-En stjärna är född!-(förlossningsberättelse)

Lughán Thomas John Pattinson-Aldén föddes fredagen den 17 Juli år 2009 kl.09.52 på morgonen.

En förlossning,
Bland många andra.10 000 barn föds i Leeds varje år.
Detta är min berättelse.

Jag planerade en vattenförlossning.Jag vet att jag är stark.Jag vet att jag skulle klara av att föda barn.Jag såg fram emot det.I början av graviditeten var jag mera rädd.Väldigt rädd.Ju närmare det beräknade födelse-datumet jag kom,dessto lugnare blev jag.
Jag hade ganska mycket komplikationer under min graviditet.En av dessa är denna händelse som följer:

När jag var 15 veckor kom jag just av flygplanet i Liverpool när jag började blöda.Det blev ambulans in till sjukhuset där de lyssnade efter bebisens hjärtljud som de inte kunde finna.De sa att fostret inte levde.
De gav mig ett ultraljuds-datum fem dagar senare då de skulle bekräfta vad som var sagt.
De var fem dagar från helvetet.
Ultraljudet kom och jag bad Tom att inte titta på skärmen,ville liksom inte låtsas om att det var något därinne.Och eftersom att jag inte hade blött något mer var det ju uppenbart att det skulle vara någonting kvar därinne.
Barnmorskan sa ingenting under en lång stund.Sedan skrev hon ut någonting,och gav det till Tom.Tom tittade förvirrat på bilderna hon hade skrivit ut och jag bara grät.
”Ja,ni behöver ju inte ta fram det i väntrummet”-sa hon.”Det är många därute som får ett negativt resultat”.
Jag var fortfarande lika förvirrad.
Min son levde,och jag var tydligen gravid igen.Mitt mirakelbarn.

Min förlossning varade i 33 timmar från det att vi kom till sjukhuset och mitt vatten gick.
Innan dess hade jag skött allt värkarbete hemma.Jag var glad när det startade,ÄNTLIGEN!
Jag var 8 dagar över tiden och skulle bli igångsatt om inget hade hänt på söndagen
(värkarna började på onsdagen).
Vid tolv-tiden,natten till torsdag åkte vi in till sjukhuset.Då kom värkarna var fjärde minut.Smärtan gick bra,andades och andades och tänkte på att vi samarbetade jag och barnet.För varje värk fördes han längre och längre ner.
När vi kom fram undersöktes jag,det gjorde väldigt ont att ligga ner under värkarna.Barnmorske-studenten fingrade lite,och då gick vattnet.
Det forsade som sjutton.Jag var bara 1 cm.öppen vilket var lite av en besvikelse då vi hade jobbat på så bra hemma.
De visade mig till en ”öppen”-avdelning där sex andra kvinnor satt och flämtade och väntade på att bli insläppta till ett förlosningsrum.
För att komma dit skulle man vara tre cm öppen.
De mätte mina värkar och min barnmorska var väldigt förvånad över hur starka de var.
”Du skulle vara mera öppen”-sa hon...”Värkarna är så starka.”

Jag jobbade på,timmarna kändes långa och intensiteten i värkarna blev värre.
Det enda som gällde var att behålla kontrollen.
Förlorar man kontrollen och hänger sig åt smärtan blir allt mycket värre och man får lite panik.
Jag vandrade längst sjukuskorridorerna med Tom som stöd för att det skulle gå lite snabbare.
Jag badade även i badkaret ungefär sex gånger.Det var skönt med värmen.
Mycket smärta satt i ryggen,så Tom fick trycka allt han kunde mot den ondaste punkten med sin hand,som en motkraft.
Barnmorskan sa vid tre-tiden att jag skulle hålla mitt barn inom de nästkommande sex timmarna och jag blev alldeles lycklig inombords trots att jag började bli så väldigt trött.
(Hon hade mycket fel.)

