Kärleken i mitt liv.

Min lilla pojke.Min älskade,älskade son.
Min Lughán.Lughán Thomas John.

Min förstfödda.

Livet går vidare.Men jag vaknar fortfarande om natten och svettas.Den där dödsångesten trycker på.Rädslan över att förlora dig.Den där natten för nästan två år sedan.Hur dina hjärslag i rummet skjönk.Tog paus på paus.Du och jag.Du i min kropp.Jag i din.Våra hjärtan.Jag kände inte dina rörelser inom mig på 3o timmar.Febriga händer på magen som bad,bad dig att få leva.Så att jag kunde fortsätta leva.De var de mest ensamma timmarna i mitt liv.Sedan gick allt så fort,min feber steg.De rusade,jag trodde att jag flög till himlen med dig i min hand.Och det var operationsljus som flimrade och jag visste inte om du levde eller ej.Det var tyst när du kom ut.Min älskade pojke.Efter evigheten,ett litet ljud.Ett nytt liv,din röst.Det var du,babsi.Babsi boy.Min L.Min son.Mitt allt.Min kärlek.

Mit livs kärlek.

De höll dig invid min sjuka kropp.Mina läppar mot dina.

Jag är så otroligt tacksam över att du valde mig,att du ville vara min.Att du kämpade så otroligt under alla de där helvetestimmarna.Att du ville leva så in i norden.Den kämparglädjen ser jag så tydligt inom dig idag.Livsglädjen och ursinnesstyrkan.
Kraften att säga nej till det som är falskt,men ja till livet!

Jag vet inte.Jag vet inte med ord.Jag vet inga ord.Jag vet inte vilka ord som skulle kunna beskriva de känslor jag känner inför dig.Den resa vi gjort tillsammans.Du som är allt.Du som får mig att stå upp och kämpa vidare när allt runtomkring mig faller.
Din blick,ditt skratt,dina ögon.Ditt älskade hjärta som jag aldrig vill vara utan.

Jag är SÅ stolt över dig.Du lilla storebror.

Minns i vecka 13,då jag blödde.Då de sa att ditt hjärta hade slutat att slå.Jag minns ordet "mirakel" när läkaren såg ditt hjärta dyka upp på skärmen.

Du är min.

Efter att du kom.Dem sa att jag nog inte kunde ha fler barn.Infektionen var allvarlig.
Jag minns att jag tänkte "Det gör ingenting".
Får jag bara dig,min lilla pojke.

Nu är Uma här.Ett till mirakel.Och jag knäböjer inför högre makter som har välsignat mig.

Värst är skulden.Skulden jag känner inför dig ibland när jag är svag.
Det dåliga samvetet.
Att du kom till jorden så som du gjorde.Att det inte bara var du och jag.Att jag var så sjuk.
Att jag gjorde dig sjuk.
Att jag inte fick ta emot dig själv.

Jag lovar och svär, att jag alltid,nu och för all framtid ska ta emot dig,varje gång när du faller.

Jag är din mamma.Oavsett allt.
Oavsett alla naturliga förlossningar i världen.
Vi har kämpat du och jag.


Du min son.Min förstfödda.Min Lughán.

Aldrig ska jag sluta älska dig.
.