It's the laughter that changes the world

Jag vet inte riktigt hur och när,men plötsligt känns det som om Uma har börjat att agera mycket mer i relation med sin omvärld.När man inte tittar på henne är hon snabb med att tillkalla uppmärksamhet genom diverse jollrande,kittlande,skrikande,spännande ljud.Hon sprattlar som bara den och greppar tag i allt som far förbi i stunden.Vanligtvis är det en kroppsdel,typ mitt eller Toms ansikte.Lughans öra eller hår,hennes egna eller våra kläder.Hon skrattar och ler så fort man ser på henne,men börjar genast att gråta så fort man vänder bort blicken.Hon är så himla go,med sina mullsiga ben,blöta små smultronläppar och stora ögon.
Hon pruttar med munnen hela dagarna och jag tror att hon är väldigt stolt själv,
och lite chockad,över ljudeffekten som uppstår ur hennes mun.Vilken fart hon har!Vilken stil hon har!Salivet sprutar ner hela omgivningen och hon ler stort.Hon har fortfarande inte riktigt vänt sig än,heller inte skrattat på det där riktigt kluckande sättet som är så himla speciellt när det händer för en första gång.Visst skrattar hon till,men jag pratar om det upprepande skrattet!Kluckelikluckelikluckelikluckelikluck låter det.
Minns det såväl med L,i Oktober 2009.Han låg i sin vagn,blott 2,5 månader gammal.Jag gick med vagnen nerför en trappa och hjulen liksom studsade.Som han skrattade!Jag blev helt paff!...

Världens bästa,mesta lyckopiller.