Som jag kanske nämnt tidigare,brukar jag promenera på en kyrkogård med Lughán.Jag börjar vänja mig nu,trots att det var väldigt makabert i början.Det enda jag tycker är svårt fortfarande är när man går förbi sörjande människor.
De som sitter nedhukade där vid gravstenarna med ny-köpta blommor och gråter eller ber en bön.
Det värsta är när graven tillhör ett barn.Och där går jag förbi,skyndar med min röda barnvagn och en gråtande Lughán.Vågar knappt möta deras blickar,men jag kan känna hur fel det är av mig att gå där på kyrkogården.Hur har jag mage liksom att vandra med mitt levande liv på rullande hjul förbi de människor vars liv har tagits ifrån dem alldeles för tidigt.
Ibland kan jag inte låta bli att snegla på dessa gravar där folk har suttit nedhukade vid,nästa gång jag går förbi och ingen är där längre.
Det är en konstig fascination.
Sorgen är så naken liksom.Det känns som om jag tar del av något förbjudet,betraktar det hemliga band mellan de levande nära och kära till och de älskade bortgångna.
Minns specifikt en ung kvinna som satt vid en grav.Hon stirrade tomt ut i luften och tomt på mig.Hennes hand kramade hårt en nallebjörn och jag skyndade odiskret förbi.
Nästa dag,var jag där igen.Jag kunde inte låta bli,trots att jag kände mig skamligt kriminell,att se vad som stod på gravstenen.
Det var ett namn,ett datum.Följt av orden "born sleeping".
Det var så fina ord som förklarar det absolut värsta som kan hända blivande föräldrar.
Det som jag var så rädd för under min graviditet,som var läskigt nära att bli min verklighet också.Att föda ett sovande barn.
Statistiken säger att 4000 barn föds sovande i England idag.De sa att det är ovanligt,det händer inte dig.
Fast det händer 4000 föräldrar varje år.Jag mår illa av den tanken.
Och jag känner mig så dum ibland som klagar.Vi som har levande friska barn har liksom inte råd att klaga egentligen.Trots sömnlösheten och tröttheten,bröstinflammationen,jobbiga förlossningen,ärret som aldrig läker,den misslyckade amningen,det uteblivna sexet o.s.v.
Skynda dig älskade,skynda att älska!
Tacksamhet.Jag är tacksam.
Anledningen till att jag och Lughán promenerar på kyrkogården,är för att det andra alternativet inte är så lockande.Det finns en park här i Leeds.En underbar park där man får lust att spela brännboll och leka.Den är stor och grön och jättefin.Tyvärr finns det många gäng här i Leeds som tycker mycket om att vandalisera och göra barnfamiljer rädda.Det finns en liten lekpark,men den är sönderslagen.Jag önskar nästan att de tog bort den helt.För det finns ingen sorgligare syn i världen än en ödelagd lekplats.Inga gungor finns kvar.Bara krokiga metallställningar med flagnande färg som människor har sparkat sönder.Det gnisslar om den trasiga metall-karusellen och det enda som virvlar med vinden längst marken under gungställningen är ett par tomma ölburkar.Det är så himla tråkigt.
jag vet gamla människor som har slutat att gå där,efter att ha blivit påkörda av killar på cyklar.
Jag blev själv påkörd bakifrån av en kille på bmx när jag var höggravid.Det var inte ett misstag,jag var målet.
Det är inte en miljö jag vill ha mitt barn i.En miljö där människor som tydligen mår så jävla dåligt att de har bestämt att förstöra andras liv så till den milda grad att de på riktigt skadar.
Läskiga figurer vandrar omkring med sågar i händerna och ser skräckinjagande ut.
För en månad sedan anmäldes en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka.
I'm feeling pretty sick och osäkerheten jag upplever är det värsta.
Jag vill inte behöva känna att jag skyndar med barnvagnen förbi de som röker hasch på bänken
och som leker med en fickkniv i ena handen.
Detta är det värsta med Leeds.Det stenhårda klimatet.
Familjer som uppfostrar sina barn till rasister och vandalister.
Att inte kunna ha blommor utanför sin dörr utan att
få de förstörda.
Att inte kunna ha en kolonilott utan att få sitt växthus nerslaget.
Att man alltid alltid måste låsa sin dörr,
trots att man är inomhus.
Bristen på respekt
Det bästa med Leeds är det mångkulturella.
På bara vår gata finns det minst tio olika nationaliteter,och när man vandrar längst gatan är man hungrig innan man hunnit komma till dörren p.g.a alla underbara dofter från de olika världs-köken.
De lagar galet god mat och är så underbara.
Jag tycker om det faktum att Leeds inte är så segregerat.Rika bor bredvid de fattiga.Invandrarna bor granne med medelklass-engelska familjen.
Det är fint.Även fast det skapar konflikter ibland.
