Tuesday, January 29, 2013

26 + 1

Stor som en aubergine nu tydligen. 35 cm ca. Världens största aubergine? Aubergine love.

Tisdag

Morgonen började i vanlig ordning med att jag sminkar mig i sängen. Hade sällskap av två murmeldjur förstås. Sen gick allt lite knas. Jag är som en frustande, pustande, frustrerad gnu för tillfället. Så jäkla arg. Arg på kroppen,  arg på att internet och telefon som fortfarande är avkopplande trots betalade räkning för längesen,  trött på sonen som är så himla elak i kombo med en oförståelse inför det mesta,  arg på killen som inte hjälper till ett skit trots att jag har så ont på kvällen, arg på dottern som bara tjatar om riskaka med smör och arg på katten som bara rymmer. Arg på alla som tjatar och frågar om hemmaförlossning hit och dit och trött på att dra storyn om tacksamheten och livmodern som är likt ett spindelnät, tunn så tunn. Trött på folk som tror att de kan lära mig något. Att jag ens får bära ett barn med ett hjärtslag,  fattar ni inte det miraklet? Att det är viktigast med en levande mamma och ett levande barn. För mig,  med min kropp och med mina erfarenheter. Att få den gåvan känns som jag har vunnit högsta vinsten. Att en bit av hjärnan och hjärtat bär på trauma som ekar brutalt och forever är en annan bit som bara måste levas med. Som trots avgrunden också ger mig glasögon som jag inte vill leva utan. Vad det gör med en person, en mamma. Fighten för det liv jag lever varje dag. Men det går inte att prata om riktigt. Med oförstående klumpar som bara går runt i sin jefla bubbla. Count your blessings peeps. Ja ni hör ju. Skitmedmänniska. Skitmorsa för tillfället också,  på insidan iallafall. Punka i däcket imorse och jag andades djupa andetag och höll lulles hand så mjuk och varm. Lugna ner dig. Hoppas på hormoner. Det är ju i grund och botten mig själv jag är arg på. Och så bara pyser det ut som någon jäkla ångmaskin. Idag tänker jag ignorera kroppen och rikta ilskan till något produktivt, städa huset så det ser glittrande ut när min kille kommer hem så att han tänker att han är en himla lucky dude som har mig. Fast det tycker han egentligen redan,  det säger han ofta. Att kvinnor som får barn blir monster, alla förutom jag. HAHA!  Jag som är hulken inombords. Då är det tur att jag har dig bloggen. Du som känner den lilla hemliga biten av mig. Den bittra, arga, oresonlige, fula, tjocka och fördomsfulle ;-) Nu kör vi! Resten av dagen ska bli så himla bra.

Monday, January 28, 2013

Måndag.

Måndag och vi tar det lugnt. Vi har haft en fin helg hela familjen,  laddat inför veckan som nu gör entré. T jobbar mellan 7-18 för tillfället så det är tungt med fogarna vissa dagar, gläds åt snön som försvann i solen under söndagen. Så mycket lättare att dra vagnen då. Lördag var sista snödagen som vi tog till vara på, lekte med pulka i trädgården hela dagen. På söndag morgon var det som om någon dragit med ett trollspö över trädgården. Sol och grönt gräs. Längtar vår. Lughán var på lekis imorse,  det var bara tre andra barn där så han hade det nog väldigt mysigt. Kom som vanligt hem med fina teckningar :) Jag fick så ont på vägen hem att jag var tvungen att låta hemmet vänta med alla bestyr,  ibland är soffläge nummer 1 och då får man göra det bästa av situationen. Läsa och mysa. Kände mig mycket bättre framåt 12 då jag hämtade L, han var rödkindad och ursprungen och jag var utvilad,  win-win ;-) Enkel lunch och lek. Skön måndag. Barnen är galna i magen och vill mysa och pussas så fort de kommer åt. Så mycket kärlek.

Friday, January 25, 2013

Sol i magen.

