DEN AFRIKANSKA KVINNAN

Det finns ögonblick då jag verkligen älskar Leeds.Det är sällan man får ta del av en sådan mångkulturell del av världen,det är så fint.Och inte minst inspirerande.

Jag gymmade igår.Eller det gjorde jag inte alls det.Men jag gick till gymmet i alla fall,och gjorda Vinyasa Flow Yoga.
Helt sjukt skönt,blev helt harmonisk.
Det var en underbar tjej från Ungern som ledde passet.Hon pratade med en skön lugnande brytning på engelskan och var så böjlig i kroppen att jag blev mäkta imponerad.
Jag älskar att betrakta en människa använda sin kropp på det viset.Så underbart.
Det är ju precis så vi är ämnade att använda våra kroppar.
Det spelar ingen roll om man är tjock eller smal,så länge man är hälsosam och funktionell.
Så pass rörlig att man kan överleva skeppsbrott eller bära ut ett barn från ett brinnande hus.
En praktisk kropp helt enkelt.
Jag har alltid önskat att jag skulle haft mindre bröst.Inte för att det inte är fint med stora bröst,tvärtom.
Utan mer för all rörelse jag skulle kunna göra så mycket mera.
Bekvämt helt enkelt.Att kunna springa långt och länge utan guppande dingdongar dom bara dask,dask liksom.
Jag älskar funktion.Kanske för att jag är en så pass opraktisk och slarvig människa.
jag längtar ständigt efter japanska rätter och spikrak lugg,
som en motpol ungefär.
För att jämna ut,sudda över och balansera den kluddiga kladdiga sidan av mig själv.

Jag är trött på relationer.ALLT har man verkligen en särskild relation till.Tröttsamt ibland.
Speciellt relationen till den egna kroppen är tröttsam.

Jag var påväg hem från Yogan,jag satt högst upp,längst fram i bussen som jag alltid gör när jag är själv.
Bussen bromsade in vid en busshållplats.Det regnade ute så människorna kurade ihop sig under busshållplatsens tak.Då såg jag henne!
Mitt bland alla mjukisbyxor och plastkassar stod en afrikansk kvinna.Hon var helt vitklädd från topp till tå.Vackert draperad.man kunde skönja hennes kropps kurvor under allt det fölsjsamma tyget.
Hon var lång,ståtlig.Storbröstad vacker.
Även huvudet var inlindat i en vit turban,Och på ryggen hade hon lindat ett barn mot hennes kropp.Hon lyste i mörkret.
Hon svängde på höfterna och det kändes som hennes bakdel rörde sig i takt till någon avlägsen trumma i jorden.Inom henne.Hon rörde på sig,dansade i smutsiga regniga Leeds för att lugna sitt barn på ryggen.
Det var så himla fint.
Jag tänkte att om jag vore ett barn skulle jag inte kunna föreställa mig en underbarare plats att befinna sig på.Värmen från sin mammas rygg,insvept nära nära.

Sådan vill jag vara!Kanske låter detta som en klisché.
Detta är det naturliga som vi i västvärlden har gått miste om.
Jag har haft anorexia.Suttit kall i sterila vänterum med ammoniaklukten överallt.
Hatat,slagit.Velat komma bort bort bort från mig själv.
Varför känner vi så här för våra kroppar?
Om jag skulle fortsätta känna så här skulle jag ju då förmedla det till mitt/mina barn.
Och det är hemskt..
Jag har ammat stora bröst.Därför hänger de.Naturligt!?
Fult?
Naturligt.NATURLIGT!Hörde ni det alla jävlar som tror att runda bollar till bröst är på riktigt?

Tröttsamt trams.


Älska dig själv,embrace it.

Vi är ju bara helt vilse ju.