Thursday, December 26, 2013

Jul.

Vi har haft en fin jul. Lugn, så lugn som det nu kan bli med tre små troll. Jag är framförallt otroligt trött, 2013 har varit ett tungt år på nästan alla plan, men barnen och deras ständiga växande, och Malies ankomst till vår planet, har såklart varit ljust, ljust, ljust. Sjukdomen efter M som aldrig försvann riktigt gjorde mig trött på ett sätt jag aldrig förr har upplevt. Inga mer nålar nu, för jag orkar inte. Orkar gör man ju, för att man måste. Och för att jag vill. Min kära kille är ju också mitt guld, och tillsammans känner vi oss ganska oslagbara fast det brusar runt oss. Så mycket kärlek i vår lilla bubbla. Är otroligt tacksam över att jag har fått överleva och därmed uppleva detta. Det allra viktigaste i mitt liv. Min kille och våra tre barn.

L's utredning har dragit ut på tiden. I januari kommer jag ligga som galning på teletråden, tjafsa med läkare är jag tack och lov ganska van vid. Körningen går jättebra men min hjärna klarar egentligen inte av att faila så jag är absolut rädd inför uppkörningen. Jag vet hur det är att slita förgäves för något man så otroligt hjärna vill ha. Att få mitt körkort är högt upp på min drömlista, det kommer att förändra mitt liv, så håller tummarna för att det kommer gå bra.

Kursen är det också mycket mer, men också väldigt livgivande. Jag tycker mycket om att plugga, pch så  tycker jag mycket om andra människor, så det är ju egentligen en helt perfekt kombo. Nu är det jullov och det är också väldigt skönt. Imorgon kommer min älskade mamma hit, vilken hero att resa från Sverige bara för att träffa oss. Jag har inte varit i Sverige på år känns det som, längtar svensk luft och svensk mark. Rötter är viktiga, vare sig man vill eller inte. Vare sig ,man tycker om det eller inte.

L är varm, oskyldig, rolig. Pratar om att mina axlar luktar mjölk, masserar min mage och skrattar så att han kiknar åt rynkorna. Blev så glad för sina julklappar, älskade barn. Mina barn har inte mycket, men det de har, är de välsigt tacksamma för. Jag älskar att göra jul. Fixa och göra fint, deras andaktiga små uppenbarelser när de ställer ut te och kakor som de dekorerat själva till tomten. Enda gången Uma är helt tyst, när hon väntar på tomten haha. Börjar vinka stelt med stora blå ögon redan innan dörren har öppnats, trots att jag har sagt flera gånger att tomten kommer först inatt. Deras ögon när de ser klapparna och de levande ljusen på bordet. De är guld i min mage, i mitt hjärta, i mina händer, skor och hår. Guld i ögonen som blir tårar av tacksamhet och guld strött längst bägen där jag går, min livspromenad. Kantad av er. Utmattande, smärtsamt, höga berg och djupa dalar, men tacksamheten är alltid där, även de dagar jag sliter av mig håret. Uma. Uma är ljus och vildhet, snabb och busig. Hela hon är byggd av bus, man får ta det goda med det onda. Det är hemskt när hon gör illa katterna och rusar ut på vägar, rymmeroch retas, men samtidigt är det ljuset i henne som gör henne så otroligt levande, ljuset i henne som gör henne till min. Min Uma. Uma betyder luminous, hennes födelse var ljus, och hon är ljus. Min skimrande pärla, så liten, så tuff men ocksp känslig. Med blonda håret oborstat som en gloria och smultronläppar som putar när hon koncentrerar sig. Väljer gult, rosa och vitt när hon ritar och älskar sina rosa tofflor med fjärilar på. Hon går oftast på tårna och det roligaste som finns ör att dansa. För Uma är livet en dans, hoppar och dansar och är mjuk. Hon vill säga godnatt och när man sjunker ner i berget av täcke och gosar in ansiktet i hennes mjuka hals bland alla blonda lockar, mjuka armar kring min hals. Uma blåklocka, mitt lilla glitterbarn.

Malies första jul. Tänker tillbaka på året som har gått och det är ju ett så stort mirakel att hon är här nu. Minns förra julen, min lilla kula. Undrade så vem det var. Nu är hon nästan 8 månader och står upp, på julafton stid hon utan att hålla sig i någonting. Tror absolut att hon kommer att gå vid 1 år. Antagligen innan. Min sista bebis. Mjukt hår, konstigt nog så växer det mest bakom öronen, så hon har som långa polisnonger fast bakom öronen, lillgos. Varma, glittrande ögon. Snäll, så otroligt snäll. Envis, sover ganska dåligt pga tänder, men ljuvlig. Gosig. Älskar sin mat, älskar sin flaska. Säger daddi, dadda, mammi, mamma och heeeeya, heeeeeya. Snuttar på sin tumme hela tiden, och tittar man henne i ögonen så lutar hon sin mjuka panna mot min och tittar uppåt, vill bli snusad på. Leker så mycket med syskonen, tycker att pennor är det bästa som finns, petar, drar, prasslar. Sin allra första jul. Min finaste julgåva är att du har kommit till oss, att du är här nu. Varm och mjuk och helig. Så häftigt att ta upp ännu en julsocka ur jullådan, ett tredje barn. Tre julstrumpor. Nothing but a miracle. 


Thursday, December 12, 2013

December

Första advent kom och gick, likaså andra. Nu står vi redan inför tredje advent på Söndag, och snart är julen här. Har inte dekorerat så mycket hemma än, men vi har bakat desto mer. Tre satser lussebullar, pepparkakor, chokladkakor med ingefära, pepparkakemuffins. Jag kör fortfarande ganska mycket, går på kurs. Läxor och barn och hus och djur.  Mörkret gör att man blir invirad i någon slags hölje, ett slags vilotillstånd, trots att jag stressar som en galning. Man tar sig genom en dag i taget, alltid fullt ös. Ingen snö än. York är en väldigt gammal stad, gränderna är inte skapta för julshopping precis, men det skrämmer inte människor, det shoppas ändå. Det myllrar! Turistbussar som vältras in, vassa armbågar och svettiga pannor, svordomar och trängsel. All in the name of love liksom. Trots att jag inte går galen på prylar av ekonomi skäl, och trots att vi firar jul bara vi fem i år, så känner jag av jukstressen jag också. Märkligt. Bockar av min lista i raketfart utan att hinna njuta eller andas. Nästan promenaden hem från kursen en gång i veckan som får mig att känna och tänka efter mest. Stjärnklar himmel, klar luft. Pumpad på energi av kurskamrater och hela stan är prydd med juldekor och ljus. Mitt York. Jag älskar den här staden, sedan jag satte min fot här för första gången. Malie kryper, sitter, står lutad mot möbler som stöd. Pratar mycket, dadda och diddi och mamamamamamaamamama. Är helt ljuvlig. Tänk björnunge, så är hon. Glad och självständig, envis och öm. Silkeslen panna mot min bröstkorg och tummen i mun. Älskar när hon har syskonen runt sig, då är hon som gladast. Mjuk, hela hon. Själ, hjärta,  kropp. Tacksam.