Det här är lycka! Varm, mjuk Lughán-hand på magen. "A bit wobbly" - säger han och sätter pekfingret i naveln och skakar så att magen böljar. Du får världens finaste storebror, liten. Lilla storebror. Mamma glömmer inte att du är liten än. Men världens största rum fyller du i hjärtat mitt. Kärlek och skimrande ljus. Och lillasyster tindrar mjuk och len där hon somnat i sin säng. Och i magen skiner solen som en tidig sommarmorgon,  världens varmaste kropp har jag, i fotöljen vilar trött och trasig, älskad man. Mage, hjärta,  sinne till bredden fylld. Fredag kväll och jag ska göra mig en smoothie, CBBfinal på tv ikväll. Nu tar vi helg!  :)

Fredag och pannkakor.

Jahapp. Har stått hela förmiddagen och stekt pannkakor då jag och barnen har en riktig mysdag idag :) Bara det att jag var den enda som verkligen åt. Vispade grädde och förberedde med blåbärssylt. Uma åt en tugga och spottade ut, Lughán hurrade först men åt bara en. Jag och min ibs-mage åt fyra stycken. Den fjärde var Umas tuggade och utspottade rester, Oh yeah. Alltså inte bara bebis i min 25+4 mage. Med världens dyrbaraste innehåll. Sprattlade glatt därinne i det varma, röda vid syltöverdosen. Mammas skrutt. Städning,  slapp och trädgård står på schemat. Njuter så av att bara vara i det. Med barnen. Vardagar är guld.

Thursday, January 24, 2013

Krasslig

Är sjuk. Värk i hela kroppen,  halsen, huvudet,  lederna,  livmodern. Ryggen. Foglossning deluxe har slagit ner med full kraft och jag linkar fram. Ogillar känslan av att känna mig otillräcklig. Fnys. Tom var guld igår och lämnade L på morgonen,  vi kom efter,  jag och Uma, men jag slapp iallafall dra båda dit i snömodden. Sammanbiten av smärta blir jag, spänd och tråkig.  Tydligen hade L ramlat vid porten påväg in. Min älskade dunderklump saknar motorik och reflex,  har han händerna i fickan drar han inte ut dem i tid. Händer med jämna mellanrum och slår ansiktet sönder och samman. Blöder ut mitt hjärta av oro och älsk när det sker. Vill skylla hela alltet på omvärlden men förnuftet vet att det bara är så. Han ramlar så. Så olämpligt bara för tillfället,  många områden som är riktigt tunga för tillfället. Behöver den medgång jag kan få. Len, fjunig panna och ögon runda bruna,  när han suger på sin svullnade överläpp och lutar sitt huvud mot mitt. Det är kallt ute men hans långa,  mjuka fingrar är alltid varma. Barn gör illa sig men för mig så stegrar det sig i hundranittio med tanke på vår start, han och jag. Han faller tyngre än de flesta och mitt hjärta vrids i järngrepp av ångest,  flykt,  kyla. Över på en mikrosekund men instinkten och resktionen är kroppslig och direkt. Men det går ju oftast bra. Barn är troopers,  starkare än mjukismamma. Uma är mer flygande köttbullen, svävar fram och landar mjukt. Klättrar med stor kontroll. Mina älskade två. Och en halv,  snart tre. 3 hjärtan i en och samma mamma. Kärleken bär en.

Sunday, January 20, 2013

25 + 0

Här är min kärlek. Världens finaste ♥

Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta.

Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta, kanske inte skapar murar av cement och stål direkt, men eld. Bär brynja av eld varje gång jag låtit trycket släppa. Att våga vara mjuk och följsam skapar tydligen styrka har jag märkt. Jag upplevs kanske sårbar och genomskinlig, men det är skottsäkert glas. Och eld. Akta dig så att du inte bränner dig eller bländas. Jag är en travhäst av rang,  robot- moves och en envishet så stor. Så släpper jag. Låter rädslan och ångesten och lukt av död och kamp och hård metall svepa över mig och i mig, kämpar för livet, vill leva! I fosterställning ligger jag blixtstilla. Inte drunkna nu. Man kan falla makalöst djupt inom loppet av sekunder, människans själ är brådjup, men samtidigt nära, nära. Det är kallt, kroppen är kall men tårar alltid varma. Som salt, varm bröstmjölk faller vattnet och ner längst armen,  över tunn handled och vitnande knogar som spänner sig. Omhändertagen. Jag är ensam i det här. Det är ensamt i min kropp. Man lär sig att bli vän med det efter ett tag.  Betryggas av bebis sköna puls och hicka,  sparkar av lättja därinne i sitt paradis. Jag är varm mor. Nu kämpar vi. Imorgon är en ny dag, smink, kaffe, lek. Sen händer det igen om en månad, samma rutin, samma visa. En kväll i månaden av att vara totalt trasig. Mer makt än så får du ej. Brottas med mig i sömnens land,  I know,  men det betyder inte att du vinner på riktigt.  JAG vinner detta. Jag har hud som brinner. Jag är ljus.

Att sitta stilla i sin båt.

Så. Nu. Utan stabilt internet, igen. Lite trist. Jag är bloggsugen och leksugen och vill ha min gamla laptop att knattra på. Ska försöka skicka iväg detta iallafall från det mobila, opålitliga. I korta drag: Första veckan efter stormen a.k.a födelsedag,  sedan i julas har högtiderna och festligheterna avlöst varandra, kul såklart men för en gravid småbarnsmor njuter man av att vardagslunket har kommit åter. Började veckan med ögoninfektion light hos barnen,  sen följde high end konsultmöte hos specialistläkare på förlossningen,  barnmorskemöte,  Englands första snö, T:s långa arbetsdagar, mörker och frusna tår, zucchini kaka, kvällsbad,  tidigt sänggående och jag som håller på att svimma hela tiden. Knaprar d-vitamin, det hjälper något. Idag har lilla familjen hängt på köpcenter och shoppat vinterskor till trotsig 4åring deluxe. All is well. Bebis i magen mår prima. Jag är tjock och tacksam. Så otroligt tacksam. Trött och lycklig.

Saturday, January 12, 2013

En dag, ett år, en födelse.

Imorgon,  idag, fyller min Uma två år. Min älskade,  mjuka,  dyrbara,  tokiga, brinnande lilla tjej. Lyser och strålar och glittrar. Tappar mina andetag av dig. Ont att andas när tiden går så otroligt fort. Samtidigt är de andetag jag lyckas fånga, andas,  och syret i mina lungor mer ljuvt sedan du kom. Du är ljus. Du är liv. Du berikar vår familj. Du är Uma. Världens finaste Uma fyller två år. Och helst vill jag låsa in mig på toaletten och sitta och gråta över den där förbaskade kärleken som värker och dunkar i hela hjärtat, men istället pyntar jag tårta och blåser ballonger. Ett barns födelsedag. Allt det synliga, all festlighet, alla serpentiner och allt glitter, bakom allt det. Bakom allt det står en mamma på darriga knän som dukar under av kärlek och som täcker över all sårbarhet med glitz och glimmer. Gömmer sig bakom tomtebloss och hurra-rop. Sviktar under av livets mirakel,  styrkan,  sårbarheten. Att min knubbiga, mjuka marshmallowbrud med nyckelpigeväska och ögon blå,  fyller 2 hela år. Världens mest perfekta lila varelse och jag nyper mig själv dagligen i tron om att jag drömmer. Men jag drömmer inte. Hon finns. Du finns, Uma. Den gåvan tar jag aldrig för givet. Livet i dig, din livlighet. Sekunderna jag såg dig för första gången och hur tiden hängde sig, frös. Allt var tyst förutom du som lös så starkt att klockorna ringde i öronen,  och värmen spred sig som en löpeld genom kroppen. Även de döva hör kärlekens ord. Även de klumpar till kroppsdelar som av gift ligger stilla, fylls av liv och rörelse när kärleken kommer och slår glödande små hål av värme i allt det stumma. Stunden då du kom, sprang jag barfota över gräset. Så snabbt och lätt att fotsulorna knappt nuddade vid marken. Det var sol och det var sommar,  det var varmt. Kärleken bryter sig genom de flesta berg och hårda väggar av betong, och förhårdnade själar och smärta och sorg, kärleken är världens starkaste sprängämne. Kärleken jag upplevde stunden för två år sedan,  Onsdagen den 12 Januari 2011, klockan 15.35, stunden då jag träffade dig. Då sprängdes hela min värld och när explosionen ebbat ut,  regnade det glitter över min jord och min nakna kropp. Varje morgon du vaknar,  varje gång du ler, varje gång din blå blick möter min, varje gång ditt fjuniga, blonda hår spretar sig vilt som en gloria kring ditt huvud,  lämnar du spår av glitter. Glitter i mig som förgyller mig och berikar mig. Lilla baby glitter. Umabelle Karamell Piggelina. Baby Blue. Smultronbarn. Happy pill. Uma Isobel. Grattis på din andra födelsedag, här på jorden. Mamma,  Pappa,  Lughán, Twiggy,  Otho och Baby Bird älskar dig mest av allt. Välsignat vare ditt ljus.

