Sunday, March 29, 2015

Årsdag.

Idag är det 7 år sedan jag träffade Thom. Vi blev inte tillsammans på en gång, inte alls. Men det känns iallafall som att det här är vår dag. Den 29 Mars 2008 träffade jag Thomas. Tom. Thom. Eller bara T. För mig får han i de flesta sammanhang bara vara T. Han är en själ med mycket integritet, så jag pratar inte ofta om vår relation. Trots att vi har så mycket tillsammans, så är vi fortfarande två egna personer som utvecklas på egen hand. Jag tror att det är en av styrkorna i vår relation. Särskilt när man träffar varandra när man är så unga, som vi var. Då är det extra viktigt att ge varandra svängrum och frihet. Mitt hjärta är hans och han vet det, genom både glädje och sorg. För mycket sorg har vi delat tillsammans, otroligt mycket. Jag skulle till en tågstation som hette Danby. Konduktören visste knappt vart den låg någonstans. Avlägset och isolerat. Den engelska landsbygden flög förbi utanför mitt fönster, jag minns att det var otroligt vackert. Jag hade varit i Liverpool, med min syster och mamma. Och det hade också varit magiskt. Trots att jag inte hade varit ett lika stort Beatles fan som min lillasyster car, så var det otroligt magiskt att stå och trängas i John Lennons gamla sovrum och besöka The Cavern club.

Jag anlände iallafall till Danby. Där en gammal man med en livlig collie plockade upp mig med sin gamla pick up. Jag blev skjutsad till huset där jag skulle vistas en vecka i. Det bodde en polsk kille där. På kvällen skulle det vara ett bday party som jag beslutade mig för att gå på. Och där träffade jag T. Vi pratade hela natten. På morgonen försvann han i kostym, han skulle bli gudfar. Efter dopet så hämtade han mig. Han tog med mig till en pub. Han besökte mig varannan dag, körde hela vägen från Leeds. Sedan åkte jag hem. Till sommaren så skulle jag bo hos en thailändska i Leeds. Det var då jag blev kär. På riktigt. Efter 4 veckor flyttade jag hem till honom. Arbetade långa dagar men åkte iväg på helgerna. En helg spenderade vi i Edinburgh. Det var otroligt fint. I hindsight så behandlade jag inte honom så bra. Jag var en riktigt krävande bitch när jag var tonåring. Han var också explosiv. Vi var inte så bra för varandra, det var lite svajigt där i början. Men sen växte vi i varandra och fann något djupare än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Han är världens bästa människa. Vi har inte mycket, men vi har varandra. Och barnen. Och det är ett väldigt fint liv.  Trots att jag är vild och fri, och aldrig hade tänkt sitta fast i en relation, så är jag honom lojal in i evigheten. Det är vi. Min älskade T.

Monday, March 9, 2015

Måndag och kväll.

Vet inte varför, men jag är så sjukt förvirrad när det gäller veckodagarna för tillfället. Veckorna i allmänhet. Tiden går så otroligt fort, och jag kämpa konstant med mindfulness och att leva i nuet. Det känns så.otroligt viktigt, särskilt när man har barn och står upp till öronen med all press och alla måsten. Det är sjukt intensivt och tempot är väldigt högt. Det är alltid en liten käpp i hjulet någonstans. Sällan att allt liksom bara glider. Då är det lätt att tankarna vandrar, att man drömmer sig bort. De dagar som är som tuffast, brukar jag försöka tänka lite extra på att leva i nuet. Skriker barnen konstant, så kan jag tänka att "måtte det bli kväll snart!" Men man ska inte önska dagarna iväg. Det går snabbt ändå. Det är olidligt just nu av praktisk skäl, främst ekonomiska, men det ska inte få stå i vägen för sinnesupplevelsen det är innebär vara levande och närvarande i nuet. Att vara kreativ hjälper mig med detta. Det grundar och förankrar mig. Det får mig att andas lugnare och känna mig mer närvarande. Resultatet spelar ingen roll, det heliga ligger i processen, skapandet.

Monkey and me.