Monday, December 2, 2013

...

Förra söndagen somnade vår granne in efter 4 månaders sjukdom. Hon var en eldsjäl som brann för musik och människor, välkomnade alltid nya människor in i sitt liv och var en helt strålande person. Ett leende som man alltid kommer att minnas och en unikhet över henne som fick en att känna sig blessed efter att man mött henne. Hon var lärare på skolan och vi brukade ha sällskap hem. Prata om livet och om moderskapet och allt mellan himmel och jord. Idag var det begravning och kyrkan var full. En kall morgon i December. Vila i frid Angela, ängel. På jorden, så ock i himlen.

Monday, November 25, 2013

Helg.



Helg. I lördags var det Advent Fair och barnen var trötta. Fulla av förkylning och host och vintertröttheten som kommer. Vi gick i grottan som var lika magisk som vanligt, åt våfflor i världens längsta kö, gjorde gnome gardens och höll varandras händer. Sen gick vi hem, men jag återvände ganska snabbt till mitt arbetspass. Hittade en väska på marken och utmanade min telefonfobi, ringde senast ringda numret och hamnade hos en husband, ägaren blev superglad! Skönt att göra en god gärning. Det var frost och sol och apelsinorna med nejlikor i doftade så att jag blev helt rusig. Mys. Älskar barn och det var roligt att få hjälpa till. Stå på samma plats i två timmar med varm kaffe och betrakta livet rinna förbi. Bland det bästa jag vet. Gick hem genom kylan och fönstret i huset som jag bor i sken av varmt ljus och barnen vinkade. Kände mig rikast på jorden. Skrik och skratt avlöser varandra och ibland blir det för hårdhänt och jag övar mig på vänlig ton i rösten när jag säger till, tycker själv att jag låter otroligt gnällig ibland, särskilt när dagar känns ovanligt långa. Kryper ner hos L i hans säng varje kväll, virar mina armar kring hans starka, varma, mjuka kropp. Himlen i min famn. Att han är min son och att han växer sig så stor är helt svindlande. På söndagen var L bjuden på kalas, det var så otroligt mysigt att vara där. Med bara honom, då lokalen ligger så nära. Riddartema och L var i sitt esse, vann danstävling och var underbar. Klappade på de yngra barnen och åt upp all mat, blev målad till en tiger. Stolt så att hjärtat värker. Egen och underbar. Uma hade också haft det supermysigt med T och Malie, M somnade så hon fick egentid med pappa. Uma är som sockerdricka. Bubblande, sprudlande och suprbusig. Malie är så gosig, skriker så fort hon ser mig och vill vara nära, nära. Skjuter in huvudet under min haka och snuttar på tummen, världens lenaste panna, näsa, haka, hals, mage, allt. Glittrande ögon. Sitter stadigt och utforskar världen. Min bebis. Vill alltid minnas när du fortfarande var så liten att du fick plats under min haka med ditt huvud. Himlen i min famn. Trots att det är kallt och vissa dagar så otroligt utmattande så är jag smärtsamgt medveten om att den här tiden inte kommer tillbaka. Bebis växer, bebis blir större och till slut stor. Njuter nu.




Friday, November 22, 2013

Bullbak och mys och resan som inte tar slut.

Hemmadag. Med alla barnen. Fredag brukar vara dagen då vi verkligen tar det lugnt, inget fläng. Idag sminkade jag mig inte ens och då är det verkligen chill haha. De stora har varit speedade och har sprungit efter varandra i världens fart, bråkat, stökat, dragit sönder toarullar och grävt i trädgården. De var lugna en liten stund när vi bakade och det var supermysigt. Lyckades tajma själva utbakandet av bullarna precis när Malie sov en stund och det blev perfekt. Kunde hjälpa i lugn och ro och prata om vad vi gjorde. Kröp ner hos Lughán vid läggdags och kramade hans långa, mjuka kropp och klappade hans mjuka kinder. "I'm a tiny little brown bird with a little broken wing" - han spelade fågel i en liten pjäs på skolan. På söndag ska han på riddarkalas och imorgon är det Novemberfest på skolan. Älskade babbsi. Utredning nummer 2 i tisdags, han är ganska solklar sa läkaren men det tar ändå tid. Februari kanske. Haft kroppslig ångest som bubblat upp, som bubblar upp av och till, över sjukan efter han kom. Lyckoruset som uteblev och febern som härjade. Han lämnade aldrig min sida men jag var nog mest på smärt och feber - planeten. Så mycket kärlek och längtan i min kropp men jag kunde inte stå, en kamp av ovisshet och mörker. 6 månader. Och resten av mitt liv. Det sägs ju att moderskapet förändrar en för alltid, och det har jag ju också gjort såklart, förändrats. Fast kanske inte på det klassiska sättet. Det märker jag i körningen. Jag är rädd. Rädd för att människor ska skrika på mig, rädd för att inte fullborda det jag kämpar för. Rädd för att inte komma dit jag vill. I give you all of  my body and soul if you can take me there. Helt otroligt söndertrasad och harig, skrämd, självförakt, fysisk smärta och blödande sorg. Men också, samtidigt, en vibrerande tacksamhet och någon slags känsla av att allt är som det ska. Och längst inne finns nog en längtan efter en plattform där min historia också får bli lyssnad till. Resan tar aldrig slut.

