Älskade L.Upptäckte en till tand i hans mun imorse.När han skrek som mest passade jag på att titta ner i avgrundsdjupet.En till käktand,precis på motsatt sida i munnen.Underligt.Nu är det liksom som ett stor,mjukt rött gap mellan de två kindtänderna och framtänderna.Inga tänder därimellan ännu.Barns munnar är så otroligt stora när de skriker.Det ni.Det är inte så ofta man som vuxen skriker så att det skvalar om det på sådant sätt.Skriker med sådär stor öppen mun.Kanske borde prova på det någon gång.Det verkar befriande på något sätt.Lättnaden i den lilla kroppen och sucken när han förnöjt kryper upp i mitt knä för att läsa favoritboken efteråt.Blöta ihopkletade ögonfransar och små fingrar som fingrar på min nacke.Snuttandes på underläppen.
Tänker mycket på dem stunderna med L då man blir så där översköljd av varm,stor kärlek och man skulle ge hela livet för den där lilla grabben,just nu i denna stund.Ett sånt ögonblick man vill linda in i silke och lägga under huvudkudden,alltid nära.Jag vill ge dig hela världen.Det går bara att leva i nuet med barn.Det finns inga mellanlägen.Visst kan man febrilt anteckna saker,notera olika utvecklingsskeenden eller som nyss,när en till tand har spruckit igenom.Men själva det som är det som är det går inte att fånga med penna och papper.Bara upplevas.Det som är att vara mamma,med hjärtat utanpå kroppen och vibrerande liten själ av ömhet,det finns bara inom mig och utom mig,hela mig hela tiden.I denna stund.Läskigt,stort och konstigt.Och hela livet och tiden får ett helt nytt perspektiv.Ibland är det bara skönt,ibland ger det panik.Panik över att mjuka bebisdelar och mjuka hjärtan just i denna stund inte går att fånga i tiden.Vi växer,han växer.Vill växa med,tillsammans.Men det går ju inte riktigt.Han måste växa själv och jag stå bredvid och bara finnas till.Det är mycket så med mammaskap.Att bara finnas till.Jag finns,jag håller dig när du faller,jag är alltid här.
Jag ska måla hela världen lilla mamma.
Och jag älskar hela dig.
No comments:
Post a Comment