Dagarna som går är fullproppade av aktivitetet och galenskap. Bussturer, bajsfester, tantrum och spöregn. Min lillasyster är här och hon säger att föräldraskapet är ungefär som att leva i en torktumlare, varje dag. Alltid något drama, stort eller litet. Jag har mycket ont men ser ljuset i slutet av tunneln. 37 + 3, på måndag är det prick 2 veckor kvar till maybe date. Maybe baby. Baby baby. Lovely baby. Längtar ihjäl mig efter den lilla människan. Och efter kroppen min. Vi har inget internet, igen. Frånvaron pga det. Lughán började förskola i måndags igen, stapplade på Forrest Gump ben med öronen utanför mösskanten rakt in i Rosemarys väntande famn. Hann knappt säga hejdå. Idag och igår har det regnat, men innan dess fick vi en redig dos vår och varje liten del av kroppen vibrerade av liv. Uma är totally nuts, liten men galen. Helt galen. Lughán är Lughán. Ganska så märklig, frustrerande, annorlunda och varm. Mjuk och trygg och arg och känslig. Life lover. Bajsar på toa nu. De brottas mycket men med solen så spenderar de mer och mer tid i trädgården och slagfältets areal ökar något. Måste bara gömma spadarna i metall... Jag läser så mycket jag kan då jag ändå sover så illa om natten, är känslig, ovanligt arg och gråtig. De berömda sista veckorna av graviditeten som känns lite som ett fallskärmshopp från en regnbåge. Surrealistiskt, vackert, läskigt, blåsigt, drömlikt. Stundvis mycket smärtsamt. Både på insidan och utsidan. Men vad gör man inte, in the name of love. Kärlek och att älska är en mänsklig reflex, sa någon som jobbade på en akutmottagning. Så himla sant. Visst flyttar man berg, med blodiga knogar, knän och ömmande hjärtan. In the name of love.
No comments:
Post a Comment