Monday, March 31, 2014

Måndag.





L var på skolan och jag och flickorna har varit hemma. Tre nya kycklingar har kläckts under dagens gång i en kuvös i Ls klassrum, så otroligt söta. Den mest nyfödda var fortfarande kletig och väntade på att torka, de andra två var redan fluffiga och så mjuka att vidröra. Otroligt fint att Lughan får uppleva det. Nu när sommartiden är här är kvällarna så ljusa, svårt att locka in barnen ur trädgården, och få dem att finna vila när gardinerna inte håller ute allt ljus som envist vill leta sig in i rummet ur glipor och hål. På eftermiddagen klappade vi Otto, blåste såpbubblor och ritade ägg. Lughan var envis med att jag skulle sova i hans säng hela natten. Haha! Han sa att det gick bra om jag gick ner och städade köket först, för att sedan vända tillbaka. Hans säng blir så hård för min rygg men han får såklart hoppa in i vår säng om han vill. Han är besatt av att läsa allt. På kudden står det olika namn till de robotar som är tryckta, han läser det om och om igen. Ibland är det väldigt svårt att få honom att varva ner, så mycket tålamod krävs. Hans bruna, stora ögon bär på så mycket snällhet och nyfikenhet. Han är alltid intresserad, vill alltid titta, se och förstå hur saker fungerar, vill alltid alla levande ting väl. Hans inre värld måste vara så fylld av färg och förundran. Planeterna i hans solsystem är helt unikt byggda, skimrande och magiska. Det rör på sig ganska fort därinne, ibland blir det kortslutning i kommunikationen och ibland hakar skivan upp sig. När han tyst vänder på sig i sängen redo för sömnens värld och sluter ögonen, då önskar jag att jag kunde få skjunka in i hans själ och huvud för en stund för att se och känna, uppleva det inre äventyr han startar inför natten. Barn ger så mycket. Framförallt tro, hopp och kärlek. I en vuxens ganska karga och ångestfyllda vardag är barnens varma, mjuka, levande närvaro ett ankare i sorg. Rytm, lugn, rutin.

 Uma ramlade på asfalten när hon sprang idag. Älskar att springa snabbt och långt. Vägen som leder till vårt hus har en ganska bred trottoarkant, så jag brukar låta henne springa sista biten hem. Vi lekte häst. Så ramlade hon pladask, och tiden står stilla en sekund när jag vänder på henne för jag vet att hon har slagit i ansiktet, det lät högt och hårt mot asfalten så förväntar mig tappade framtänder och blod, men det är pannan som har tagit största smällen. Stort märke. Men hon ger inte upp. Fortsätter springa. Med det ljusa blonda håret som studsar och fötterna som knappt vidrör marken. Finns inte så mycket sportskor för flickor i England, det får mig att stilla le när jag betraktar denna guldboll som bara viner genom luften. Uma är en sinnesupplevelse och svårt att förklara med ord. Hur hon luktar, hur mjuk hon är. Precis samma mjölkvita ton över hela kroppen och blå, stora glaskulor till ögon. Spretiga, vilda, alltid fylld av liv. Att jag får uppleva henne är en gåva så stor, samtidigt som jag sörjer att hennes barndom bara kommer att upplevas en gång. Fortfarande så liten i kroppen och lätt som en fjäder, väger nästan mindre än Malie. Hon svävar högt upp i luften, över mitt huvud vilandes på mina raksträckta armar. Det mest dyrbara jag har, barnen. Konstigt att man stressar egentligen. Stressar för att utbilda sig, att "bli" någonting, när man egentligen bara skulle slappna av och vara, beundras av barnens ljus och betrakta, skriva, tänka, måla. Älska. Det hade varit en vacker verklighet. Nu är världen så att räkningarna trillar in som gråa moln och pengarna är knappa varje månad. Räknar potatisar och linser och man stressar över allt det där materiella som ska vara biljetten till överlevandet. Vänder mig om i drömmen och tar dem i handen och säger "Money can't buy your happiness, money can't buy love." Älska din näste, men framförallt börja med att älska dig själv. Livet blir så onödigt svårt, trasigt, håligt, kämpigt när man lever med en tom avgrund av självförakt och känslor av otillräcklighet. Livet blir så onödigt vilset när man försöker köpa sig ett yttre slott, stort och pampigt nog att dölja allt det där tomma och det som gör så svinigt ont. Livet blir så mycket lättare när man orkar stå naken och sårbar och älska just sin egen lilla sargade själ, den vilda, vackra, den som gör ganska mycket fel men verkligen menar väl. Det finns bara en av dig i detta jordeliv, och du är helt underbar.

Sunday, March 30, 2014

Mothers Day.