Min mjuka Malie. Alltid med tummen i munnen. Alltid med monkey I handen, under armen. I bilen, i sängen, i vagnen, vid matbordet. De är världens bästa vänner, och hon är så mjuk när hon pratar med honom och matar. Matar med små, små ärtor och riskorn, viskar hemligheter i hans öra.

Bokens dag

Torsdagen den 5 Mars i förra veckan så var detbbokens dag. Efter att ha tittat flera gånger på Chalie and the Chocolate Factory så ville Lughán gå som Willy Wonka, och Uma ville vara Lilla Rödluvan.

Jag är verkligen otroligt dålig på att sy och vara kreativ. Det mest ambitiösa jag någonsin har gjort var nog en bläckfisk outfit till ett kalas med undervatten tema. Jag svor och sydde de där jäkla tentaklerna. Och fult blev det. Så i år så klickade jag hem barnens kostymer. Det fick bli så. Deras utklädningslåda svämmar över. Måste köpa ett sånt där clothing rack att hänga dem på. Så att det är mer tillgängligt för barnen. Just nu är de mest nedgrävda i en låda.

Monday, March 2, 2015

Måndag och sjukstuga.

Malie är sjuk. Hon är mitt första feberbarn. Visst blir de andra två sjuka ibland, men just hög feber är ovanligt. Så fort M får minsta lilla virus i kroppen så slår febern till. Det har varit en rastlös natt. Vädret har slagit om igen, nu har det helt plötsligt bestämt sig för att börja snöa. Stora, fluffiga snöflingor som smälter så fort de rör vid markytan. Blött och slask. Uma går sin långa dag idag. M älskar att ha Uma omkring sig, trots att de bråkar mycket, och lägger man till sjukdom på det så är saknaden enorm. Med röda feberkinder har hon tultat omkring nu på morgonen och ylat efter Uma. Tillslut fick hon ta sin vila lite tidigare än vanligt, hon såg helt förstörd ut. Satt bredvid spjälsängen och klappade hennes spretiga hår till hon slöt ögonen och somnade. Jag hoppas på att hinna äta lunch innan hon vaknar plus blötlägga lite linser och annat småfix. Vi får inte mat förrän på onsdag så det är väldigt skrala dagar nu. Drygar ut så mycket jag kan med linser och bönor mm. Tänk att det redan är Mars månad. Tiden går otroligt fort, och jag får ständigt öva mig på att leva i nuet. Är tacksam för varje dag. All kärlek.

Sunday, March 1, 2015

Skotripp med Uma.

Jag och Uma. Vi är aldrig själva. På det stora hela så är hon den jag alltid har spenderat minst tid med, enskilt. Lughán hade jag ju i 18 månader innan hon kom. Sen så hann Lu knappt börja på förskola innan M kom. Det var egentligen bara en höst, vinter och halv vår som hon överhuvudtaget hade ett par timmar själv med mig, och jag mådde ju otroligt dåligt fysiskt under graviditeten med M, så helt roligt sällskap var jag ju knappast.

På söndagar simmar barnen. Men Uma hade lite krupp i natt, och Lughán är knasig av trötthet, så vi beslutade oss för att skippa simningen idag. Uma var i stort behov av nya skor, då hennes boots som hon har haft under vintern har en trasig dragkedja. Den senaste veckan har hon luffsat omkring i Lugháns jättegamla och klumpiga snowboots, i stekande sol. Vintern har varit otroligt växlande vädermässigt i England i år. Skokrisen var iallafall ett faktum så vi åkte till designer outlet alldeles själva. Bussen kom inte på en halvtimme ungefär. Vi blåste nästan bort i väntan. När Uma är själv vill hon alltid bli buren. I hopkrupen över min axel. Vi köpte skor och fikade. Uma beställer alltid varm choklad men dricker aldrig upp. Många föräldrar som stirrade avundsjukt på mig där jag gick med mitt enda lilla gryn till barn. "I'm very short!", förkunnade Uma. Ja, älskling. Min lilla minikorv. De andra föräldrarna skulle bara veta att jag har två till galningar hemma. Men för ett par timmar kunde jag låtsas att jag bara hade ett barn. Otroligt märkligt. Det var underbart att bara få sitta och titta på henne och prata om saker som hon ville prata om. Vi tittade runt lite till och sen tog vi bussen till mataffären och sen promenerade vi hem. Uppskattar verkligen sådana egna stunder med barnen, det är helt underbart att få komma hem till kaoset också, men Uma kändes verkligen tankad på mammaenergi och var så glad för sina nya skor.