Thursday, January 10, 2013

Torsdag.

Torsdag den 10:onde Januari idag! För två år sedan hade jag börjat känna de första tecknen på att Baby Blue, Little Oat, skulle göra sin storslagna entré snart. Jag var beräknad den 8 Januari. Natten till den 11e stegrade sig min kropp och jag och Smultronbebisen i mitt varma inre hade världens härligaste dans tillsammans. Oj, så vi dansade! Dance until you drop, det är nog mitt sätt att leva på, i de flesta situationer. Alltid sist på dansgolvet, skoskav spelar inte så stor roll så länge musiken fortfarande spinner och basen pulserar genom kroppen.

 Det är bråda dagar i vårt hus! Min kille har sin första medelålderskris för i år, han brukar väl snitta en ca 5 större middle age crises per år. Det blir kul sen när han verkligen blir medelålders och förstår hur ung han var tidigare, haha. Bittert. Inte så mycket att göra åt saken förutom att finnas där, älska honom. Och det gör jag verkligen. Apkär. Uma's födelsedag närmar sig med stormsteg, Lughán har inte bajsat sedan i lördags, jag försöker rodda samman något slags party - aktigt för den stundande birthday bruden, känner mig gråtig och hormonell och kärleksfull. Det gör ONT med födelsedagar. På det mest ljuvliga av sätt. Som om hjärtat blir pressat av ängeln med guldhandskar. Tittar på henne och får världens klump i halsen. Världens mest underbara tjej. Älskar ihjäl henne! Stort och omkullkastande, värkande och ömt. Min lilla, lilla, marshmallowtjej. Blond och kurvig, så otroligt mini med ett så oerhört skarpt och klarsynt litet huvud som bultar av idéer, tankar, funderingar och känslor. Så otroligt liten på jorden men med en självklarhet och världsvanhet över sig, tar världen med storm och självförtroende lyser, med sin knubbiga gestalt och blåa blick. Korta små ben som "kan själv" - ha skolväska precis som Storebror. Att lägga dockor, smörgås och liten plastkanin i. Satt på bänken vid bussen och hängde med mig och magen. Hälsa på folk och vinka och jag kan knappt fortfarande förstå att hon är min. Hon vet att hon är ljuvlig och låter mig glatt bita i hennes bulliga mjölkvita lår och gnaga på ovansidan av hennes händer som fortfarande är bebismulliga. Hennes händer ser fortfarande ut som de är fastskruvade som en michelingubbe vid armen. Ingen handled. Bara mini och mjuk och väldigt bitvänlig. Krypa upp i soffan och läsa Oggo(Viggo), att mysa under filt i knät.