Mors Dag. Malies tänder krånglar, så hon har varit som ett litet sårbart skrutt! Munblåsor, loppbett från usling till katt och tand som ömmar och spökar. Älskade, sårbara, mumsiga lilla skrutt. Älskar pannakaka med yogurt, och gärna att slänga det omkring sig så att det landar på huvudet. Kletigt och grannt. Fick bada. L hade skrivit så fint i sitt kort, till mig, och ritat. Uma var spretig och galen som alltid. Mina älskade barn. En jobbig dag på andra plan men de distraherar mig och håller mig fokuserad på ljuset. Så otroligt roliga! L slog i foten och började vilt slicka, sa "Im slicking because it hurts!" Knäppgök. Kom plötsligt på att fågeln vi ritade igår inte hade några näsborrar i sin näbb så det skyndade han sig kvickt med att fylla i. Jag är trött, svullen. Äter så mycket choklad, för att fejka energitillstånd. Dippar sen. Städa, tvätta, laga, plugga. Översätta texter och fiffla med foton. Imorgon är det skola igen, skönt med rutiner efter två dagar av kaos, jag tycker om att vara själv med barnen också. Eller flickorna. L går ju till klockan 3! Helt sjukt. På fredag är det påskavslutning i kyrkan och sedan vankas 2 veckor lov med galningarna. Galningarna och skratten som bär mig.

Saturday, March 29, 2014

6 år.

Idag är det 6 år sedan jag och T träffades. 6 långa år, men det har också gått väldigt fort. Känns ofattbart att jag har levt i en relation så länge, samtidigt som förhållandet känns ganska nytt ibland. Vi känner varandra väldigt väl, men har egentligen aldrig umgåtts utan små barn i bilden. Blir nog en helt ny grej när vi får börja dejta på nytt när barnen är större. Älskar honom så. Malie vaknade runt halv sex, tänderna som spökar och hon hade hög feber igår. Envisa virus som inte lägger sig, blossar upp på nytt. Har plcokat hemma. Kläderna svämmar över. Åkte in till stan själv, skönt med liten andningspaus. Så mycket folk dock, mothers day imorgon så folk är galna. Har klistrat och limmat med barnen, de är så glada över att påsken kommer snart! En till vecka för L i skolan. Sen är det två veckors lov. På fredag ska han ha ett uppträdande i kyrkan med sin klass, ska bli mysigt att se! Är så stolt över min luffsande björnpojke. Tog ett par bilder av Malie idag, så shockad över hur stor hon är. Hon är som en liten mowgli. Imorgon fortsäter städning av hem och tvagning av barn. Hjulet snurrar runt.







Älskade barn.

Friday, March 28, 2014

Regn hos mig.

En liten uppdatering. En om dagen från och med nu. Nu har jag skrivit det så det ska hållas. Är så trött. Haglar och blåser och viner. Kallt och grått och slutet av April känns långt bort. Slutet av April bär med sig en mamma och mormor som vi inte har sett på 4 månader! Längtar. Ser fram emot påsk också. Älskar påsk. Påsk och jul är nog mina favoriter. Midsommar får det också att rusa inom mig, nu när barnen växer sig större känns det ännu mer viktigt att blåsa svenska traditioner försiktigt in i deras små själar, att bära med sig. Hoppas på att de kommer få det bästa av två världar. I sommar kommer vi till Sverige! Barnen är redan exalterade. De är ju så mycket större nu än när vi var där senast. Älskade barn. Ensamma barn. Ingen familj förutom mig och Thom som tar hand om dem. Många som älskar dem förstås men alla är i Sverige och en i Frankrike. Förra påsken var jag tjock. Satt med videungen längst med vägen och hukade i foglossningssmärtor. Idag har jag en snart 11månaders gammal bebis, ett körkort och ett nytt liv. Allt det gamla har ramlat av från mina skuldror och livet är nästan oigenkännligt. Samma hus men det är nästan det enda. Och så kärleken som består förstås. 6 år sedan jag åkte den där skumpiga tågresan till Botton Village imorgon. 6 år sedan jag träffade Thom. Kommer ihåg precis hur han såg ut när han dök upp bakom axeln på den killen jag pratade med. Älskade långa, stiliga, sårbara, varma, trygga, trasiga. Vackra, varma händer som längtade efter kärlek som bestod och mörka ögon med skrattrynkor som redan levt så många liv. Jag gav honom eld och han gav mig min jord och barnen är vårt vatten, tillsammans skapar vi luft. Luft att andas för att orka leva. Upp och ner går relationen men alltid tacksam över att det är just han som står vid min sida. L läser. Malies övre framtänder har äntligen pluppat ut via mycket skrik och blod och klagosång. Öroninflammation gånger tre och ständig snoraflod och feberkänningar har det varit. Tre veckor av total sjukdom och kursarbete som står mig upp till öronen. Livet. Många tårar och mycket skratt, kaffet och kärleken är det som håller mig levande. Nystart. Nu.