Nu ska jag städa kök och förbereda morgondagen plus beställa mat online. Söndagar är min tv kväll, så jag ska även titta på Call The Midwife och Indian Summers. Tacksam för dagen. Kärlek och fridens liljor.

Sömnlösa nätter och magiska barn.

Första Mars. Visst är Februari en kort månad, men får tiden få så här fort. Den rusar. Försöker så gott det går att leva i nuet, men bor man utomlands med tre små barn är det ofta svårt. Man längtar tills man får se någon från Sverige igen. Malie längtar efter mormor, så fort hon ser en medelålders kvinna med blont hår så ropar hon "mormor?", och tittar frågades på mig. Även Lughán och Uma längtar efter sina mostrar och mormor och morfar. De vill så gärna flyga flygplan. Det märks verkligen att de börjar bli stora nu på så många plan. De pratar minnen med varandra och har konversationer. För Lughán är det otroligt stort att kunna göra. Han läser flytande nu och älskar att skriva och knåpa ihop små historier. Han tycker om att rita av saker, och när han vill ta det lugnt så hittar man honom ofta vid sitt lilla bord. Det är nästan det enda sättet som man kan hjälpa honom att varva ner, det och att lyssna på sagor på cd spelaren. Uma är en kvittrande fjäril. Med känslospröten utåt. Hon springer snabbt och länge, är fortfarande så liten och lätt. Som om hennes skelett var byggt av rent stardust. Men i ögonvrån så ser jag att hennes ben har dragit ut på längden. Overkligt att hon redan har fyllt fyra år. Hon har verkligen ärvt min party animal ådra. Hon är otroligt rolig, och det är konstant akrobatik och galna grimaser. Hon och Lughán är en galen kombo, och de uppfinner ofta galna spel tillsammans, båda är ganska gränslösa. De gillar att dingla i gardiner som kakel spektakel, och att springa runt, runt köksbordet I ilfart, och att sitta på varandra tills den andra ger ifrån sig ett dödsskrik. Jag känner ofta att vi bor för litet. Alla mina tre barn har otroligt stora personligheter som inte bara tar upp stor del av mitt hjärta och hjärna, men även liksom fysiskt rum. Att klättra på väggarna är verkligen en true story. Uma ritar också mycket. Hon vågade inte på ett ganska långt tag. Hon kände sig dålig i jämförelse med Lughán. Satt med lätt nedböjda axlar, skrynkligt ansikte, plutiga läppar och surade. Men nu har hon verkligen krupit ur sin lilla puppa, och det är en otrolig glädje att få ta del av. Hennes spretiga, yviga, känslig figurer med stora öron, och ofta långa snoppar(!), pryder mina sovrumsväggar. Får mina ögon att tåras varje dag. När hon inte springer omkring, shoppar rosa, fluffiga tröjor eller petar och fixar med alla sina väskor, så älskar hon att dansa. Hon headbangar på det mest galna sätt jag någonsin sett. Uma är underbar och galen. Att vara med henne är som att kliva in i hennes egna universum. Där bergochdalbanan går snabbt, snabbt, där molnen glittrar, där allt luktar vanilj. Där man säger "I love you!" Och pratar om bajs och rumpor hela tiden. Där man klappar kaniner och enhörningar och äter maltesers. Där man är otroligt lycklig to be alive, där man skriker högst och längst av alla. Att vara med henne får en att känna sig både invincible och sårbar på samma gång. En liten skrutt, ett litet älskat knytt.

Och så M. Min magiska lilla chokladpralin. Alltid med monkey aka Nakki i ett fast grepp. Hon som aldrig sover man som växer så otroligt mycket och snabbt. Sömnlösa nätterna tar kål på mig. Men allt som är hon bär mig. Ska skriva mer om henne. Men nu skriker barnen. De krävande. De magiska. De som lär mig nästan allt jag vet om mig själv.