Trött är jag också. Första veckan av vardag igen, och Uma har hängt på höften tills ligamenten har bränt och fogarna har värkt, igår välkomnade jag ett helt film crew från BBC eftersom att jag dumt nog hade sagt ja till att vara med i en dokumentär om kvinnor och, well, förlossningstrauma och independent midwifery. Hur stor skillnad det är när man har varma händer runt sig, vad som hände efter stjärngossen föddes o.s.v. De filmade i tre timmar och kommer säkert klippa ihop det till fem minuter. Snävt. Det är så viktigt och jag hoppas att programmet träffar rätt i tiden och att de får med sig några juicy bits, det blir ju olagligt i slutet av 2013. Independent midwifery. Suger pung rent ut sagt. Läste att i Illinois så får man böta big time om man "råkar" föda hemma. Hur sjukt? Så sjukt. Synd bara att man inte var så representabel när det gäller hot look, finnar, gravid, stressad och trött. Hafsade på mig lite smink och bad en stilla bön.

Annars så är det kallt nu här i England. Riktigt kallt faktiskt! Känns ganska märkligt, vi har ju varit skonade från frost och nu plötsligt biter luften av näsan. Vojne, vojne, på med ullisar så att jag inte åker på någonting nasty. När K kände på magen igår så låg bebbe med huvudet neråt, tänk att den är så stor redan! Att man kan känna huvudet mellan fingrarna och känna alla små kroppsdelar. Mysigt! Så mysigt. Underbara Baby Bird, längtar efter dig.

Monday, January 7, 2013

Gråa skyar.

Har fått lite nog av det här vädret nu. Det regnade hela sommaren, det regnade hela hösten, och nu regnar även vintern bort. Okända katter springer omkring och bajsar i vår trädgård, hundarna bajsar på trottoaren, kaninen bajsar i sin bur, hönorna rymmer ibland och bajsar också på gräset, katten bajsar i sin låda, barnen i blöjor. Lera överallt. Det är lera och bajs och blött gräs. Idag när jag skulle torka traktorn ren som Uma ville glida runt på, hade även en fågel fjärtat lös från himlen. Hormonell som jag är föll jag nästan i gråt. T ringde senare under dagen och jag ba "It's a bad day today."  - Why baby?" ..."För att det är BAJS överallt. Bajs och gråa skyar."

Lughán var på lekis på förmiddagen, så otroligt skönt. För både honom och mig haha. Jag fick tid till lek med bara Uma utan slag från storebror, och han fick återse sina vänner och sin älskade fröken. Första gången han pratar om dagen på lekis. Tydligen hade han slagit på något så hårt att fröken fått ont i örat. Jag sken av stolthet över det faktum att han lyckades formulera något från dagen, trots att innehållet kanske kunde a varit bättre.

Baby Bird sprattlar på inne i det varma och har det bara fint. 23 + 0 idag. Vet inte riktigt vad som är korrekt att säga, brukar säga att jag är 23 veckor när jag är fullgången, me har förstått att man ofta säger vecka 24 då? Who knows. Halva tiden har gått iallafall. Lilla hjärta.  Pockar på min uppmärksamhet och påminner mig om att jag måste dricka mer. Jag och vattnet. Måste bli bättre kompisar. Lugn eftermiddag med hemmafix, matlagning, städning. Tidig sänggång för barnen så att jag kan planera inför Umas födelsedag. Ska också gå och lägga mig i tid, bäst för bebis.

Sunday, January 6, 2013

Om att hålla något inom sig ganska länge.




