Baby bird.

 Äter banan.

 Håller utkik efter brevbäraren.

Min mjuka M.

Uma har börjat på förskola nu. Går till klockan tre två dagar i veckan sedan början av September, plus två dagar till klockan 12. Ledig fredag. Måndagar betyder därför lite extra mycket för mig och M. Jag saknar verkligen både Lughan och Uma när de är på skola och förskola, men samtidigt är det fint att bara få spendera tid med M. Hon behöver det. Att verkligen helhjärtat koncentrera mig på hennes behov. Det märks att hon är nummer tre i barnaskaran. Både L och U är två stormiga personligheter, och att utveckla tjock hud var för Malie prio 1 när hon kom till vpr familj. Sedan hon började krypa har hon "slagits" för en plats i syskonskaran. Satt sig på huvuden, lärde sig spotta coh skrika gällt, gällt väldigt tidigt. Skriker så högt så att syskonen kvider. Biter. Biter i frustration över att hon inte får favoritplatsen i soffan. Att någon tar hennes kloss. Biter för att hon är minst. Biter för att man ska se henne. Jag ser dig älskling. Min varma lilla pudding. Jag ser. Hon tror att hon är mycket äldre än hon är, tror att hon klarar av så mycket mer än vad hon egentligen gör. Hon imiterar precis allt. Och tänjer mycket på gränser  för att få uppmärksamhet. Hon är väldigt frustrerad över syskonens närvaro samtidigt som hon inte kan leva utan dem. Blir uttråkad. Vandrar från rum till rum, längtar efter sällskap. Säger jag att "nu ska vi hämta Lughan och Uma!" - så lyser hon upp och strålar som en sol. Hon spenderar mycket tid i sin bilstol, min lilla husmus. Med tummen i munnen. Sparkar av sig sina skor, tittar ut genom fönstret. Gungar sin lilla kropp i takt med musiken när radion spelar favoritlåten. Ju vildare desto bättre. Förutom att åka ut på äventyr, så är badandet och rumsterande i trädgården stora favoriter. Hon är en riktig vattenbebis. Orädd. Inte rädd för varken skumbad eller dånande hav. Däremot kan hon bli ängslig av vissa barnprogram på tv. Hon älskar att duscha också. Vill hålla duschkranen själv, tvätta själv, göra själv. Alltid själv. Äta själv, sätta på sig skor. Allas skor. Drar ständigt ut alla skor ur byrån, trots att vi försöker låsa dörren så mycket som det går. Sätter på sig Toms skor. Inte bara fel fot men bak och fram också. Tårna i en bullig knöl vid hälen. Stegandes framåt med lysande ansikte. Hon är vild. Ska utforska allt, smaka allt. Har alltid något i munnen. Legohuvuden. Gammalt papper. Äppelskrutt och lövrester. En dag stod det tre ambulanser utanför vår dörr och väntade. Kullerbyttor nerför fotölj, Trampar bara på och faller handlöst. Ritar som sjutton. Överallt, hela tiden. Vill ha Lughans pennor. Rita, rita, sjunga, sjunga. Håller mina händer och dansar järnet. Varma, små mjuka korvfingrar. Varm, mjuk kropp. Så mycket kraft. Stunder av stillhet, på mitt knä. Då pratar hon och betraktar. Ler stort. Min älskade baby bird. Min mjuka, runda, helt gudomliga. På måndagar åker vi till Monks Cross och handlar mat. Hon får springa i mjölkgången med håret studsandes i luften. Livsglädjen i ett barn är något som jag aldrig riktigt kommer över, skönheten i det. Det rör mig alltid till tårar. 

Milda Matilda, du vilda lilla elefantunge. 
Det var så mycket det första året, jag var så stressad med allt.
 Kurs och körning, jag blundade mest och körde bara framåt med spända käkar. 
Städ och tvätt och uppfostran. 
Det här året är jag "ledig".
 Dig får jag bara uppleva liten en gång. 
Jag ger dig min morgon, min dag, mitt hjärtas slag.