Sunday, November 17, 2013

Tiden

Tiden rullar på och jag är upptagen på ett otroligt spooky sätt. Vart tar tiden vägen? Så otroligt många möten hit och dit.  Tänker att jag kanske inte är ensam om att tycka mörkret är tungt, så trött när kvällen kommer. Vill sova i en vecka. Jag övningskör, går på kurs, städar, tvättar. Går på födelsedagskalas med Lughán. Syr bläckfiskoutfit, går till kyrkan och läser om veganism. Råkade se dokumentären Earthlings och kan inte röra mjölk och ost och ägg igen, så känns det nu iallafall. Har ju alltid varit vego, vegan lite i unga tonårsår. Men då var jag mest ung och rebellisk, som äldre känns budskapet tyngre i mage och hjärta. Otäck värld. Gråtit över Filippinerna och gått i terapi. Sista gången nästa gång, hon gav mig två extra gånger gratis, kärlek. Älskar människor så otroligt mycket. Hennes lilla bord är fyllt av stenar med små mini-budskap på. Love, faith, courage, trust. Så otroligt färgglad, täckt i sjalar och halsband och en stor brosch som det står peace på. Istället för vallmon alla bär i dessa tider. Alla bär vallmo för att minnas och ära de soldater som har dött men hon bär på ordet peace. Också rebelliskt för en kvinna på 60 + och är det något jag verkligen älskar så är det vilda, vackra själar. Lughán är gyllene. Varm och otroligt snäll och säger "it's ok mamma" - om jag säger förlåt efter att ha varit stress-arg. Smeker min kind med varma, långa fingrar. Han lär mig så mycket om outlook on life och liv, han uppskattar världen så mycket. Han lyssnar alltid på vad man säger och är noga med att verkligen förstå vad man har sagt. Det tänker jag på mycket i möten med andra människor, att lyssna på riktigt. Stänga av ego-bruset. Tack vare honom. Han ritar mycket, lånar mina skarpa, svarta pennor och målar med stor precision, så försiktigt och noggrant. Det är det första och det sista han pratar om när han går upp och lägger sig på morgonen och kvällen. Att rita. Han gjorde ett familjeporträtt med Malie som världens minsta lilla figur. Pratar om att han har juice i sin tutte som Malie älskar att dricka ur. Ritar getter och kossor med stora juver. Mjuk och varm, trygg och nära. Kämpar på som en hjälte och vänder ut och in på sig själv för att leva som vanligt i en värld där de flesta andra pojkar i hans ålder redan åker spark och leker krig. Han är mitt hjärtas fröjd och ljus, pelaren inom mig. Han är så himla lång nu och det känns overkligt att han var min första bebis. Bästa som någonsin hänt mig. Uma. Vild och strulig och ljus och fire. Känslig. Tror att hon också är trött av mörkret. Min lilla mjuka smultronnos. Frustrerad över att inte kunna rita gubbar på samma sätt som Lughán, hon vill så gärna. De leker mycket tillsammans, och trots att det ibland går för vilt till så är det underbart att se på också. Malie Rose är chokladbullen i mitten som mest bara betraktar allt som pågår runtomkring henne, tar sig fram genom rummet med världens fart, skrattar åt syskonen. Mystrollet. Blåser bubblor med tungan. Är så mjuk. 6 månader. Känns ofattbart. Andas hennes mjuka, bruna lockar och hennes leende som smälter insidan på mig. Kärlek.

Wednesday, November 6, 2013

Onsdag

Egentligen har vi toddlergroup idag, jag och flickorna, men vi tar det lugnt istället. Jag har en förkylning som inte ger sig och varje kväll har jag så ont i bröstkorgen. Trött, febrig, ont i halsen och hosta. Två veckor nu och det tar på krafterna, särskilt nu när inte Malie sover om nätterna alls! Malie har hunnit fylla 6 månader sedan jag sist bloggade. Den tredje November. Jag har svårt att ta in att tiden går så fort, den fullkomligt rusar fram! Min mjuka, lena lilla chokladbulle växer snart om systern sin. Står upp i yogaställningar deluxe och hoppar framåt. Leker, och myser, snuttar tummen, gurglar och petar mitt ansikte med små korvfingrar. Man kan inte lägga henne på golvet och förvänta sig att hon stannar på samma ställe längre, hon hoppar fram och petar på allt möjligt. Det är mycket nu. Livet med tre barn står aldrig still och det är väldigt roligt också, inte bara jobbigt. Stressar lite över vinterkläder och ull och sånt, inga cash och behöver sockor och underställ till Malie. Mitt stackars fattiga barn haha! Hon har mest ärvda kläder och hänger mest i min connecta carrier. Å andra sidan har hon intvättade, mjuka kläder, vi är snälla mot naturen och hon är så rik på kärlek. Jag är så tacksam över att hon kom till oss, min mjuka Malie. Uma klippte sig för första gången i lördags! Lugg och topparna. Ska nog ta steget snart att klippa page på henne, hon avskyr tofsar och vill inte ha långt hår. Så är det bara. Why push it tänker jag. På Fredag är det lantern walk på skolan, på Söndag ska L på födelsedagsparty. Mamma var här över höstlovet och det var så fint, jag passade på att insjukna i dunderförkylning så det var skönt med sällskap. Körningen går framåt, sakta men säkert, men det får väl ta den tid det tar. Längtar efter friheten. Uma är bitsk, ljus och hoppig, älskar Michael jackson och att dansa, helst hela tiden. Tycker om att måla för tillfälligt, minst 7 målningar per omgång och glitter ska det vara också, överallt. Lu ritar mycket, tomten och en snögubbe, hus med många fönster och roliga gubbar är favoritmotiven. Han är så mjuk och älskar att kramas. Såg ett program ang. autism igår och var chockad över vissa metoder. Autism är fantastiskt också, inte bara svårt. L är världens snällaste, mest mjuka, intelligenta och kreativa lilla person. För varje negativ aspekt får man guld, guld, guld tillbaka och jag är så tacksam för den här resan. Ska mata min skrikande bebis nu. Hon håller på att få tänder i underkälen och det är ju alltid kul ...... Hehe. Kram i höstrusket!

Tuesday, October 22, 2013

Nu!




Igår var det teoriprov och jag klarde det. Så otroligt skönt. Var mest orolig över Hazard Perception delen men det gick jättebra. Lite svettigt och vissa frågor kändes obekväma men fick alla rätt tillslut. Nu behöver jag aldrig plugga något jag inte vill plugga igen haha! Halleluja. Veckan som har passerat har varit såååå hektisk, har knappt hunnit andas mellan varven. Ännu mer tillfredsställande att klara provet, känns som allt går om man vill. Ikväll ska jag köra, och plugga reflexologin som jag ligger efter lite med. Allt fokus har legat på teorin, skönt att kunna skaka av sig det nu. Refloxologin är en stor kurs där man lär sig om hela kroppens anatomi i början, drömmer om alla olika ben i foten och så när jag sover. Och rondeller och trafikskyltar. Det värsta är när Malie inte sover om nätterna, då känns dagarnar och kvällarna av plugg mycket tyngre. Ösregnar ute, jag cch flickorna sitter inne och myser i väntan på att hämta L snart. Blir nog en stilla dag inomhus, plocka med tvätt och så. På söndag kommer mormor och det ser vi såååå mycket fram emot. Har inte sett henne sedan Augusti så det blir underbart. Uma krånglar mycket, är så hungrig efter uppmärksamhet att hon trycker på alla knappar som finns. Anything goes liksom så negativ uppmärksamhet är trots allt uppmärksamhet. Hon och Malie har börjat återhämta sig efter förkylningen i förra veckan, Malie har verkligen varit superförkyld. Så rogivande att höra hennes andetag utan snor. Hon är som en silkeslen liten labrador valp. Knubbig som en björnunge. Stor och gungar på alla fyra och tar sig framåt som en larv. Påminner mycket om L faktiskt när han var bebis. Så förvinnande mjuk och fast. Älskar att stryka med fingret över hennes lilla rumphaka. Gurglar och pratar och njuter så av kyssar och närhet. Hon förde med sig mjukhet och lugn och hon gav mig frid. Suger på sin tumme och virlar sitt mörka hår. Miitt hjärtas fröjd, min kärleksplnet.

