Höstmorgon.

Bilderna är tagna för kanske en vecka sedan. Mina barn. Då var det en betydligt kyligare dag än idag, idag smeker höstvinden varm och T har klippt gräset för kanske sista gången i år. Nu fryser snart markens yta. Livet fortsätter att pågå längst nere i den fortsatt varma jorden men gräsrötternas små fötter fryser sig stilla. Barnen följer honom som en liten svans. Pappa, pappa, pappa. "Mamma you can work!! Go to work mamma, we want daddy!" Haha. En hemmamammas öde. Alltid där och liksom tillgänglig på det där sättet så att det blir trååååååkigt. Malie sover så dåligt om nätterna och har gjort en tid, jag har sovit sammanlagt 6 timmar de senaste två dygnen så jag känner mig ganska mör. Tänder tror jag. Och hoppas jag också på. Tänder får de ju tillslut och då sover de ju igen, värre är det om sömnlösheten tillhör personligheten. Kroppen är som seg kola och det är svårt att få något gjort. Bär på bebis, plockar tvätt, äter choklad. T tog med sig Uma imorse och åkte på ärenden och fikade, jag och Lu byggde legohus. Hade lovat honom det igår när jag ka honom för natten, så på morgonen sköt han upp som ett skott ur sängen och ropade på mig. Gullig! Uma har inte gjort sönder det än så det är positivt. Annars är hon väldigt kvick på att förstöra det han bygger. Uma är ett kapitel för sig. Min ljusa, ljusa blåklocka. Hon trotsar så att det ryker om det för tillfället. Tur att jag har dunderlulle i erfarenhet sedan tidigare, hade hon varit mitt första barn hade jag nog dragit av mig håret nu! Förgrymmade unge!!!! Stackars Uma. Stackars, älskade, förvirrade, växande, evigt blommande lila blåklocka. Hon vägrar att man rör vid hennes hår så hon skuttar mest omkring och ser ut som ett litet penntroll. Hon har världens vackraste huvudform, weird, jag vet haha men jag tycker verkligen det. För man upp hennes hår i ena handen så ba åååååååh. Underbara huvud. Själsliga, älskvärda, lilla arga varelse. Tog med sig "sleeping baby" ut i trädgården igår, tappade den så att den blev smutsig. Ville tvätta den på direkten och hjälpte mig att skopa in rätt mängd tvättmedel och tryckte på de knappar som man skulle. Letade efter den när tvätten var klar och lyste upp när hon såg dess rosa underdel sticka ut bland Thoms arbetskläder. Hämtade en kökshandduk och torkade och omslöt dockans lilla kropp, vaggade, vyssjade. Bäddade ner i lilla trävagnen och väntade på att den skulle sova. Världen genom ett barns ögon är banne mig det finaste jag vet. Saker de lägger märke till, finurliga små ord som blir till när de försöker uttala något som är lite svårt. Skuttande tår i gympaskor mot asfalt, hår i vind och äppelkind.

Små glädjeämnen i vardagen.

Downton Abbey började i söndags igen och min höst är räddad. Brukar alltid dippa lite i måendet under hösetn annars. Långt break från att träffa familjen i Sverige och brukar känna mig ganska ensam. Men i år mår jag verkligen bra! Tycker bara att det är mysigt med kallare väder. Älskar luften. Löven på träden och Michaelmas/Mikaeli. Har vait en så tung sommar så det har mest varit en börda med värmen iallafall. Ska plugga en kurs i reflexologi som börjar i Oktober och så har jag börjat övningsköra. Tycker att hemmalivet med barnen gör mig mer fokuserad med studier, effektiv och målinriktad. Idag har vi varit på toddlergroup och lunchat på skolan, cafeet på skolan lagar godaste maten. Allt eko. Bönsallad och pizza var det idag! Uma flyktig, svår, glidig men alldeles underbar. Hämtade L tjugo i ett och vandrade hemåt, pratade om vad vi hade gjort. Känner mig så himla rik med min dubbelvagn med flickorna i och L gåendes intill. Fast visst blir det skönt den vackra dagen jag tar körkort! Har som mål att ta det innan nästa sommar så vi får se. Kan inte ha en till sommar och sitta så fast. T har ju jobbat hela tiden så ingen semester precis. Och byggarbetet vid huset bredvid, fy fan. Ger mig nervflimmer bara jag tänker på det. What doesnt kill you makes you stronger som tur är. Tacksam för andetagen. Tacksam för dagarna med barnen. Vi är fattiga men rika på kärlek och det är nog det allra viktigaste. Sen skriver jag en bok och tjänar pengar haha! Bra plan. Kram!

