd över axeln att fylla med de visdomsstenar jag hittar längst vägen, barfota tår mot moder jord. Viktigaste resan och den heligaste väg jag någonsin vandrat. Den grusiga, kantiga, obekväma, naturliga, varma, skrämmande, livgivande, magiska, lilla skruttiga, men samtidigt oändligt stora skogsväg jag vandrar, som mamma. Mamma åt er. Rötter att snubbla över och löv att halka på. Ständig rörelse. Och invid vägen växer så mycket blomster att hjärtat svämmar över. Inte bara blommor utan mjukt gräs också. En dag ska jag vila i det där gräset långt borta. I det där mjuka, sköna gräset. Med ett slitet gammalt hjärta som älskat så mycket, med rynkor kring munnen som krusar sig efter alla skratt jag skrattat, med värkande tårkanaler efter alla tårar som fallit. You've done well, girl.