Oj jag vet inte varför jag skriver om detta.Det finns så mycket mer till ämnet och jag ska skriva mycket mer om Leeds när jag får chansen,fast nu vaknar Lughán tyvärr.
Puss
De som sitter nedhukade där vid gravstenarna med ny-köpta blommor och gråter eller ber en bön.
Det värsta är när graven tillhör ett barn.Och där går jag förbi,skyndar med min röda barnvagn och en gråtande Lughán.Vågar knappt möta deras blickar,men jag kan känna hur fel det är av mig att gå där på kyrkogården.Hur har jag mage liksom att vandra med mitt levande liv på rullande hjul förbi de människor vars liv har tagits ifrån dem alldeles för tidigt.
Ibland kan jag inte låta bli att snegla på dessa gravar där folk har suttit nedhukade vid,nästa gång jag går förbi och ingen är där längre.
Det är en konstig fascination.
Sorgen är så naken liksom.Det känns som om jag tar del av något förbjudet,betraktar det hemliga band mellan de levande nära och kära till och de älskade bortgångna.
Minns specifikt en ung kvinna som satt vid en grav.Hon stirrade tomt ut i luften och tomt på mig.Hennes hand kramade hårt en nallebjörn och jag skyndade odiskret förbi.
Nästa dag,var jag där igen.Jag kunde inte låta bli,trots att jag kände mig skamligt kriminell,att se vad som stod på gravstenen.
Det var ett namn,ett datum.Följt av orden "born sleeping".
Det var så fina ord som förklarar det absolut värsta som kan hända blivande föräldrar.
Det som jag var så rädd för under min graviditet,som var läskigt nära att bli min verklighet också.Att föda ett sovande barn.
Statistiken säger att 4000 barn föds sovande i England idag.De sa att det är ovanligt,det händer inte dig.
Fast det händer 4000 föräldrar varje år.Jag mår illa av den tanken.
Och jag känner mig så dum ibland som klagar.Vi som har levande friska barn har liksom inte råd att klaga egentligen.Trots sömnlösheten och tröttheten,bröstinflammationen,jobbiga förlossningen,ärret som aldrig läker,den misslyckade amningen,det uteblivna sexet o.s.v.
Skynda dig älskade,skynda att älska!
Tacksamhet.Jag är tacksam.
Anledningen till att jag och Lughán promenerar på kyrkogården,är för att det andra alternativet inte är så lockande.Det finns en park här i Leeds.En underbar park där man får lust att spela brännboll och leka.Den är stor och grön och jättefin.Tyvärr finns det många gäng här i Leeds som tycker mycket om att vandalisera och göra barnfamiljer rädda.Det finns en liten lekpark,men den är sönderslagen.Jag önskar nästan att de tog bort den helt.För det finns ingen sorgligare syn i världen än en ödelagd lekplats.Inga gungor finns kvar.Bara krokiga metallställningar med flagnande färg som människor har sparkat sönder.Det gnisslar om den trasiga metall-karusellen och det enda som virvlar med vinden längst marken under gungställningen är ett par tomma ölburkar.Det är så himla tråkigt.
jag vet gamla människor som har slutat att gå där,efter att ha blivit påkörda av killar på cyklar.
Jag blev själv påkörd bakifrån av en kille på bmx när jag var höggravid.Det var inte ett misstag,jag var målet.
Det är inte en miljö jag vill ha mitt barn i.En miljö där människor som tydligen mår så jävla dåligt att de har bestämt att förstöra andras liv så till den milda grad att de på riktigt skadar.
Läskiga figurer vandrar omkring med sågar i händerna och ser skräckinjagande ut.
För en månad sedan anmäldes en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka.
I'm feeling pretty sick och osäkerheten jag upplever är det värsta.
Jag vill inte behöva känna att jag skyndar med barnvagnen förbi de som röker hasch på bänken
och som leker med en fickkniv i ena handen.
Detta är det värsta med Leeds.Det stenhårda klimatet.
Familjer som uppfostrar sina barn till rasister och vandalister.
Att inte kunna ha blommor utanför sin dörr utan att
få de förstörda.
Att inte kunna ha en kolonilott utan att få sitt växthus nerslaget.
Att man alltid alltid måste låsa sin dörr,
trots att man är inomhus.
Bristen på respekt
Det bästa med Leeds är det mångkulturella.
På bara vår gata finns det minst tio olika nationaliteter,och när man vandrar längst gatan är man hungrig innan man hunnit komma till dörren p.g.a alla underbara dofter från de olika världs-köken.
De lagar galet god mat och är så underbara.
Jag tycker om det faktum att Leeds inte är så segregerat.Rika bor bredvid de fattiga.Invandrarna bor granne med medelklass-engelska familjen.
Det är fint.Även fast det skapar konflikter ibland.
Oj jag vet inte varför jag skriver om detta.Det finns så mycket mer till ämnet och jag ska skriva mycket mer om Leeds när jag får chansen,fast nu vaknar Lughán tyvärr.
Puss
No comments:
Post a Comment