Körkort!

Så mycket har hänt under den dryga vecka som det gått sedan jag sist skrev. Måndag i förra veckan var Lughans första dag på skolan. Det har gått jättebra! Är så stolt över min varma, annorlunda, brunögda, snälla, envisa pojke. Tar honom i min famn, lyfter honom upp och förundras över hur lång och stor han känns. Att han var inom mig är ju helt otroligt overkligt. Mitt hjärta. I onsdags körde jag upp och trodde inte det var sant när hon sa att jag hade klarat det. Har haft otur tidigare med svin till examiners, så när hon som var våren klev in i rummet precis samma sekund som jag höll på att spy i panikångest, visste jag att vad som än händer, så kör jag för livet nu. Solen sken och livet ropade ja. Mycket trafik och på motorvägen var det kaos men jag litade på den inre förmågan. Gick till psykologen som jag hade akutbokat nästa dag, pratade mycket om symboliken och att jag nu är fri. Torsdagen var jag glad men på fredagen tuppade jag av, så jäkla utmattad. Började köra i September jämse kursen jag går som kräver hela det akademiska plus 100 case studies, hemmalivet med barnen och upproret inom mig etc etc. Så ständigt sökande, det är brutalt. Önskar att man var som en annan som bara följer men det har aldrig varit jag. Kan inte, vill inte, rebel at heart. Det har varit för mycket. Svartnade typ. All sorg och sörja som har flödat fritt och kokat under huden på mig, in i väggen nästan. Kan inte fatta att det är över och att jag nu har körkortet i min hand. Trodde att det skulle bli som med förlossningarna, att jag liksom inte funkar som vanligt. Att allt går som klockan men inget barn kommer ut, skräcken när inget barn kommer ut, kroppen är ett hus som brinner ner i jävla grunden med själen spretandes i panik därinne, rädda mig, rädda mig snälla, rädda mitt älskade barn. Alla kan föda barn utom jag. Alla kan köra bil utom jag. Som att jobba mot en mental jävla vägg av pansarplåt, trots att jag är born to drive. Precis som jag en gång var born to birth. Jag älskar att köra bil. Skrek och grät på T att man kör ju tills man hittar sig själv. Jag kommer att köra tills jag hittar mig själv. Varm, trygg, vibrerande motor, musik som smeker insidan och känslan av at jag är i kontroll. Fatta den grejen! Jag är i kontroll. Inget gubbslem, inget inkapabelt pelvis. Seger! Jag vann. Sa till T att jag tror att jag är stolt över mig själv för första gången. Att med ptsd och sömnlösa nätter fortsätta med skiten och möta mina demoner tills det äntligen gick. För barnen. Och mig själv, men styrkan finner jag i barnen. Vill vara den som hämtar när de är dyngraka och höga på livet eller krossade av hjärtesorg. Vill vara den som sitter i bilen och väntar och alltid är där. Bara vara ramen så får de leva och bölja och frodas inom den. Färgglada explosioner och sprudlande små happypills, trogna, varma ljuspunkter som ger bakgrund, tro, hopp och kärleksro i mitt sargade slott, min själabonad.