Saturday, October 12, 2013

Sjukling

Är helt nerkörd i plugg just nu, därav frånvaron. Vill få teoriprovet ur vägen så att jag kan ägna mig mer fritt åt det jag tycker om. Skriva och så. Är ju busy mama by day och kvällarna spenderas med dvd och hazard perception och sånt. Pluggiplugg. Älskade lilla blåklockan är förkyld :*( Har vaknat flera gånger ikväll av ont i halsen och snorig, täppt nos. Min fina tjej. Dansade som en galning med henne tidigare, så som hon älskar så mycket. Tindrande flicka. Tokig. Full av liv. Att hon snart fyller tre känns helt överväldigande. Mitt lilla ljusa skrutt.  Det har blivit så kallt i York och hösten är här med dunder och brak. Vi tar en dag i taget. Huset behöver sig en ordentlig genomstädning men det är svårt med trollen. Malie är underbar och len och mjuk som sammet, men hon vill inte bli ifrånlagd/satt så det är lite knivigt att få ihop allt, städ och mat och glada barn hehe. Imorgon ska jag till kyrkan med en vän, kul :) Sen blir det Sunday roast fast vego såklart. Mitt galleri är för fullproppat för att kunna öppnas, så. No pics tonight. Nu ska jag förslag sova en stund innan Uma vaknar igen ... eller Malie. Lughán är trygg och lugn i sängen som han är för det mesta. Mina skatter

Sunday, October 6, 2013

Hon

Min älskade lilla tjej. Hon min mjuka. Är jag ensam om att känna det som om tiden fullkomligt rusar förbi? Veckorna galopperar förbi i raketfart. Malie fyllde 5 månader den tredje Oktober. Oktober? 5 månader? Ögonen tåras när jag skriver det. En höstnatt i Oktober 2013. I min säng, i värmen, i mörkret. Med dina andetag i spjälsängen. Det gör ont, att det har gått så fort. Bebisar och barn påminner mig mycket om livets gång och hur tiden trummar bort. Snurrar och snurrar. Älskade. Det är fortfarande helt overkligt att du är här. Ligger och snuttar på din tumme. Varm, snäll blick. Vill vara i famnen. Killar pappas kind och skäggstubb med ena handen, andra handen vid munnen. Ler mot mig med tummen kvar i munnen. Du vaknar och jag drar upp dig i stora sängen, sveper täcket runtomkring oss och jag känner din lilla bröstkorg mot min mage. Kysser dina mjuka veck vid halsen och luktar på din blöta haka, borrar in näsan i din varma kind, som är så mjuk, lik silke. Du är degig överallt, försvinnande len, helt beroendeframkallande. Du ser på världen med nya ögon varje dag, alltid öppen, alltid nyfiken. Du lär mig. Kärlek, livsglädje. Ömhet, frihet. Nuet. Dyrbart, så dyrbart. Tid, rum, andetag, du. Längtar tillbaka ibland. Magen, du därinne i värmen och våra hjärtan. Nyfödd, fågelunge! Lilla mini-mus! Och  öronbedövande kärlek och dånande mörker. Men allra mest ljust. Med ljusrosa körsbärsblom, världens längsta ärr, en dammig nattlampa och en pulserande, mörkhårig husmus under armhålan. Kallt rostat bröd och vattnigt te som smakar kungligt. Och en alldeles ny förälskelse, en ny hjärtrytm att vänja sig vid. Jag glömmer aldrig Malie! Jag glömmer aldrig känslan av varm, nyfödd, kletig du mot min shockade, bleka hud. Brutalt och vackert och alldeles magiskt. Du kissar på min arm. Varm. Darrig. Kärlek. Du. Välsignad. 5 månader älskling! Världens finaste lilla M.

Saturday, September 28, 2013

Höstmorgon.




Bilderna är tagna för kanske en vecka sedan. Mina barn. Då var det en betydligt kyligare dag än idag, idag smeker höstvinden varm och T har klippt gräset för kanske sista gången i år. Nu fryser snart markens yta. Livet fortsätter att pågå längst nere i den fortsatt varma jorden men gräsrötternas små fötter fryser sig stilla. Barnen följer honom som en liten svans. Pappa, pappa, pappa. "Mamma you can work!! Go to work mamma, we want daddy!" Haha. En hemmamammas öde. Alltid där och liksom tillgänglig på det där sättet så att det blir trååååååkigt. Malie sover så dåligt om nätterna och har gjort en tid, jag har sovit sammanlagt 6 timmar de senaste två dygnen så jag känner mig ganska mör. Tänder tror jag. Och hoppas jag också på. Tänder får de ju tillslut och då sover de ju igen, värre är det om sömnlösheten tillhör personligheten. Kroppen är som seg kola och det är svårt att få något gjort. Bär på bebis, plockar tvätt, äter choklad. T tog med sig Uma imorse och åkte på ärenden och fikade, jag och Lu byggde legohus. Hade lovat honom det igår när jag ka honom för natten, så på morgonen sköt han upp som ett skott ur sängen och ropade på mig. Gullig! Uma har inte gjort sönder det än så det är positivt. Annars är hon väldigt kvick på att förstöra det han bygger. Uma är ett kapitel för sig. Min ljusa, ljusa blåklocka. Hon trotsar så att det ryker om det för tillfället. Tur att jag har dunderlulle i erfarenhet sedan tidigare, hade hon varit mitt första barn hade jag nog dragit av mig håret nu! Förgrymmade unge!!!! Stackars Uma. Stackars, älskade, förvirrade, växande, evigt blommande lila blåklocka. Hon vägrar att man rör vid hennes hår så hon skuttar mest omkring och ser ut som ett litet penntroll. Hon har världens vackraste huvudform, weird, jag vet haha men jag tycker verkligen det. För man upp hennes hår i ena handen så ba åååååååh. Underbara huvud. Själsliga, älskvärda, lilla arga varelse. Tog med sig "sleeping baby" ut i trädgården igår, tappade den så att den blev smutsig. Ville tvätta den på direkten och hjälpte mig att skopa in rätt mängd tvättmedel och tryckte på de knappar som man skulle. Letade efter den när tvätten var klar och lyste upp när hon såg dess rosa underdel sticka ut bland Thoms arbetskläder. Hämtade en kökshandduk och torkade och omslöt dockans lilla kropp, vaggade, vyssjade. Bäddade ner i lilla trävagnen och väntade på att den skulle sova. Världen genom ett barns ögon är banne mig det finaste jag vet. Saker de lägger märke till, finurliga små ord som blir till när de försöker uttala något som är lite svårt. Skuttande tår i gympaskor mot asfalt, hår i vind och äppelkind.

