Clear back to land, I'm rowing. Clear the deck let me touch your soul.

Två veckor innan Malie kom vände hon på sig plötsligt och låg i footling breech position. Som en liten buddha med båda fötterna nere i mitt cervix. Kejsarsnitt. Två dagar innan hon kom vände hon på sig så att hon låg rygg mot rygg och transverse, vilket innebär att hon ligger sidledes i livmodern. Fortfarande kejsarsnitt. Den där sista veckan hade jag mycket förvärkar, hela nätterna kantades av sömnlöshet, värkar och jag var otroligt nervös och orolig. Som om jag kände på mig att Malie behövde komma ut, snart. Jag pratade med min barnmorska och även sjukhuset. Med tanke på hennes position och de tidigare komplikationerna togs beslutet att ett planerat kejsarsnitt skulle ta plats. Kontrollerat utan drama. I vecka 39 + 4. Den tredje maj. Och jag skulle få alla mina önskemål bemötta. Hud mot hud, foton, musik, tystnad, vördnad, lugnt, kärleksfullt. Natten till fredagen var sömnlös med värkar, det var en så orolig natt. Ville bara ha henne i mina armar nu. De kollade hennes position igen. Kejsarsnitt. När hon äntligen föddes upptäckte man att hennes moderkaka var jätteliten och navelsträngen tunn och kort. Redan i början av graviditeten hade jag kännt mig orolig över flödet i navelsträngen av någon anledning, och hade velat lägga in ett extra ultraljud i slutet av graviditeten, jag som vanligtvis är så anti sådana saker. Men det kostar att gå privat i England. Övertalade mig själv om att oron jag kände var sprungen ur tidigare trauman och komplikationer, så jag försökte skaka av mig det. Barnmorskan sa att det var bland den minsta moderkaka hon sett hos en fullgången bebis. Älskade lilla baby bird. Min lilla Malie Mouse. Så liten. 

Operationen var komplicerad och tog ganska lång tid. De fick chansen att under kontrollerade omständigheter se till så att allt blev gjort med stor omsorg. Skar bort all ärrvävnad. Ganska så mycket de behövde återställa så mitt ärr är det största jag någonsin haft. Min livmoder var så tunn, kirurgen sa att den var nästan genomskinlig. På bristningsgränsen. Malie föddes i rättan tid. I hennes tid. Tänker att hennes ovilja att ligga i rätt position mot slutet var hennes signal till mig. Att hon behövde komma ut. Jag brukade säga till Tom att jag kände mig som en “ticking time bomb” och jag räknade ner mina dagar till due date. Är så  tacksam över att mammainstinkten tog över. Som om jag kände på mig. Jag är så tacksam och lättad över att ha henne ute nu. Återhämtning efter kejsarsnitt tar alltid på krafterna, smärtan är stor och det är fortfarande väldigt early days. Jag njuter av Malie och vilar i det. Fokuserar på henne och barnen kärleken. Är inte ledsen över ännu ett kejsarsnitt, utan det var en så vacker upplevelse :) Absolut del av hennes journey, och min. Vår gemensamma. Jag har träffat otaliga konsultanter under den här graviditeten, och även många möten med mina barnmorskor och det har varit en intensiv, viktig process. Efter mina tidigare upplevelser är det allra viktigast med en bebis som mår bra. En mamma som levera. Jag skulle inte pressa för något som skulle komma att bli farligt. Men kirurgi är kirurgi och det är klart att det tar tid innan man mår bra i kroppen igen. Längtar efter mig själv. Barnen håller samman mig när kroppen dånar och brister.

Tides and waves have kept me
Kept me going
I'm longing for the calm
I'm heading for the pastures
I can see on your dry land
Let the sea that once did take me
Bring me back safe to your door
For I long to touch the dry land of your shore

Om att hålla något inom sig ganska länge.

Att vara gravid. 23 fullgångna veckor imorgon, beräknad i början av Maj. Med världens mest livliga bebis inom mig. "It's look like you've got a little swimmer in there" - sa hon på ultraljudet. Ja, sa jag. Såklart den gör. Simmar för livet, bebis vill leva. Simmar mot strömmen och kämpar mot alla odds, precis som mor sin.

Att vara gravid för mig är inte samma sak som det är för alla andra. Förutom det ljusa tacksamma som sipprar genom alla sprickor och hål, så är jag även mån om min och bebis integritet. Jag VILL fira. Jag vill att folk ska veta, och jag vill stå på en klippa någonstans a la lejonkungen och lyfta min älskade bebiskula mot himlen och ropa "hurra!". Men. Jag är även så himla överbeskyddande över denna lilla klump. Så otroligt mån om mitt pansarskal, att hålla dörren stängd. Då blir det svårt att blogga. Det är därför det har varit så tyst. Ingen lever i mig, så ingen vet hur det är. Ingen vet hur det är att föra kampen och leva med eftersviterna och vad trauma gör med en hjärna. Ingen förstår modet eller smärtan eller dramatiken. Ingen vet hur det är att bo i just min kropp. Vissa vet en yttepytte-del om ytliga saker, och tar sig friheten att tro sig veta. Att t.o.m prata om det, med andra. När de inte vet ett skit. När de inte var där.

Det är som att bära på ett brinnande eldklot av sanning för en omvärld som är blind. Så jag har dragit för gardinen kan man säga, för att orka. Folk prata bara om anatomi och fysik, när bära barn och föda barn är multidimensionellt och sker på insidan. Jag är s.k.a high risk med stora röda bokstäver på mina noter. Har suttit i samtal med högsta hönset på sjukhuset med mina högklackade pjucks och det har ringt i öronen, som att vara high on drugs. Prata fysik, anatomi, skelett, ben, muskler, höfter, pelvis. Pro's and con's and hit och dit. Ett nummer bara. Nummer 3456785687. Trodde jag skulle få hjärnblödning i bilen på vägen hem, som om himlen föll ner och verkligheten piskade mig i ansiktet likt iskallt regn.

Kroppen gjorde sig påmind. Urinvägsinfektion som vägrade lämna min kropp, akutspyor,  ibs-attack. Det har varit svårt att skriva om dagliga aktiviteter när fysiska besvär och att ta hand om två vilda barn liksom har överlappat hela min being.

Men nu så. Nu kör vi. Älskade, älskade lilla bebis. Världens mest efetrlängtade lilla sak. Och min sargade kropp ska bära dig. Min älskade, trasiga kropp.