Måndag.

L var på skolan och jag och flickorna har varit hemma. Tre nya kycklingar har kläckts under dagens gång i en kuvös i Ls klassrum, så otroligt söta. Den mest nyfödda var fortfarande kletig och väntade på att torka, de andra två var redan fluffiga och så mjuka att vidröra. Otroligt fint att Lughan får uppleva det. Nu när sommartiden är här är kvällarna så ljusa, svårt att locka in barnen ur trädgården, och få dem att finna vila när gardinerna inte håller ute allt ljus som envist vill leta sig in i rummet ur glipor och hål. På eftermiddagen klappade vi Otto, blåste såpbubblor och ritade ägg. Lughan var envis med att jag skulle sova i hans säng hela natten. Haha! Han sa att det gick bra om jag gick ner och städade köket först, för att sedan vända tillbaka. Hans säng blir så hård för min rygg men han får såklart hoppa in i vår säng om han vill. Han är besatt av att läsa allt. På kudden står det olika namn till de robotar som är tryckta, han läser det om och om igen. Ibland är det väldigt svårt att få honom att varva ner, så mycket tålamod krävs. Hans bruna, stora ögon bär på så mycket snällhet och nyfikenhet. Han är alltid intresserad, vill alltid titta, se och förstå hur saker fungerar, vill alltid alla levande ting väl. Hans inre värld måste vara så fylld av färg och förundran. Planeterna i hans solsystem är helt unikt byggda, skimrande och magiska. Det rör på sig ganska fort därinne, ibland blir det kortslutning i kommunikationen och ibland hakar skivan upp sig. När han tyst vänder på sig i sängen redo för sömnens värld och sluter ögonen, då önskar jag att jag kunde få skjunka in i hans själ och huvud för en stund för att se och känna, uppleva det inre äventyr han startar inför natten. Barn ger så mycket. Framförallt tro, hopp och kärlek. I en vuxens ganska karga och ångestfyllda vardag är barnens varma, mjuka, levande närvaro ett ankare i sorg. Rytm, lugn, rutin.

 Uma ramlade på asfalten när hon sprang idag. Älskar att springa snabbt och långt. Vägen som leder till vårt hus har en ganska bred trottoarkant, så jag brukar låta henne springa sista biten hem. Vi lekte häst. Så ramlade hon pladask, och tiden står stilla en sekund när jag vänder på henne för jag vet att hon har slagit i ansiktet, det lät högt och hårt mot asfalten så förväntar mig tappade framtänder och blod, men det är pannan som har tagit största smällen. Stort märke. Men hon ger inte upp. Fortsätter springa. Med det ljusa blonda håret som studsar och fötterna som knappt vidrör marken. Finns inte så mycket sportskor för flickor i England, det får mig att stilla le när jag betraktar denna guldboll som bara viner genom luften. Uma är en sinnesupplevelse och svårt att förklara med ord. Hur hon luktar, hur mjuk hon är. Precis samma mjölkvita ton över hela kroppen och blå, stora glaskulor till ögon. Spretiga, vilda, alltid fylld av liv. Att jag får uppleva henne är en gåva så stor, samtidigt som jag sörjer att hennes barndom bara kommer att upplevas en gång. Fortfarande så liten i kroppen och lätt som en fjäder, väger nästan mindre än Malie. Hon svävar högt upp i luften, över mitt huvud vilandes på mina raksträckta armar. Det mest dyrbara jag har, barnen. Konstigt att man stressar egentligen. Stressar för att utbilda sig, att "bli" någonting, när man egentligen bara skulle slappna av och vara, beundras av barnens ljus och betrakta, skriva, tänka, måla. Älska. Det hade varit en vacker verklighet. Nu är världen så att räkningarna trillar in som gråa moln och pengarna är knappa varje månad. Räknar potatisar och linser och man stressar över allt det där materiella som ska vara biljetten till överlevandet. Vänder mig om i drömmen och tar dem i handen och säger "Money can't buy your happiness, money can't buy love." Älska din näste, men framförallt börja med att älska dig själv. Livet blir så onödigt svårt, trasigt, håligt, kämpigt när man lever med en tom avgrund av självförakt och känslor av otillräcklighet. Livet blir så onödigt vilset när man försöker köpa sig ett yttre slott, stort och pampigt nog att dölja allt det där tomma och det som gör så svinigt ont. Livet blir så mycket lättare när man orkar stå naken och sårbar och älska just sin egen lilla sargade själ, den vilda, vackra, den som gör ganska mycket fel men verkligen menar väl. Det finns bara en av dig i detta jordeliv, och du är helt underbar.