Wednesday, September 25, 2013

Små glädjeämnen i vardagen.


Downton Abbey började i söndags igen och min höst är räddad. Brukar alltid dippa lite i måendet under hösetn annars. Långt break från att träffa familjen i Sverige och brukar känna mig ganska ensam. Men i år mår jag verkligen bra! Tycker bara att det är mysigt med kallare väder. Älskar luften. Löven på träden och Michaelmas/Mikaeli. Har vait en så tung sommar så det har mest varit en börda med värmen iallafall. Ska plugga en kurs i reflexologi som börjar i Oktober och så har jag börjat övningsköra. Tycker att hemmalivet med barnen gör mig mer fokuserad med studier, effektiv och målinriktad. Idag har vi varit på toddlergroup och lunchat på skolan, cafeet på skolan lagar godaste maten. Allt eko. Bönsallad och pizza var det idag! Uma flyktig, svår, glidig men alldeles underbar. Hämtade L tjugo i ett och vandrade hemåt, pratade om vad vi hade gjort. Känner mig så himla rik med min dubbelvagn med flickorna i och L gåendes intill. Fast visst blir det skönt den vackra dagen jag tar körkort! Har som mål att ta det innan nästa sommar så vi får se. Kan inte ha en till sommar och sitta så fast. T har ju jobbat hela tiden så ingen semester precis. Och byggarbetet vid huset bredvid, fy fan. Ger mig nervflimmer bara jag tänker på det. What doesnt kill you makes you stronger som tur är. Tacksam för andetagen. Tacksam för dagarna med barnen. Vi är fattiga men rika på kärlek och det är nog det allra viktigaste. Sen skriver jag en bok och tjänar pengar haha! Bra plan. Kram!

Tuesday, September 24, 2013

Tid

Nu mer än någonsin rusar dagarna och tiden förbi i en farlig hastighet. Tänker tillbaka på de senaste fyra åren, sedan jag blev mamma. Det är ju bara så sjukt! Tiden blir inramad på ett helt annat sätt och man ser liksom tiden, mäter annorlunda. Barnen går från bebis till på språng på ett enda år. På många sätt och vis har nog jag inte fattat att hon är här än, Malie. Min trea. Hon fyller snart 5 månader och det är fortfarande overkligt att hon är här. Helt ur fas med rutinerna för tillfället men i övrigt ljuvlig. Som en mjuk, len chokladpralin. Min mest pratiga bebis hittills tror jag. Gurglar och pratar och myser. Drar i mitt hår och är så himla äta upp söt. Hon och Lulle har världens bästa bond och hon älskar att titta på när han leker. Då och då sänker han sitt lurviga och myser med henne och hon ler så stort och man blir så varm . Uma är känslig. Känslig och ledsen och trött och avundsjuk och då blir hon arg och bitig som ett bi. "Jag hatar dig så mycket men lämna mig inte för jag älskar dig så mycket men jag hatar dig ändå" -humör. Uma är som en bitsk liten bulldog med världens längsta känselspröt som sträcker sig ut i världen. Känner så mycket men skyddar sig med attityden. Hon vill sitta hos mig men när Malie väl är ur mina armar så vägrar hon. Petar och stör och Lughán drar av sig håret och gråter i frustration när legohuset han byggt så omsorgsfullt går i tusen bitar av en enda, kraftfull lillasysterspark. Allra helst vill hon dansa. Det är det som alltid får henne på gott humör. Dansa högt och lågt och runt i ring, hålla händer och yla refräng och sväva i luften och falla i varandras armar. Älskar dig, Uma Karamell Piggelina. Till helgen drar vi ut på äventyr, bara du och jag, på buss. kärleken i hand och livets asfalt under hjulen. Kaffe, kaka, mys. Jag glömmer inte bort dig Uma Isobel. Jag vet att det är tufft med lillasyster. För mig finns det bara en Uma i världen och det är världens finaste du. Kärleksrus.

Wednesday, September 18, 2013

Familj






En hjälte i tiden

Kristian Gidlund har gått bort. Har följt hans blogg sedan starten. Eller, det är nog en lögn. Halkade in av en slump i slutet av 2011. Till en början var jag mest intresserad för att jag är ett gammalt Sugarplum Fairy fan, men med tiden blev bloggen och hans öde min ventil. Trollband mig och så många andra. Så skicklig med sina ord. Smärtan så stor. Tomheten så sjukt stor och kroppen tung. Konstigt att  man får andnöd när man aldrig ens har träffat en person. Han skrev att döden gjorde honom mer levande. Uppskatta livet. Vi bär alla på vårt egna timglas och jag är tacksam för all sand som finns kvar. Världen har förlorat en helt fantastisk människa, en så vacker själ, men hans ord och texter har inte lämnat någon oberörd. Lever vidare, för alltid. Tack för den gåvan. Underbara Du. En sann kämpe och hjälte av vår tid, kärleken vinner alltid. Tänker på hans nära och kära.

Nu så.

Nu har allt lugnat ner sig igen. Tillbaka i waldorf. Kände och tittade på ett vanligt dagis till Uma, ett par dagar i veckan, men nej. Det går bara inte. Hon är min magic crystal och det ska vara bra för henne, för alla. Kosta vad det kosta vill. Hon börjar sina tre mornar i September nästa år, hon kommer då vara 3 år och 8 månader. Jag skiter i om det sticker i folk men jag är stolt över mitt beslut. Lughan gick till tre en dag den första veckan han provade i vanliga skolan, hela min kropp saknade honom. Han går nu 9 -12.40 fyra dagar i veckan och det känns jättebra . Jag vet att jag gör rätt som prioriterar barnen. Dem är bara barn en gång och jag vill inte missa det.

Thursday, September 12, 2013

Jobbigt

Bloggar knappt något, jag vet. Det pågår liksom för mycket saker. Tröttheten är stor och jag vill bara att allt ska vars bra för barnen. Skola och så. Ska skriva mer om det. Sömnbrist pga hjärna som spricker av för mycket tankar. Föräldraskapet är alltid svårt men visst känns det extra svårt ibland när man är svensk i ett annat land. Valmöjligheterna färre och mer scary. Vanliga skolan extrem och waldorf här är mer extremt också på vissa plan. Jag vill kunna ge alla mina barn precis det just dem som enskilda individer behöver och ibland känns det som man är ett sånt där segt tuggummi som stretchar ut sig typ en kilometer. Kladdig, klistrig, utdragen, seg. I'm a fighter och ska leva genom detta också men önskar att någon kunde ge mig ett tecken. Limbo så himla länge nu. Sömnlösheten och vridna händer så stor del av allt. Och at the end of the day,  kärleken är det som är störst och moderskapet och tiden med barnen är det som jag värderar mest. Sliter som ett djur til the end of time för er, för oss, för familjen.

