Usch.Lite låg är jag idag,ikväll.Varför vet jag inte.Kanske är det hormonerna som fortfarande bråkar,sockerdippen,eller det faktum att Tom jobbar imorgon.Har en tendens att tänka på mig,min kropp och förlossningarna när jag känner mig lite låg och trött.Det är som om tankarna automatiskt börjar att vandra.När jag blir trött blir jag barnslig också.Omogen.Och även ibland oförskämd.Hatar den sidan hos mig själv.Blir elak och tvär och utan logik.Skyller på andra.Jesus in my head but a devil in my hands.Kommer med kommentarer som är helt tagna ur det blå.Som grannen till min mans kompisar vars barn Tom är gudfar till.Den grannen äter illa,är fet.Är inte intresserad av graviditet eller förlossning.Hatar att vara gravid,skrek och svor under hela graviditeten.Vaggade fram som en arg gnu.Hon födde barn på två timmar.Två timmar.Två timmar.Två timmar.Två!Inte Trettio,som jag.Jag med den ekologiska maten,jag som är ett med allt,jag som inte är rädd,jag som vill vill vill,jag som kör utan smärtlindring.Jag.Och ändå är det hon som får bära kronan,ofrivilligt.Hon skiter väl i vilket.Planerar inga fler barn utan vill sätta ungen på dagis vid 1 års ålder,trots att hon inte jobbar.Vill hellre röka inne om dagarna och dricka cider om kvällarna istället för att läsa godnattsaga.
Frågade Tom i bilen en gång när jag var depp,vad hon nu hette nu igen,den där grannen.Han frågade "who".Jag sa:"That fat,ugly one who birthed in two hours".
Så omogen blir jag.Så trångsint.Så svartvit.Som om allt var så enkelt.Att hon,grannen,enbart skulle vara tjock och föda barn lätt.Utan djup liksom.Blir så trött på mig själv att jag vill spy i en liten hink och sedan gå under jorden.Men så blev det,så blev jag,speciellt efter förlossningen med L.Det var som om allt annat i hela livet bara försvann,smälte bort.Det enda som betydde något var hur de hade fött.Det enda jag tänkte på när jag träffade en ny,strålande människa var om hon hade fött barn naturligt.Om någon inte hade skurit i hennes kropp.Om hon hade fått höra vad duktig hon hade varit,som kom ända fram.Jag undrade om det var p.g.a en lyckad förlossning som hon log så vackert,hade så mycket liv i ögonen,så mycket spänst i kroppen.
Såg ner på min egna kropp och kände mig avhuggen,stympad.Fel och obekväm.Drar med fingret längst ärret.Alla hål och runda,mjuka,myntstora inbuktningar där det sprickte igenom.Flashback i huvudet av allt blod,badrummet,mitt skrik.Mitt skrik som jag inte kände igen som min egna röst.Distans.Såg Toms ögon och L:s lilla ansikte och stängde av.Just där och då,stängde jag av.Blev till en ledsen,tom mjölpåse med tjock,arg klump i hela magen,hela strupen.Kvävde mig.
Det tar sin tid.Det är så många trådar att tåta ihop och sammanlinda.Få trådarna mellan hjärta,själ,hjärna,tanke,känsla att tvinnas mjukt till silke.Fungera ihop,connecta,bli varm och fungerande.Växeln hallå,hallå liksom.Vissa trådar är på god väg,men andra är forfarande taggiga.Vissa trådar får fortfarande kortslutning,det är då jag beter mig sådär.Sådär omoget.Så där så att hela luften blir till geggig elektricitet och stämningen blir tråkig,mörk och utan luft.Varar en stund.Sedan blir jag lätt igen.Tom,min Tom.Min danspartner,livspartner,får vackert dansa med.Ta smällarna och tårarna och klorna och sorgen.Sorgen får han ta.Mitt hat mot min kropp får han ta.Ta emot,svälja,acceptera,gå vidare.Han får se hela mig,hela cirkeln.Får se hela mitt paradnummer,mitt livsnummer.Hela hjulet,hela karusellen får han följa med på.Se mig famla,stappla,stå upp,börja gå,kanske springa,falla på nytt.Ner,ner,ner.Och upp igen.För det kommer ju en morgondag.
Dagens omogna tankegångar gick så här dårå:
(Ja herregud,nu är hon här och biktar sig igen.Och jämför sig med andra.Nora som vet så väl att man inte kan jämföra sig med andra,det är ju det hon predikar.)
Okej.Right.Sexbarnsmamma med snabba förlossningar.Sex barn.Alla födda naturligt.Längsta förlossningen tog nio timmar,"Den var fruktansvärd och lång" sa hon.Epidural.Hon är en riktig mamma tycker samhället.En riktig mamma till sex hela barn som är födda naturligt.
Jag.Jag har ju inte ens fött barn tycker man.Jag som haft trettio timmars förlossningar utan smärlindring,barnsängsfeber,akutsnitt,allvarlig oidentiferad infektion.Infektion båda gånger.Låg och dallrade som en döende geleklump på operationsborden.Feberflimmer.Blodig dimma.JAG VILL OCKSÅ VARA EN RIKTIG MAMMA.Är jag en mindre mamma kanske?En liten minimamma?Som teskedsgumman ungefär?Räkna inte med henne liksom.Svaga morsan.Har jag inte alls fött barn eller?
Ja.Så kan det gå till i den omogna tankeverkstaden.Sedan kan man ju fråga sig vad det egentligen är för bekräftelse jag är ute efter.Jag vill ju inte göra mig till ett offer.Jag vill inte stå på någon trappa och skrika ut att jag har haft helvetesförlossningar,för då ljuger jag.Förlossningen med Uma var underbar,tills ambulansen kom.Jag skrattade när jag var 8cm öppen.Avslappnad som en slokande jävla mjukglass var jag.Då är det väl mera eftervården på sjukhuset efter L hade fötts som var helvetet.Chocken.Det okända.Infektionen.Slagorden.Metallen.Blodet.Ensamheten.Smärtan.Barnet.Mitt jesusbarn.
Äh.Jag vet inte.Sorg kanske bara.Öronbedövande killing jävla apsorg.En sorg utan slut som bara pulserar ur mina ådror som färskt blod.Vid varje hjärtslag.Vill bara ha en kram kanske.Vill bara att jag själv ska ge mig själv en kram.En bamsekram åt mig själv.Jag vill förlåta mig själv.Ha förbarmelse över mig själv.Omvärlden har nog lätt att förlåta at the end of the day.Omvärld kan ju aldrig riktigt förstå,därför är det även lätt att förlåta.Det är lätt att förlåta en svag.
Jag vill hålla min hand.Inför mina barn.Jag vill att mina barn ska veta att mamma håller våra händer,pappas hand,och sin egen.Sin egen hand håller mamma.
No comments:
Post a Comment