Jag älskar förresten att man ofta säger "my love" efter avslutad mening till främlingar här i England.Man blir varm i hela magen av att både höra det och säga det.Trots att det kanske egentligen är en ytlig grej.Men det skiter jag i,för det känns varmt och mjukt ändå.
Hjälpa en gammal man med dörren,få ett tack och svara:"Thats fine,my love."
My love,my love,my love.
Dagar då man vill ge extra mycket kärlek,kan man det.Det är i allmänhet lättare att ge kärlek i England än i Sverige tycker jag nog.Blir lätt att man spontanpratar vid busshållsplatsen,i kön i affären,med kassörskan,vid övergångsstället,i hissen,i väntrummet o.s.v.Det är skönt och befriande.Blir en kul kontrast när jag flyger hem till Sverige ibland.Börjar direkt tjattra med den svenska passkontrollanten och han ser ut som ett dött frågetecken.He he.
I allmänhet så tycker jag att just den där vardagskärleken till sina medmänniskor är den som kittlar varmast hos mig.Att någon hjälper en med vagnen,håller upp en dörr,ler tillbaka mot L när han smilar stort,säger "my pleasure" när jag säger "thank you".
Det där enkla,lilla.De få orden som kan göra stor skillnad.En öppenhet.Inte vara rädd.
I see you,you see me.
Vi känner inte varandra,vi kanske har det jobbigt just nu,kanske har haft en dålig dag.Men vi gör vad vi kan för att lätta upp livet och mänskligheten just i den stunden då du orkar höja ansiktet,le och säga tack.Ödmjukheten.Tacksamheten.Det lilla i det stora.Så himla fint.
Jag tror att vi människor är ganska rädda för att ge ibland.Som om man lämnar bort en bit av sig själv i sitt leende.Man orkar liksom inte.Ingen ler mot mig,varför ska jag le åt dig.
Paulo Coelho skrev här om dagen på facebook;
You are my love.
Ni är mina kärlekar,alla ni främmande personer där ute.
Smile,baby!
Hjälpa en gammal man med dörren,få ett tack och svara:"Thats fine,my love."
My love,my love,my love.
Dagar då man vill ge extra mycket kärlek,kan man det.Det är i allmänhet lättare att ge kärlek i England än i Sverige tycker jag nog.Blir lätt att man spontanpratar vid busshållsplatsen,i kön i affären,med kassörskan,vid övergångsstället,i hissen,i väntrummet o.s.v.Det är skönt och befriande.Blir en kul kontrast när jag flyger hem till Sverige ibland.Börjar direkt tjattra med den svenska passkontrollanten och han ser ut som ett dött frågetecken.He he.
I allmänhet så tycker jag att just den där vardagskärleken till sina medmänniskor är den som kittlar varmast hos mig.Att någon hjälper en med vagnen,håller upp en dörr,ler tillbaka mot L när han smilar stort,säger "my pleasure" när jag säger "thank you".
Det där enkla,lilla.De få orden som kan göra stor skillnad.En öppenhet.Inte vara rädd.
I see you,you see me.
Vi känner inte varandra,vi kanske har det jobbigt just nu,kanske har haft en dålig dag.Men vi gör vad vi kan för att lätta upp livet och mänskligheten just i den stunden då du orkar höja ansiktet,le och säga tack.Ödmjukheten.Tacksamheten.Det lilla i det stora.Så himla fint.
Jag tror att vi människor är ganska rädda för att ge ibland.Som om man lämnar bort en bit av sig själv i sitt leende.Man orkar liksom inte.Ingen ler mot mig,varför ska jag le åt dig.
Paulo Coelho skrev här om dagen på facebook;
Det tyckte jag var så kul och fint.För så är det verkligen ibland,speciellt i Sverige.Fast jag har ingenting emot det,att folk tycker jag är lite crazy.
You are my love.
Ni är mina kärlekar,alla ni främmande personer där ute.
Smile,baby!
No comments:
Post a Comment