Saturday, August 31, 2013

Malie




Tranquil. Min Malie. Du är det finaste jag vet. Humor, lugn och kärlek. Busig, mjuk. Greppar tag i mitt ansikte, hår, kläder. Fokuserar vevande fingrar med djup koncentration. Vilar tryggt mot pappas bröst, tittar sig omkring och suger på tummen.Varma ögon som glittrar ikapp med sina syskon. Tittar stort på livet som pulserar kring henne. Rullar runt från rygg till mage, helst naken, så att hon kan se bättre. Se och betrakta och förundras. Ser livet med andra ögon genom dig, Malie. Grått och mulet på insidan, kall och ensam och jag har ont, men du är varm och mjuk och kärlek. Sveper upp dig i mina armar och andas in miraklet. Mitt levande mirakel. Snart 4 månader gammal och tiden går svindlande fort. Snart 4 månader av dig. Ett år sedan "pregnant" på stickan och jag tackar the universe varje dag att just du fick komma till mig. Luckiest mummy alive. Min andra dotter, heliga nummer 3. Kärleken bär.

Sunday, August 25, 2013

Och hjärtat brinner.

Vet inte riktigt vad det är, men när jag lägger mina barn blir jag alltid så himla gråtig. Sitter där som en knasboll och stora, blå glaserade ögonkulor och bara känner för att grina så att det skvalar om det. Skulle lägga L idag och jag älskar hela honom. Han har badat och doftar tvål och han vill att jag ska pussa hans mage. Klappa. Krama. Hopp i sängen nu så läser vi! Vad vill du läsa? Halvan och sopbbilen! Okej. han berättar för mig om saker han tänker på. Världens strta privilegium, att få sitta på söngkanten hos ett barn och bara vara. Lyssna och hålla om. Bara bruna ögon som möter mina. Då är det värt allt det jobbiga. Alla timmar av kamp försvinner, brinner upp i stunden han klappar mitt huvud, håller om mig, gnuggar näsa. Han säger att jag har "blck hår" och att alla blonda är "ginger". Förutom farfar förstås, för han har vitt hår haha. Min prins. Min mjuka, älskade, kraftfulla prins. Har upptäckt lego, vill leka hela tiden. Tittar noga i instruktionsboken och älskar när man leker med honom. Jag ger honom den tiden. Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag. Igår åkte jag iväg en hel dag för att putsa på min tatuering. Så himla skönt med egentid och varm kaffe och tidning och prat med vän, men åh. Jag saknar ihjäl mig, ändå. Saknar mina korvar och vill bara bita i Malies dubbelhakor, lyfta Uma mot skyn och läsa för Lughie. Vill bara vara med er. Man blir ju så beroende av det kroppsliga. Jag undrar om det kommer attvara som ett gapande hål av närhetsbehov inom en när barnen växer upp. Att ha en bebis att lukta på och leka med. Det är det bästa jag vet! Och jag skulle inte byta ut det för allt i världen. Jag och Malie är kära. Kan inte sluta peta på varandra och garva åt varandra. Hon är så jävla mysig bara. Mjuk, älskvärd, lugn liten klump som ät så himla toksöt att man får bita sig hårt i tungan för att inte sluka henne hel med hull och hår. Min chokladbulle!!!! Puss, puss, puss, puss. Två veckor kvar tills sommarlovet är slut och då är det verkligen höst. Livet känns så flyktigt. Vill vara här för alltid, inte bli gammal, vill inte att barnen ska växa mer haha! Jag älskar er. Jag älskar livet, människor, konsten, jorden, pulsen, möten. Mitt kaffe. Min kille. Min familj. Brinner mitt hjärta!

Tuesday, August 20, 2013

Sömn.

Sitter på sängen i sovrummet och betraktar Malie's lilla gestalt i sin säng. När hon fyllde 3 månader fick hon prova att flytta från storsängen till egen cot i hopp om ökad sömn, och visst funkar det! Hon sover mkt bättre nattetid. Sedan Uma's eviga snuttande i månaderna 15 så kände jag mig ganska utbränd nästan direkt med Malie. Att bli sparkad i öm, snittad mage och nackspärr och skit. Nä. Sedan hände miraklet jag så länge bett om. Malie tar tumme. Ganska nytt det hela så kanske inte ska ropa hej på direkten, but still. Hon tummade sig själv till sömns här om kvällen. Ja, du läste rätt. Jag som inte föder barn som sover. Efter månader av reflux helvete har det äntligen börjat att lägga sig och min lilla husmus är numera medicinfri. Kommer inte sakna de kalla rören nerkörda i nyvaken, mjuk bebbestrupe varje morgon :*( This too shall pass och jag är så otroligt nerkärad i min mjuka chokladbulle. Var jag så här kär med de andra två? Måste ha varit. Det är väl därför jag har tre barn haha. Konsumerar bebisar som andra suger i sig nikotin. Men självförtroendet växer med varje barn man får, och ökat självförtroende ger ökad vingbredd ger ökad frihet ger ökad tid till att bara älska och skita i allt annat. Med L var jag nog bara så himla broken. Att han var världens bästa men jag var världens sämsta gav ingen guldkant precis, men med nummer tre, min heliga trea, med henne vet jag ju att jag är bäst för henne. Utvald och så. Så vi är bara kära och galna utan inre kamp. Behöver inte erövra mitt moderskap, jag är redan hennes. Min lena, roliga, knäppa, mjuka. Håller ihop händerna som en liten älskvärd buddha baby och fnittrar när jag pussar henne på magen så att näsan min kittlar. Är ganska lättskrämd men tycker att bus med mig är roligt. Pussar på kinden som blir till stora leenden och en liten mjuk nacke och hals att sniffa på, panna, kind, små läppar och världens sötaste andedräkt. Starka fingrar som greppar hår och halsband. Veck överallt och det där leendet som får det att rusa av eufori och kärleksfyrverkeri i hela kroppen. Malie ger mig sockerdricka i benen och silke åt min själ. Nu sover hon. Alltid rörd, forever yours, hjärta, kropp och själ/ mamma.

Monday, August 19, 2013

Internet igen och frihet.