Tid

Nu mer än någonsin rusar dagarna och tiden förbi i en farlig hastighet. Tänker tillbaka på de senaste fyra åren, sedan jag blev mamma. Det är ju bara så sjukt! Tiden blir inramad på ett helt annat sätt och man ser liksom tiden, mäter annorlunda. Barnen går från bebis till på språng på ett enda år. På många sätt och vis har nog jag inte fattat att hon är här än, Malie. Min trea. Hon fyller snart 5 månader och det är fortfarande overkligt att hon är här. Helt ur fas med rutinerna för tillfället men i övrigt ljuvlig. Som en mjuk, len chokladpralin. Min mest pratiga bebis hittills tror jag. Gurglar och pratar och myser. Drar i mitt hår och är så himla äta upp söt. Hon och Lulle har världens bästa bond och hon älskar att titta på när han leker. Då och då sänker han sitt lurviga och myser med henne och hon ler så stort och man blir så varm . Uma är känslig. Känslig och ledsen och trött och avundsjuk och då blir hon arg och bitig som ett bi. "Jag hatar dig så mycket men lämna mig inte för jag älskar dig så mycket men jag hatar dig ändå" -humör. Uma är som en bitsk liten bulldog med världens längsta känselspröt som sträcker sig ut i världen. Känner så mycket men skyddar sig med attityden. Hon vill sitta hos mig men när Malie väl är ur mina armar så vägrar hon. Petar och stör och Lughán drar av sig håret och gråter i frustration när legohuset han byggt så omsorgsfullt går i tusen bitar av en enda, kraftfull lillasysterspark. Allra helst vill hon dansa. Det är det som alltid får henne på gott humör. Dansa högt och lågt och runt i ring, hålla händer och yla refräng och sväva i luften och falla i varandras armar. Älskar dig, Uma Karamell Piggelina. Till helgen drar vi ut på äventyr, bara du och jag, på buss. kärleken i hand och livets asfalt under hjulen. Kaffe, kaka, mys. Jag glömmer inte bort dig Uma Isobel. Jag vet att det är tufft med lillasyster. För mig finns det bara en Uma i världen och det är världens finaste du. Kärleksrus.

Familj

En hjälte i tiden

Kristian Gidlund har gått bort. Har följt hans blogg sedan starten. Eller, det är nog en lögn. Halkade in av en slump i slutet av 2011. Till en början var jag mest intresserad för att jag är ett gammalt Sugarplum Fairy fan, men med tiden blev bloggen och hans öde min ventil. Trollband mig och så många andra. Så skicklig med sina ord. Smärtan så stor. Tomheten så sjukt stor och kroppen tung. Konstigt att  man får andnöd när man aldrig ens har träffat en person. Han skrev att döden gjorde honom mer levande. Uppskatta livet. Vi bär alla på vårt egna timglas och jag är tacksam för all sand som finns kvar. Världen har förlorat en helt fantastisk människa, en så vacker själ, men hans ord och texter har inte lämnat någon oberörd. Lever vidare, för alltid. Tack för den gåvan. Underbara Du. En sann kämpe och hjälte av vår tid, kärleken vinner alltid. Tänker på hans nära och kära.

Nu så.

Nu har allt lugnat ner sig igen. Tillbaka i waldorf. Kände och tittade på ett vanligt dagis till Uma, ett par dagar i veckan, men nej. Det går bara inte. Hon är min magic crystal och det ska vara bra för henne, för alla. Kosta vad det kosta vill. Hon börjar sina tre mornar i September nästa år, hon kommer då vara 3 år och 8 månader. Jag skiter i om det sticker i folk men jag är stolt över mitt beslut. Lughan gick till tre en dag den första veckan han provade i vanliga skolan, hela min kropp saknade honom. Han går nu 9 -12.40 fyra dagar i veckan och det känns jättebra . Jag vet att jag gör rätt som prioriterar barnen. Dem är bara barn en gång och jag vill inte missa det.

Jobbigt

Bloggar knappt något, jag vet. Det pågår liksom för mycket saker. Tröttheten är stor och jag vill bara att allt ska vars bra för barnen. Skola och så. Ska skriva mer om det. Sömnbrist pga hjärna som spricker av för mycket tankar. Föräldraskapet är alltid svårt men visst känns det extra svårt ibland när man är svensk i ett annat land. Valmöjligheterna färre och mer scary. Vanliga skolan extrem och waldorf här är mer extremt också på vissa plan. Jag vill kunna ge alla mina barn precis det just dem som enskilda individer behöver och ibland känns det som man är ett sånt där segt tuggummi som stretchar ut sig typ en kilometer. Kladdig, klistrig, utdragen, seg. I'm a fighter och ska leva genom detta också men önskar att någon kunde ge mig ett tecken. Limbo så himla länge nu. Sömnlösheten och vridna händer så stor del av allt. Och at the end of the day,  kärleken är det som är störst och moderskapet och tiden med barnen är det som jag värderar mest. Sliter som ett djur til the end of time för er, för oss, för familjen.