Tuesday, March 11, 2014

Helg

I lördags åkte L på kalas hos en vän med T, och jag och flickorna stannade hemma. Söndagen kom, och jag åkte iväg med bilen. Första egna ordentliga utflykten med bilen under dagtid. Det var så läskigt. Haha! Trodde inte att det skulle vara så läskigt som det var. En märklig dag, det var SÅ varmt. Inte bara vår i luften utan det kändes verkligen som sommar! Vi har problem med växellådan så det sa pang mitt i en rondell och benen skakade så mycket, fy fan. Rondeller är det värsta, särskilt när det är rusningstrafik. resten av söndagen spenderades med att städa och att göra läxa.  Kursarbetet kryper mig i nacken och jag vet att jag måste börja öka takten med mina case studies. Önskar att jag hade fler vänner! Måndag och det var vår i luften. T kunde inte starta sin van, så han kom uväg till jobbet ganska sent, vilket betydde att han blev jättesen på kvällen. Jag var så sjukt trött att jag ramlade ihop på soffan och målade och slötittade på en film på netflix. Eat, pray, love. har velat se den jättelänge men har nästan aldrig tid med film.Så skönt att titta på en film som inte kräver så mycket deltagande och tänkande, det var fint att koppla av. Har glömt bort hur rogivande det är! Önskar att jag hade mer tid till målandet. Skrivandet också. Idag är huset stökigt trots att jag inte gör annat än att städa. Hemmabarn betyder stök. Uma är jätteförkyld, sitter och snorar i soffan och tittar på Nalle Puh. Mycket kyligare idag, så kallt imorse. Vädret växlar hej vilt och tycker synd om blommor och fåglar och andra växtligheter och djur som måste bli förvirrade. Ikväll ska jag ge T en treatment och göra klart läxan helt. I förra veckan förskte jag mig på att plugga under dagtid och det går inte så bra med en hoppande Uma i närheten och en krypande bebis. Lilla Malie. 10 månader redan, och tiden bara går. Våren i luften får mig att minnas känslan i luften när jag klev ut med Malie ur sjukhuset. Älskade, dyrbara minnen.

Monday, March 3, 2014

Körkort!

Så mycket har hänt under den dryga vecka som det gått sedan jag sist skrev. Måndag i förra veckan var Lughans första dag på skolan. Det har gått jättebra! Är så stolt över min varma, annorlunda, brunögda, snälla, envisa pojke. Tar honom i min famn, lyfter honom upp och förundras över hur lång och stor han känns. Att han var inom mig är ju helt otroligt overkligt. Mitt hjärta. I onsdags körde jag upp och trodde inte det var sant när hon sa att jag hade klarat det. Har haft otur tidigare med svin till examiners, så när hon som var våren klev in i rummet precis samma sekund som jag höll på att spy i panikångest, visste jag att vad som än händer, så kör jag för livet nu. Solen sken och livet ropade ja. Mycket trafik och på motorvägen var det kaos men jag litade på den inre förmågan. Gick till psykologen som jag hade akutbokat nästa dag, pratade mycket om symboliken och att jag nu är fri. Torsdagen var jag glad men på fredagen tuppade jag av, så jäkla utmattad. Började köra i September jämse kursen jag går som kräver hela det akademiska plus 100 case studies, hemmalivet med barnen och upproret inom mig etc etc. Så ständigt sökande, det är brutalt. Önskar att man var som en annan som bara följer men det har aldrig varit jag. Kan inte, vill inte, rebel at heart. Det har varit för mycket. Svartnade typ. All sorg och sörja som har flödat fritt och kokat under huden på mig, in i väggen nästan. Kan inte fatta att det är över och att jag nu har körkortet i min hand. Trodde att det skulle bli som med förlossningarna, att jag liksom inte funkar som vanligt. Att allt går som klockan men inget barn kommer ut, skräcken när inget barn kommer ut, kroppen är ett hus som brinner ner i jävla grunden med själen spretandes i panik därinne, rädda mig, rädda mig snälla, rädda mitt älskade barn. Alla kan föda barn utom jag. Alla kan köra bil utom jag. Som att jobba mot en mental jävla vägg av pansarplåt, trots att jag är born to drive. Precis som jag en gång var born to birth. Jag älskar att köra bil. Skrek och grät på T att man kör ju tills man hittar sig själv. Jag kommer att köra tills jag hittar mig själv. Varm, trygg, vibrerande motor, musik som smeker insidan och känslan av at jag är i kontroll. Fatta den grejen! Jag är i kontroll. Inget gubbslem, inget inkapabelt pelvis. Seger! Jag vann. Sa till T att jag tror att jag är stolt över mig själv för första gången. Att med ptsd och sömnlösa nätter fortsätta med skiten och möta mina demoner tills det äntligen gick. För barnen. Och mig själv, men styrkan finner jag i barnen. Vill vara den som hämtar när de är dyngraka och höga på livet eller krossade av hjärtesorg. Vill vara den som sitter i bilen och väntar och alltid är där. Bara vara ramen så får de leva och bölja och frodas inom den. Färgglada explosioner och sprudlande små happypills, trogna, varma ljuspunkter som ger bakgrund, tro, hopp och kärleksro i mitt sargade slott, min själabonad.