Hej blogg! Internet är äntligen tillbaka, det har varit lite tomt. Inte för att jag bloggar så mycket nu för tiden, men man blir van och bortskämd med den ständiga tillgången. Sommaren 2013 alltså. Ensamt, intensivt, utmattande. Kärlek och trötthet och never ending sorg och smärta och längtan efter mig själv. Mår bättre nu, vet att det kommer att bli bra tillslut. Utredning och skit som drar ut på tiden och nya tider. Jag ska, förhoppningsvis, äntligen få hjälp med L. När man har fått barn så kommer det alltid in nya personer i ens liv, och de snappade upp situationen ganska raskt och har drivit genom mer på ett par månader än vad som har skett på de tre år jag kämpat. Min älskade pojke. Universum tilldelade mig detta och jag ska ro hem min uppgift tillslut. Min största sorg, min största glädje. Ett litet steg i taget.

Har känt mig så instängd dessa månaderna. Tre veckor kvar av total ledighet med alla barnen bara, men det har varit tufft. Sömnlös bebis med ont, Uma i sitt sprattlande, skrikande esse och L med sina svårigheter. Grannarna har byggt om sitt hus och stack iväg på semester till Thailand så kvar satt jag med mina barn och borrar och stenar som sågades och det dundrade genom hela byggnade, hela mitt jag. Mina nerver skälvde. Fan. Inte en till sommar utan körkort. Det lovar jag mig själv. Jag känner mig inte fri! Skrek jag på T, men sen tänkte jag efter. Jag är fri att älska vem jag vill, se ut hur jag vill, tänka de tankar jag vill, läsa den litteratur jag vill läsa, utbilda mig till vad jag vill, nästan. Jag har tillgång till allt läsbart, alla filmer och all musik, nästan gratis. Shit, vad fri jag är! Det borde vara en rättighet for every living being, men så är det ju inte. Det är bara my own mind som kan fängsla mig, på riktigt. Och luften bor i mina steg.






Tuesday, August 6, 2013

Hej blogg!

Nej, nu är jag verkligen trött på att adrig ha tid till bloggen. Vill skriva mer. Skriver jag så andas jag lättare. Men hemmamamma åt tre barn födda tätt gör mig verkligen busy. Så otroligt busy. Intensiva tider, många förändringar som sker. Är otroligt trött men hösten ser ändå ljus ut. Vi byter skola b.l.a. Känns som hela livet vänder blad, ännu ett nytt kapitel. Det står aldrig stilla på planet föräldraskap och identiteten skakas ständigt. Skulle vilja ge bloggen ett ansiktslyft. Längtar efter dig bloggen! Uma är underbar, galen. Trampar på kattungar. Inte så najs. Hon kommer i kläm i mitten och ber om uppmärksamhet på fel sätt. Malie är korvig, mullig, mysig. Blåser mjölkbubblor och skriker. Tar flaska. Yeah! Lu är asjobbig. Mjuk stundvis men mest svår. Mitt livs största uppgift, det är han. Till hösten får vi svar på vad guldpojken bär på. Har jag nämnt kattungarna? Så lite bloggar jag. Att jag knappt vet om jag har nämnt våra underbara kattungar. Randiga Poppy åkte till ny ägare igår, tre kvar. Två går till grannen och nummer 4, vår lilla Stig får stanna kvar hos oss. Vår mjuka fluffboll.

 En dag på slutet då jag kände för att vara lite naken.


En bebis. En Malie. En ny.

Monday, July 29, 2013

En födelsedag.

Idag fyllde jag år. 23 hela. Känner mig ganska gammal. Väcktes av en svajande, smal ros imorse,  Lughán som bar. han sjöng Happy Birthday med en spröd och klar stämma. Blygheten flackade till lite i hans blick men han var så himla glad över att det var min födelsedag. Så himla fin. Sjöng så fint. Har ofta lite svårt med min födelsedag, vet inte varför. Det har regnat ömsom varit sol.Märkligt, varmt, spännande- Mycket kärlek, lite ångest. Jag och familjen har varit på en liten  aktivitetspark med djur. Tittta på grisar som sprungit tävling och klappat på hästar. Ätit på Pizza Hut. Jag köpte lite vattenfärger, längtar efter att måla mer. Barnen hade så roligt! Det är det enda jag vill ha i födelsedagspresent. Lyckliga barn. Att känna att jag gör ett ok jobb. Sommarlov är ganska ensamma, så en utflykt var så välbehövd. Tom hade bollat runt dagarna lite, så han var ledig idag. Malie krånglar mycket med både sömn och mat, amningen känns som ett minfält. Vad man får och inte får äta.

Det har varit en fin dag, men en tung dag samtidigt. Vår granne har inte långt kvar, en chockdiagnos och ett par veckors tidslinje ungefär. Från diagnos till evig sömn. Har suttit och plitat ihop ett slags brev. Vet inte riktigt vad man skriver till en människa som står vid klippavsatsen och the unknown breder ut sig under fötterna på en. Skriva om ljuset när det mest känns som ett totalt overkligt mörker.

Har många möten den här veckan, många mail som ska iväg. Skolbeslut ang. Lughán etc. Det står aldrg stilla i en trebarnsfamilj, det kan man lugnt säga iallafall :) Tänker mycket på framtiden. Tänker mycket i allmänhet. En vacker dag när jag inte ammar längre ska jag börja ge mig ut och springa av mig allt som tynger mina axlar.

Nu ska jag krypa ner hos min alldeles egna värmekudde i sängen. Min lilla tjockkorv. Mammas älskade Malie.

Saturday, July 20, 2013

Min älskade bebis.

Igår kväll flög Lughán genom rummet medan jag satt och ammade och krockade med Malie's lilla älskade huvud. Det var den hårdaste smällen jag upplevt, och min älskade lilla tjej frös i famnen. Skrek sig blå, blev slapp och tyst. Ambuland och kroppen täckt i elektroder, hennes ögon där i ambulansen. Bad till Gud som jag aldrig gör. Hon var så blek och huvudet svullnade upp, värsta känslan. Första gången sedan hon föddes som hela kroppen och hjärtat revs i tusen bitar. hennes milda, mjuka ögon, hennes snälla, snälla lilla själ och person. Och jag såg ner på hennes ansikte på britsen, viskade, "älskar dig så mycket. Älskar dig, älskar dig, älskar dig. Mamma kan inte leva utan dig. Jag kan inte leva utan Malie. Har suttit med sirenerna så himla många gånger förut, suttit i akutrum så många gånger. Man blir helt nedbruten tillslut. Hon har spytt ett par gånger inatt men är stark som en oxe, såklart. Född i oxens tecken till och med. Jag mår fortfarande illa efter shocken. Så himla snälla ambulanskillar jag hade att göra med. Människor man aldrig glömmer. Är tacksam för de mötena, de ger hopp för livet. Och tacksam över min lilla tjej, så oerhört. Livet vänder snabbt. Man vill vara stor och cool men blir så liten i sådana situationer, hjälplös. Älskade Malie. Så tacksam över att mjuka, dyrbara, gudomliga lilla du, kom till mig, till oss. Världens snällaste lilla person. Så underbar. Alltid nära, aldrig utan dig. Precious little one.