De undersökte mig vaginalt igen vid fem-tiden på eftermiddagen/tidig kväll.De sa ”nu ser vi håret” och jag blev jätteglad.
Men sedan sa de att ”oj,det var visst bara lite hår som lossnat” och de tittade på varandra lite förbryllat.”Du är bara öppen två cm.”Vid det laget kom det en värk varannan minut,varje värk varade i 1 minut.
Det blev lite oroliga,och jag fick äntligen komma till ett förlossningsrum iallafall.
De tog mig dit i rullstol.
Jag började känna mig febrig och var så trött.Det var en så stor besvikelse när jag hade jobbat på så bra på sjukhuset under så många timmar med så intensiva värkar,utan att ha öppnat sig knappt något alls.
Det blev ingen vattenförlossnings-pool för mig.Istället placerade de mig i ett ”high risk-room” där de placerar de kvinnor där allvarliga komplikationer uppstår under förlossningen.
Jag var så trött,så väldigt trött.
Hon satte en nål i min ena hand där droppet skulle vara.Jag reagerade knappt,trots att jag i vanliga fall är väldigt nålrädd.
De satte igång ett hormondropp för att få värkarna ännu kraftigare så att förhoppningsvis saker och ting skulle gå snabbare.
Jag fick använda mig av lustgas.I början upplevde jag det nästan som för starkt.
Jag kände mig som i ett väldigt berusat tillstånd,trots att jag tänkte klart.Jag såg Toms oroliga ansiktsuttryck.Och barnmorskan som satt vid sitt skrivbord och skrev.Hon skrev frenetiskt den natten.För att dokumentera allt.
Jag frågade Tom i lustgas-tillståndet om han hade varit på rave någon gång.”Nej”-svarade han..
”Jag är där nu”-sa jag.
Barnets hjärtljud kontrollerades på stora skärmar.
Medans tiden gick bestämde sig barnmorskan för att sätta ett ”clip” på barnets huvud för att kontrollera hjärtslagen med en ytterligare större precision.Första försöket,fäste den inte.Utan rev upp mitt inre på vägen ut.Det gjorde så ont.
Det började bli sjuklig smärta nu.Ibland ville jag bara att någon skulle hänga upp mig på en krok eller så,ville bort bort från min kropp.Det var ryggen som var värst.Barnet låg fel,det gör ondare då.
Tidsuppfattningen är lite skevt i minnet.Minns mer fragment,ord,undersökningar.Inte riktigt vid vilka tidpunkter.
Natten var som i en dimma.
Barnet mådde inte bra där inne.Det sa barnmorskan gång på gång.
In kom en läkare som jag hade träffat ett par gånger tidigare under graviditeten.Jag ogillade honom starkt, starkt.Han kollade på mig som om jag vore ett något väldigt litet.
Jag litar inte på honom,jag viskade till Tom gång på gång.jag litar inte på honom.
Han bände upp mina ben och lade de i en ställning högt upp...Barnmorskan frågade efter att han hade gjort ett par undersökningar om hon skulle ta ner mig,jag låg utfläkt likt ett djur.Han tittade på mig,sedan ner på mitt underliv och sa sedan ”Låt henne ligga”..Sedan gick han ut ur rummet.Barnmorskan skakade på huvudet,tittade på Tom och sa ”Han är inte riktigt klok”,sedan tog hon ner mina ben från ställningen.Jag var så naken.
De var tvungna att ta ner styrkan på droppet.Värkarna var så kraftfulla att barnets hjärtfrekvens sviktade.
De tog vid sex olika tillfällen blodprov från barnets huvud inifrån mig,för attt kontrollera syre-nivån.
Om det var lågt betydde det att han var i livsfara.
Det var blod överallt på lakanen,min feber blev högre och högre.
Efter flera timmar av intensivt undersökande lämnade de äntligen rummet.Min barnmorska sa att jag måste vila nu.För att jag skulle vila ville hon att jag skulle få en epidural insatt(ryggmärgs-bedövning?)
Jag var emot det till en början,jag ville inte ha det!
Men min kropp sa ifrån.Jag låg och skakade och svimmade gång på gång.Tillslut kallades ett team in utan min tillåtelse och satte sprutan.
Den tog inte utan jag hade fortfarande sjuka smärtor.Det krampade överallt,och magen var konstant stenhård.Jag tappade kontakten med mig själv.Jag yrade om min son,bebisen i magen.jag ville att han skulle må bra.
Teamet kom in igen och satte in ytterligare dos.
Krampen vid revbenen lättade inte,men jag fick äntligen lite ro.
Det var sex på morgonen och det var i det lilla förlossningsrumet för första gången helt tyst.Det enda som hördes var barnets hjärtslag som ekade högt i rummet.Det dånade i mina öron.
Älskade barn.

Sedan hörde jag en kvinna skrika.Ett skrik jag aldrig hört en människa skrika förrut.
Det var ett sjukt skrik..Och jag blundade.

