Dag 5.Vad är kärlek.

Sitter uppe och myser alldeles själv.
Tom och Lughan har sovit sedan länge,bara jag och sprattlet i magen är vakna.
Äter frysta jordgubbar,mango och blåbär och möts av akrobatik utan dess like inom mig.
Älskade lilla gryn,mamma längtar efter dig så mycket.
Börjar längta så att jag går sönder nu.Vem är du,hur ser du ut,är du en son eller dotter?

Vackrast i världen vet jag ju redan att du är,och alldeles min egen.
Tacksamheten jag känner inför Tom och L och gryn i magen finns alltid där.Stor och varm och sprudlande tacksamhet som värker in i evigheten.
De har räddat mig på så många sätt.
Jag lever jag lever.
Jag vet att jag lever nu.Det känns i hela kroppen,pirrar överallt av kärlek.
Nerver som av tusen nålar,lyckostötar.Elektricitet.
Lughan och grynet är varma bloss i universum.Mina gudomliga små hjärtan.

Jag har fått meddelandet vid två tillfällen i mitt liv att jag aldrig ska kunna få barn.

Först Anorexia och Doktorns ord.
Det fick mig frisk,jag ville ha barn,jag ville bli frisk.
"Det blir inga barn"-sa han,men jag kämpade på.Kroppen helade sig själv.

Sedan efter L.Förlossningen som slutade i infektionen som fick läkare att skaka på huvudet.
"Det blir inga fler barn för dig.Infektionen var för allvarlig,äggledarna tog stryk."
Sedan helade kroppen sig själv.
Skrek att jag vill vara hel.Min kropp vill vara hel.Min kropp vill sätta barn till världen,mot alla odds.
Tacksam,så tacksam.

Min son är kärlek för mig.Lilla grynet i magen är kärlek för mig

Och Tom som helar mig med sina händer.Tom är kärlek för mig.Han som levt så mycket.Han som har så slitna händer,sliten själ,men världens varmaste ögon kvar.

Han som bara tagit ansvar hela sitt liv men som fortfarande ser ut som en pojke när han sover med fingrarna hårt omslingrande mitt hår.
Mannen med ärren.Den osynliga pojken som har Det.

Han har haft så väldigt ont och jag vill göra honom hel.

Det är min familj.De är kärlek för mig.Kärlek.