"Det snöar!" - ropar barnen, och mitt svenska hjärta gråter. Visst snöar det. Snöflingor som stora, blöta kyssar som faller i vinden, landar i en vattenpöl och förvandlas till slask. Umas Hello Kitty vantar håller varken kyla eller det blöta ute. Hon böjer sig ner, försöker forma en snöboll. Blött, hårt och grått. Hoppas att det blir någon snögubbe i år, barnen vill så gärna. Vi har haft 2-3 mornar när det har luktat vinter. Känner mig alltid som en av besättningen på Titanic när jag vidgar mina näsborrar och utbrister att "Det luktar is!" Något väcks i mig när det är kallt. Trots att jag är beroende av värme och tycker att det är svårt med engelska, kalla hus, så är det i kylan jag känner mig mest som mig själv. Visserligen varmt klädd, men med halsduken uppdragen över halva ansiktet. Tystnad. Tror kylan är jämlik med min mörka själ ;-) Det finns få saker så underbart som att åka slalom. Det vita, det kalla. Farten. Att man är alldeles själv därinne under alla lager av kläder, själv innanför hjälmen. Du är din egen och livet är ditt, inga ord behövs.
Uma fyllde fyra år. Min magiska virvelvind som trots sitt otrolig driv är så otroligt känslig. Hon är som en klump varm lava som sprutar och sprätter sina glödande bitar omkring sig. Född med spring i benen och en längtan efter äventyr och adrenalinkickar. Het, ivrig, går inte att tämja. Samtidigt som hennes intelligens och inkännande lilla själ gör henne sårbar. Vill bli buren ofta, uppkrupen i min famn. Säger jag älskar dig kanske 10 gånger per dag. Hon har ju bara mig och sin pappa i vardagen. Hon klamrar sig vid oss likt en liten, rund boll av överblommad maskros. Vill inte gå till lekis, vill bara vara hemma med mig och sina älskade katter. Hon vill aldrig borsta håret. Hennes penntrollshår guppar upp och ner på skolgården där hon rusar fram. Den vanliga engelska mamman pryder sitt barn med komplicerade flätor och minst fem, rosa hårspännen. Jag får mycket blickar för mitt vilda, otama barn. Men vad ska jag göra. Jag är en alien, självklar föder jag utomjordingar till barn. Inte tänker jag tvinga henne, that's for sure.
Jag är så väldigt tacksam över mitt fyraåriga troll. Beroende av hennes närvaro. Hela hon är en sinnesupplevelse och jag har ingen aning om hur jag och Thomas lyckades skapa just henne. Hon fick ett stort kalas i år. Jag som hatar barnkalas. Barnkalas med godis överallt och hysteriska clowner. Tänkte skriva om det fenomenet någon dag. Barnkalasfenomenet. Hon fick ett bouncy castle och vi pysslade. Det blev otroligt lyckat, trots att jag som är så självkritisk inte kunde känna det tills två veckor senare, när jag hade fått lite distans. Vi bjöd inte in så många barn så slutresultatet blev inte så stressigt. De kladdade med cupcakes och gjorde halsband och fairy wands. Uma som haft uvi var fortfarande i mina ögon blek, men hon strålade trots allt. Så glad. Jag älskar dig min blåklocka. Så att det värker.
Det regnar idag. M skriker sig blå och lervällingen är total. Men livet är varmt. Otroligt svårt, men alltid varmt.
No comments:
Post a Comment