Det var byte på barnmorske-skiftet.En ny barnmorska kom.Hon var översminkad och luktade som en sommaräng..
Hon presenterade sig och kände på min mage.
Min mage hade blivit illröd och hela jag skakade.Hon blev mycket oroligt över att den var så röd,hon rusade ut,kom in igen och satte sig ner och skrev.
Värkarna började komma tillbaka,fast det kändes så fel.Smärtan försvann aldrig riktigt.Det gjorde så jävla ont hela tiden..Runt åtta-snåret på morgonen kom en annan läkare in diskuterade möjligheten till ett akutsnitt.Jag kunde inte få ur mig några ord riktigt.Det gjorde bara så ont.
De väntade en timme till.Plötsligt förvärrades mitt och barnets tillstånd ytterligare.Min kropp hamnade i något konstigt chock-skakande läge.Jag bara skakade och skakade och de fick hålla ner mig mot britsen.Temperaturen visade på 40 grader och barnets hjärtslag började droppa.
Sedan gick allt så fort.Jag fick skriva på ett papper för tillstånd till kejsarsnitt,men Tom fick hålla min hand,jag kundeinte hålla.De undersökte mig vaginalt en till gång.Efter 33 timmar hade jag öppnat mig 4 cm.
De rushade mig iväg till ett rum där de satte spruta.Det var nålar överallt och de bedövade mig från halsen och ner.Det var många människor som rusade till,var och en hade sin roll.
Inget lakan sattes upp utan en liten metallbräda.för att Tom inte skulle se någonting fick han huka sig ner till mitt huvud.
De satte syrgasmask över min mun och näsa.Sedan blev allt tyst..
Det luktade ruttet lik.”allvarlig infektion”-var ord som jag lyckades snappa upp.
Vätskan runt barnet var så infekterat att det luktade dött.det var därför magen hade varit så röd och jag hade blivit så sjuk.
”Ditt barn är levererat”-var orden jag fick,men jag såg inget barn eller hörde inte något barn heller.
De gav honom syre ner till lungorna så att han skulle kunna börja andas,och antibiotika-dropp i hans ena hand.
Sedan hördes världens minsta gråt,och sedan blev han tyst igen.De la honom på mitt bröst invirat i en filt.Mina armar var bortdomnade så jag kunde inte röra vid honom.
Han tittade på mig med stora mörka ögon .Det var det vackraste jag någonsin sett.
De sydde ihop mig och körde min säng till den avdelning på sjukhuset där alla kvinnor hamnat efter att ha fött barn.
Jag fick stanna på sjukhuset i sex dagar.Nätterna var mardrömslika.
Alla får mycket ont efter ett kejsarsnitt,eftersom att jag fick en infektion var det värre.Infekterad vätska rann ur mig och jag kunde varken sätta mig upp ur sängen själv,hålla mitt barn eller gå på toa själv.
Tom fick inte stanna på nätterna och jag fick ingen hjälp av barnmorskorna.
Jag sov ingenting de nätterna,trots att jag var så trött så att jag hallucinerade.
Jag kunde nämligen inte ta mig upp själv med bebisen om jag ammade t.ex.Trots att jag åt så starka värktabletter,var det bara smärta smärta smärta.
Efter sju dagar fick jag äntligen koma hem.



Jag var hemma en dag innan det blev sjukhus igen.
Jag gick upp på morgonen och skulle gå på toa.Då brast mitt ärr.Jag fattade inte vad som hände,det var bara plötsligt blod över hela badrumsgolvet.Jag föll ihop och skrek på Tom.Ambulans kom och jag bars ner från övervåningen.
Det bara blödde och blödde.Det var infektionen som gjorde att det sprack.
Ambulans personalen var oerfaren och satte tejp över hela mitt ärr.
För att jag skulle kunna hantera smärtan på sjukhuset när de skulle ta bort det,gav de mig lustgas..Barnmorskan som jobbade sa att hon aldrig hade sett något liknande.
Eftersom att jag ammade,var Lughán tvungen att vara på sjukhuset med mig.Mardrömsnätterna fortsatte.Dagarna smälte ihop i medicin och smärtdimma.
De sa att det var mycket allvarligt.
Jag förlorade så mycket blod,först under förlossningen och sedan efter.

När jag efter två veckors tid fick komma hem,fortsatte mardrömmen.Smärtan ville inte ge sig,infektionen kom tillbaka gång på gång,antibiotika-dosen blev högra och högra.
Av traumat gav urinblåsan upp under ett par veckors tid och jag fick ha kateter,även hemma.

Jag var väldigt,väldigt sjuk och det är först nu jag börjar bli bättre.Jag har fortfarande ont,men jag blir bättre.

Varje gång jag ser kvinnor på tv föda naturligt eller hör om andra lätta förlossningar gör de så ont i mig.Jag ville så väldigt gärna.Jag var inte rädd för smärtan.Inte alls.Varför hände det som hände?Det finns inget svar.
Kejsarsnitt!Akut sådant där både jag och Lughán höll på att dö.”Det var nära ögat”-sa doktorn.
Och tiden efteråt.
Tiden efteråt som jag inte vill minnas.Känslan av att falla ihop naken i sitt eget blod på ett badrumsgolv en tidig morgon och tro att man dör från sitt barn.
Att aldrig tro att man ska kunna gå igen.

Idag hyllar jag allt som Du kanske inte tänker på så mycket.
Att kunna gå på toa själv,att kunna sätta på sig sina trosor på morgonen.
Att kunna gå,att kunna stå.
Att kunna kissa och bajsa,att kunna hålla sitt barn.
Att kunna vara hemma och inte på sjukhus.Att inte dö.

Tack för att jag och Lughán kom ur detta levande!Tack,tack,tack för det.