Känner mig som levande död.Vilken jävla helg.
Nya tag.
Sitter i läppstift och trosor och tänker att jag borde få på mig kläderna och komma igång.Kom igång.
Det finns en blogg som heter 'finnjonna' som jag älskar.Mycket för att hon skriver så fint och hennes historia är så gripande och hon är så stark och vacker.
Hon fick ett barn för ett ungefär ett år sedan.Vägen dit var lång och smärtsam och hon förlorade två barn på färden.
Hon är hemma med sitt barn.Såklart.Hon kanske är lite som jag.Så himla lycklig över att ha blivit mamma,betagen varje dag av detta lilla under.Äntligen ett barn!
Det finns en tjej som heter Jenny W som har skrivit en artikel på sin feministiska blogg om 'finnjonna'.
"Har annars hittat en blogg som jag måste kommentera trots att det bär emot. Det är rara finnjonnas blogg, en som det framgår tjej till Marcus Birro. Nått mer femtiotalskrampigt har jag dessvärre inte läst på länge."
Jag mår så illa över hur hon skrev om Jonna och hennes liv.Försöker göra sig rolig.Slå på en liten charmerande-orddans där undertonen är typ,spy galla.
Mår så illa.
Skulle hon ha tagit sig tid att verkligan Läsa om Jonnas liv och texter innan hon hade börjat lajja med sina jävla akademiska pretto-ord.Läst om hennes längtan efter ett barn som levde.Hennes resa.Hennes liv.
Man behöver inte ha barn för att ens förstå Jonnas smärta och glädje.
Kanske måste man vara mamma själv för att förstå,att man gör vad som krävs för att få det att funka.Då borde Jenny W förstå.
Man kämpar som en idiot för sin familj.Och det är en fin sak.Inte något man ska förkasta.
Kanske man måste vara en mamma som för första gången få hålla ett levande barn i sina armar,
för att förstå att man Vill vara hemma med sitt älskade knytte det första året.
Visst.Jag skulle kunna dra till supermarket och söka jobb.Sitta i kassan hela dagarna.
Vara den som "bär byxorna" så att säga.
Men jag vill inte.Jag vill fan inte.Och det har inget att göra med jämställdhet eller inte.
Det har att göra med att jag VILL.
Jag vill!
Och Jonna vill också!
Inte för alltid förstås.Men livet är som sagt kort som Jenny W säger.Och viktigt.
Och Just därför,vill jag vara hemma med Lughán de första året/åren.
För att det Betyder något.
För mig är det Värdefullt.
Ett beslut jag aldrig kommer att ångra.
Ibland är vågen inte helt jämn.Livet är skevt mest hela tiden.
Jag är feminist.En förvirrad sådan tydligen.
Då jag alls inte förstår hur denna artikel har med feminism att göra.
Hon är tydligen en person som gillar att dra tidiga slutsater om andra människor så jag tänkte tillåta mig själv att göra detsamma.Jag tror Jenny W behöver lite mer kärlek i sitt liv.
Tvi dig.
Nya tag.
Sitter i läppstift och trosor och tänker att jag borde få på mig kläderna och komma igång.Kom igång.
Det finns en blogg som heter 'finnjonna' som jag älskar.Mycket för att hon skriver så fint och hennes historia är så gripande och hon är så stark och vacker.
Hon fick ett barn för ett ungefär ett år sedan.Vägen dit var lång och smärtsam och hon förlorade två barn på färden.
Hon är hemma med sitt barn.Såklart.Hon kanske är lite som jag.Så himla lycklig över att ha blivit mamma,betagen varje dag av detta lilla under.Äntligen ett barn!
Det finns en tjej som heter Jenny W som har skrivit en artikel på sin feministiska blogg om 'finnjonna'.
"Har annars hittat en blogg som jag måste kommentera trots att det bär emot. Det är rara finnjonnas blogg, en som det framgår tjej till Marcus Birro. Nått mer femtiotalskrampigt har jag dessvärre inte läst på länge."
Jag mår så illa över hur hon skrev om Jonna och hennes liv.Försöker göra sig rolig.Slå på en liten charmerande-orddans där undertonen är typ,spy galla.
Mår så illa.
Skulle hon ha tagit sig tid att verkligan Läsa om Jonnas liv och texter innan hon hade börjat lajja med sina jävla akademiska pretto-ord.Läst om hennes längtan efter ett barn som levde.Hennes resa.Hennes liv.
Man behöver inte ha barn för att ens förstå Jonnas smärta och glädje.
Kanske måste man vara mamma själv för att förstå,att man gör vad som krävs för att få det att funka.Då borde Jenny W förstå.
Man kämpar som en idiot för sin familj.Och det är en fin sak.Inte något man ska förkasta.
Kanske man måste vara en mamma som för första gången få hålla ett levande barn i sina armar,
för att förstå att man Vill vara hemma med sitt älskade knytte det första året.
Visst.Jag skulle kunna dra till supermarket och söka jobb.Sitta i kassan hela dagarna.
Vara den som "bär byxorna" så att säga.
Men jag vill inte.Jag vill fan inte.Och det har inget att göra med jämställdhet eller inte.
Det har att göra med att jag VILL.
Jag vill!
Och Jonna vill också!
Inte för alltid förstås.Men livet är som sagt kort som Jenny W säger.Och viktigt.
Och Just därför,vill jag vara hemma med Lughán de första året/åren.
För att det Betyder något.
För mig är det Värdefullt.
Ett beslut jag aldrig kommer att ångra.
Ibland är vågen inte helt jämn.Livet är skevt mest hela tiden.
Jag är feminist.En förvirrad sådan tydligen.
Då jag alls inte förstår hur denna artikel har med feminism att göra.
Hon är tydligen en person som gillar att dra tidiga slutsater om andra människor så jag tänkte tillåta mig själv att göra detsamma.Jag tror Jenny W behöver lite mer kärlek i sitt liv.
Tvi dig.
No comments:
Post a Comment