Wednesday, July 17, 2013

Fyra år sedan du kom.






4. 4, 4, 4, 4. Fyra år med dig. Min prins. Denna tid på året är alltid lite svår för mig, håller i dig och tänker och känner som bara en ekande mammakropp kan känna att, fy sjutton how lucky am I. How lucky am I to have you in my arms. Minns det som igår baby. Och du vet att andetagen jag andades där på bordet den där regniga morgonen i Juli, luften i febern med dig i mitt liv, nyfödd. De andetagen minns jag precis hur de kändes, som om jag aldrig hade andats förut. Även jag dog och återuppstod och det är något som vi alltid kommer att ha gemensamt. Visst snurrade det då, visst var det många andra människor inblandade, men det var ändå bara du och jag, just då. Vår födelse, tillsammans. Naturen är fantastisk. Alla känselspröt fylla med elektricitet, instinktivt kärleksbrus, kärlekshandling. Man känner allt, vet allt, även på ett operationsbord. Kommer aldrig glömma dina ögon. De glittrade då och de glittrar nu. Du gav mig mitt livs största resa, Lughán. Det man sliter mest för här i världen ger mest vinning, sägs det. Och visst sliter jag. Dag som natt. Natt som dag. För dig, för mig, för oss. Smärtan tung, hjärtat till bredden fylld. Du lärde mig att det är så himla viktigt att försöka ta hand om sig själv. Du har lärt mig det mesta jag vet, du ger mig min största visdom. Du leder mig på stigar inom mig själv jag aldrig vandrat förut. Känner mig ensam därinne ibland, men så sträcker jag ut min arm, min hand där i mörkret och finner din varma, lugna, lena hand, dina honungsfingrar och din stjärnblick. Du leder mig. För dig skulle jag hoppa från klippor. Konstigt nog så är de högsta klipporna, de mest svindlande höjderna inom sig själv i detta liv. Universe within me. Om det var något jag skulle vilja säga till dig älskade L, Universe Is Within You. Inom dig finns allt. 

4 år Lughán! Fyra pulserande, levande, långa men samtidigt korta år. Om jag hade vetat hur mycket mitt liv skulle förändras den där gången jag såg två streck på en sticka. Om jag bara hade vetat om den stora smärtan och kärleken som kom med den. Oron. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig, vissa saker som är beyond earthly måste man bara genomleva. Och även när man har levt det så är det fortfarande svår att greppa och formulera ibland. Fortfarande vaknar jag ibland och tänker, vad hände egentligen? Är det en dröm eller på riktigt. Jag älskar att säga att jag har en son. Two daughter's, one son. Du rusar mot mig med din keps och dina shorts och det värker i mig, du har blivit så jäkla stor! Min baby, min lilla håller på att bli stor. Bråkar, trilskas, har världens attityd. Vi bråkar, du sliter, vilja av stål. Naken i trädgården, i solen, vattnet i ditt hår, mot din hud. Livet i dig. Kraften i ilskan, mjukheten i kärleken i dig när du klappar Malie. När du kramar mig. 

Detta året. Så mycket du har vuxit. Jag är så stolt över dig.
Att få vara din mamma är det största som någonsin har hänt mig. 

 Grattis på födelsedagen Lughán. Din fjärde. Älskar dig ändlöst, andlöst. 

Now and for all days to come.

Tuesday, July 16, 2013

Kändiskär och braveheart.

Jag och T har varit tillsammans i lite mer än 5 år, och jag har finally blivit "kär" i någon annan. Hehe, min första kändiscrush sedan jag började kila stadigt! Calvin Harris. Efter att ha boogat runt en hel kväll/natt med honom på festival på BBC - så rusar hjärtat typ. Är fortfarande i stadiet där jag inte skulle neka en kyss om jag fick erbjudandet, jag är en otrogen typ med andra ord. Tur är det kanske då att det är en superstar som är upptagen med att hångla upp Rita Ora! Eectro pop/House/Dance - är min hemliga passion, älskar att dansa. Älskar mina högklackade skor nästan lika mycket som mina barn, och när jag väl slutat amma blir det nog en dansnatt en gång i månaden iallafall.

Inatt fick jag värkar. Eller, för fyra år sedan fick jag värkar. Är så sjukt rastlös idag, har så mycket att göra inför partyt imorgon och känner mig otroligt gråtmild. Min bebis. Min Lughán. Är så tacksam över att han kämpade så, den där morgonen, dagen, natten och morgonen igen. Är så tacksam över att jag fick just honom till son, mitt krigarhjärta. Mitt braveheart.

Saturday, July 13, 2013

Underbara lördag.


Idag är det sol! Underbara, underbara sol. Barnen spenderar mycket tid plaskandes i den lilla poolen. Det har varit en hektisk vecka och jag har knappt hunnit gå på toa känns det som. Kroppen börjar kännas mer fri men jag vaknar varje morgon med en känsla av att kroppen är bakis. Ont och värker. Malie har ju så ont i magen så det blir mycket bärsjal och bärande, hon sover ungefär 2 x 45 minuter i bärsjal per dag, i övrigt är det ett evigt vyssjande och fibblande. Hon är på dag 3 av ny medicin som skulle ha gjort susen, men istället verkar det som om det har blivit värrre med refluxen. Önskar inte reflux på min värsta fiende ens, det är oerhört jobbigt för både förälder och barn. I söndags var vi i Botton, där jag och T träffades på deras öppna dag, det var en helt fantastisk utflykt. Stolt som en tupp över våra tre barn och det känns alltid väldigt speciellt att vara på platsen där vi träffades och gå förbi huset där vi sov tillsammans den där första natten. Sov och pratade. Fem år senare, och tre barn. Igår var det avslutning på lekis, så fint att se alla barnen sitta  ring och sjunga. Min fina Lughán som har vuxit sig så stor på ett år. Fick med mig hans konstfack hem med alla målningar i. Nu är det sommarlov med alla barnen! Ja, Thom jobbar ju men jag och barnen är lediga. Mamma kommer dock imorgonkväll för att stanna en vecka och på onsdag i nästa vecka fyller ju Lughán år. 4 år. My big baby :) På måndag ska jag sätta in en p-stav, på tisdag är det mycket förberedande inför kalaset på onsdag, på onsdag födelsedag, på torsdag ska jag på terapi(!) hos en förlossningsspecialist i Leeds, på fredag ska vi till en Osteopath med Malie och på lördag i nästa vecka kommer nog delar av Thoms familj över för en födelsedagsfika. Busy, busy life. Och Malie fyllde 10 veckor igår. Helt amazing att tiden har gått så otroligt fort. 10 veckor kärlek. My little blessing.