Att vara gravid. 23 fullgångna veckor imorgon, beräknad i början av Maj. Med världens mest livliga bebis inom mig. "It's look like you've got a little swimmer in there" - sa hon på ultraljudet. Ja, sa jag. Såklart den gör. Simmar för livet, bebis vill leva. Simmar mot strömmen och kämpar mot alla odds, precis som mor sin.

Att vara gravid för mig är inte samma sak som det är för alla andra. Förutom det ljusa tacksamma som sipprar genom alla sprickor och hål, så är jag även mån om min och bebis integritet. Jag VILL fira. Jag vill att folk ska veta, och jag vill stå på en klippa någonstans a la lejonkungen och lyfta min älskade bebiskula mot himlen och ropa "hurra!". Men. Jag är även så himla överbeskyddande över denna lilla klump. Så otroligt mån om mitt pansarskal, att hålla dörren stängd. Då blir det svårt att blogga. Det är därför det har varit så tyst. Ingen lever i mig, så ingen vet hur det är. Ingen vet hur det är att föra kampen och leva med eftersviterna och vad trauma gör med en hjärna. Ingen förstår modet eller smärtan eller dramatiken. Ingen vet hur det är att bo i just min kropp. Vissa vet en yttepytte-del om ytliga saker, och tar sig friheten att tro sig veta. Att t.o.m prata om det, med andra. När de inte vet ett skit. När de inte var där.

Det är som att bära på ett brinnande eldklot av sanning för en omvärld som är blind. Så jag har dragit för gardinen kan man säga, för att orka. Folk prata bara om anatomi och fysik, när bära barn och föda barn är multidimensionellt och sker på insidan. Jag är s.k.a high risk med stora röda bokstäver på mina noter. Har suttit i samtal med högsta hönset på sjukhuset med mina högklackade pjucks och det har ringt i öronen, som att vara high on drugs. Prata fysik, anatomi, skelett, ben, muskler, höfter, pelvis. Pro's and con's and hit och dit. Ett nummer bara. Nummer 3456785687. Trodde jag skulle få hjärnblödning i bilen på vägen hem, som om himlen föll ner och verkligheten piskade mig i ansiktet likt iskallt regn.

Kroppen gjorde sig påmind. Urinvägsinfektion som vägrade lämna min kropp, akutspyor,  ibs-attack. Det har varit svårt att skriva om dagliga aktiviteter när fysiska besvär och att ta hand om två vilda barn liksom har överlappat hela min being.

Men nu så. Nu kör vi. Älskade, älskade lilla bebis. Världens mest efetrlängtade lilla sak. Och min sargade kropp ska bära dig. Min älskade, trasiga kropp.

Saturday, January 5, 2013

29 Augusti 2012

"Hej lilla du. Du i magen. Igår fick jag veta att du har flyttat in där. Att jag har en nyinflyttat liten sak, little blip. Att du ska bo där nu, i nio månader, om allt går bra. Det bor glädje i min mage, att veta att det där strecket på sticken, betyder en liten du. Att du ska växa och bli stor. Med liten hand och kind så mjuk. Välkommen till mig, till oss. Mamma, pappa, syskon två. 5 veckor gammal geléklump, men jag vet att livet bor i dig. Bor i mig"


                                                           Nyårsafton 2012 - 2013.

Friday, January 4, 2013

Början av ett år.

Sömniga dagar i vår familj. Tom är tillbaka på jobbet som är något glest,  en av klienterna råkade kolevippa under julhelgen, en annan ligger på sjukan. Vädret är grått,  vi pratar,  leker och umgås. Lugnet. Det har varit hektiska dagar de senaste tre veckorna,  så nu andas vi lite innan vardagen sätter igång igen, med förskolemornar och toddlergroup. Ska bli skönt med vardag igen. Träffa alla vänner. Imorse var C och A här på besök, alltid lika trevligt. Ikväll blir det tacos och celebrity big brother, och imorgon blir det ärenden på stan inför Umas födelsedag nästa helg. Söndag familjeutflykt. Fina dagar.