Mammaosäkerheten.

Jag tror nog alla mammor har en öm,mjuk punkt där osäkerheten dallrar till lite.

Hos mig är det skrikfester i stan.

Alltså.Fyyy vad liten man känner sig.

L är en mästare på att skrika som om han skulle döden dö.Folk glor och bär sig åt.
Alltså misshandlar hon sitt barn eller?

Att jag pratar till mitt barn på ett främmande språk gör säkert inte saken bättre heller.
Vad fan är det hon viskar till barnet nu liksom.

Grejjen för tillfället är bilarna.
Så här går man till stan från mitt hus:
Först går man längst med floden,sedan genom the museum gardens och sedan är man i stan.Brukar låta L springa omkring själv i the museum gardens.Han älskar det!Ekorrarna är relativt tama och äter ur ens hand om man har en jordnöt att ge.Likaså duvorna.Inte jordnöt då,men bröd.Nu är inte jag ett stort fan av just duvorna men L tycker ju så klart att de är helt jättejätteroliga.

När vi sedan ska vidare längst med floden påväg hem så måste man passera en väg med tillhörande trottoar och bilar.Den oroliga mamman vill hålla handen såklart,alltså L vill ju helst ligga under de parkerade bilarna för att han blir så himla glad och exalterad.

Den överpigga sonen byter humör från att vara jätteglad och söt till ett vrålande monster.Och nu snackar vi hulken i miniformat.Herreeeee vad han skriker.
Min lilla röst piper till:

"Lughan gubben,mamma måste hålla handen eftersom att det kommer bilar på den här vägen".
(Vill ju liksom inte säga du kommer att dööööö om du inte håller min hand,unge,så man får försöka säga det så avdramatiserat som möjligt.Till ett barn som ändå inte bryr sig.Alls.Jo,tjena vad lätt det är.)

I en snart tvåårings värld finns inte ordet Nej.Eller det finns,men de förstår inte VARFÖR det finns.Världens största obehag väcks inom de små liven och besvikelsen ska vi inte tala om.Besvikelsen över att höra mamma neka någonting får de att verkligen drypa av vrede och sorg.Som om hela himlen föll ner.

Då är det svårt att vara mamma.Försöker hålla svettigt,skrikande barn i handen som tjuuuter medan jag högt med falsk,engelsk stämma pratar med L som om vi medverkade i en teater pjäs.

Man vill ju inte att de ska tro att man misshandlar odågan.Efter ett tag snurvlar L klart.Ställer sig upp igen och stretar vidare med handen i mammas fasta grepp.Ett par meter går det bra.Sedan skriiiiiiiiiker vi igen.Ojojoj.En sträcka som borde ta ca 3 minuter att gå slutar på en 30min skulle jag tro.En liten promenad med en liten,liten gubbe är som att krysta ut en hel kossa.Det går segt.Segt som fan.

Tillslut kommer vi ner till vattnet och tårarna är ett minne blott.Folket drar en lättnadens suck när de insett att den misshandlande mamman kanske inte misshandlar barnet ändå.

Idag fick lösningen bli att spänna fast gossebarnet så hårt jag kunde och galoppera förbi bilarna så snabbt jag bara kunde med bärsjalen och barnen i ett stycke.Han är en mästare på att dra ur armarna ur "bältet" så det hela måste ha sett ganska lustigt ut.L med armarna flaxande uppe i luften,ståendes på gummi"flärpen",exalterad brun blick och ett enda ord som ekar över hela gatan "biiiiiiiil biiiiiiiiil".

Svettigt.

Och den som påstår att
"jaja vi har ju i allafall mer kroppsmassa än barnen"
har FETT FEL.L är starkare än mig.jag är övertygad.Han är hulken!