Tiden

Tiden rullar på och jag är upptagen på ett otroligt spooky sätt. Vart tar tiden vägen? Så otroligt många möten hit och dit.  Tänker att jag kanske inte är ensam om att tycka mörkret är tungt, så trött när kvällen kommer. Vill sova i en vecka. Jag övningskör, går på kurs, städar, tvättar. Går på födelsedagskalas med Lughán. Syr bläckfiskoutfit, går till kyrkan och läser om veganism. Råkade se dokumentären Earthlings och kan inte röra mjölk och ost och ägg igen, så känns det nu iallafall. Har ju alltid varit vego, vegan lite i unga tonårsår. Men då var jag mest ung och rebellisk, som äldre känns budskapet tyngre i mage och hjärta. Otäck värld. Gråtit över Filippinerna och gått i terapi. Sista gången nästa gång, hon gav mig två extra gånger gratis, kärlek. Älskar människor så otroligt mycket. Hennes lilla bord är fyllt av stenar med små mini-budskap på. Love, faith, courage, trust. Så otroligt färgglad, täckt i sjalar och halsband och en stor brosch som det står peace på. Istället för vallmon alla bär i dessa tider. Alla bär vallmo för att minnas och ära de soldater som har dött men hon bär på ordet peace. Också rebelliskt för en kvinna på 60 + och är det något jag verkligen älskar så är det vilda, vackra själar. Lughán är gyllene. Varm och otroligt snäll och säger "it's ok mamma" - om jag säger förlåt efter att ha varit stress-arg. Smeker min kind med varma, långa fingrar. Han lär mig så mycket om outlook on life och liv, han uppskattar världen så mycket. Han lyssnar alltid på vad man säger och är noga med att verkligen förstå vad man har sagt. Det tänker jag på mycket i möten med andra människor, att lyssna på riktigt. Stänga av ego-bruset. Tack vare honom. Han ritar mycket, lånar mina skarpa, svarta pennor och målar med stor precision, så försiktigt och noggrant. Det är det första och det sista han pratar om när han går upp och lägger sig på morgonen och kvällen. Att rita. Han gjorde ett familjeporträtt med Malie som världens minsta lilla figur. Pratar om att han har juice i sin tutte som Malie älskar att dricka ur. Ritar getter och kossor med stora juver. Mjuk och varm, trygg och nära. Kämpar på som en hjälte och vänder ut och in på sig själv för att leva som vanligt i en värld där de flesta andra pojkar i hans ålder redan åker spark och leker krig. Han är mitt hjärtas fröjd och ljus, pelaren inom mig. Han är så himla lång nu och det känns overkligt att han var min första bebis. Bästa som någonsin hänt mig. Uma. Vild och strulig och ljus och fire. Känslig. Tror att hon också är trött av mörkret. Min lilla mjuka smultronnos. Frustrerad över att inte kunna rita gubbar på samma sätt som Lughán, hon vill så gärna. De leker mycket tillsammans, och trots att det ibland går för vilt till så är det underbart att se på också. Malie Rose är chokladbullen i mitten som mest bara betraktar allt som pågår runtomkring henne, tar sig fram genom rummet med världens fart, skrattar åt syskonen. Mystrollet. Blåser bubblor med tungan. Är så mjuk. 6 månader. Känns ofattbart. Andas hennes mjuka, bruna lockar och hennes leende som smälter insidan på mig. Kärlek.