Min allra finaste lilla pojke ligger och sover vid min sida i soffan.Han är så vacker att vila ögonen på,varje kroppsdel så perfekt.
När jag vaknar om morgnarna och möts av hans leende och tjocka varma små armar,vet jag inte vad jag ska ta mig till av kärlek.
Det är konstigt,kärleken till sitt barn.För jag har aldrig heller upplevt större frustration,rädsla,ilska,smärta eller besvikelse tidigare.Det är som om alla känslor,i relation till sitt barn,upplevs väldigt extrema.
Orden "jag älskar dig" har aldrig tidigare kännt så hjärteskärande äkta eller påtagligt.Jag älskar så det skär i bröstet,hela tiden.Tacksamheten för varje litet andetag han drar,för varje ljust ögonkast.För elden inom honom.Tack för att jag får uppleva det!Tack för det lilla hjärtat som pickar och dunkar därinne.Varje omedvetna rörelse han gör när han sover.Hans blossande röda kind när han ligger tryggt mot mitt bara bröst,hans fingar i mitt hår.
Tilliten.Glädjen i hans sprattlande ben och armar när en vindpust av omedelbar lycka i ögonblicket far genom hans lilla knubbiga kropp.hans vakna mörka ögon som betraktar den nya världen.Hjälplösheten.
Han rör mig Lughán,han rör mitt hjärta såsom ingenting har rört det förrut.Inte enbart för att han är min son,utan också för att jag tänker på alla andra små barn och bebisar ute i denna världen som ibland är så väldigt mörk och kall.
Lughán är varm,trygg,mätt och oändligt älskad.Trots det kan han röra mig till tårar många gånger för att han känns så sårbar.
Tänker då på alla barn som inte har det han har,tanken är hiskeligt bottenlöst svindlande och gör ont ont ont.
Vill ta alla kalla skrikande darrande barn under min vinge,så att de inte behöver falla mer.Vill värma,vill vara björnmamma.
Vill hjälpa.Men hur?Hur hjälper man något som känns större än en själv.Hur tar man hand om saker som ligger utanför sin makt,eller gör det det?kanske är jag fullt kapabel att hjälpa.
Det är vi nog alla.Kapabla till att hjälpa.Och kapabla att älska så intensivt att det ringer i öronen.
För så känns det,att älska sin son.Och livet med det.
När jag vaknar om morgnarna och möts av hans leende och tjocka varma små armar,vet jag inte vad jag ska ta mig till av kärlek.
Det är konstigt,kärleken till sitt barn.För jag har aldrig heller upplevt större frustration,rädsla,ilska,smärta eller besvikelse tidigare.Det är som om alla känslor,i relation till sitt barn,upplevs väldigt extrema.
Orden "jag älskar dig" har aldrig tidigare kännt så hjärteskärande äkta eller påtagligt.Jag älskar så det skär i bröstet,hela tiden.Tacksamheten för varje litet andetag han drar,för varje ljust ögonkast.För elden inom honom.Tack för att jag får uppleva det!Tack för det lilla hjärtat som pickar och dunkar därinne.Varje omedvetna rörelse han gör när han sover.Hans blossande röda kind när han ligger tryggt mot mitt bara bröst,hans fingar i mitt hår.
Tilliten.Glädjen i hans sprattlande ben och armar när en vindpust av omedelbar lycka i ögonblicket far genom hans lilla knubbiga kropp.hans vakna mörka ögon som betraktar den nya världen.Hjälplösheten.
Han rör mig Lughán,han rör mitt hjärta såsom ingenting har rört det förrut.Inte enbart för att han är min son,utan också för att jag tänker på alla andra små barn och bebisar ute i denna världen som ibland är så väldigt mörk och kall.
Lughán är varm,trygg,mätt och oändligt älskad.Trots det kan han röra mig till tårar många gånger för att han känns så sårbar.
Tänker då på alla barn som inte har det han har,tanken är hiskeligt bottenlöst svindlande och gör ont ont ont.
Vill ta alla kalla skrikande darrande barn under min vinge,så att de inte behöver falla mer.Vill värma,vill vara björnmamma.
Vill hjälpa.Men hur?Hur hjälper man något som känns större än en själv.Hur tar man hand om saker som ligger utanför sin makt,eller gör det det?kanske är jag fullt kapabel att hjälpa.
Det är vi nog alla.Kapabla till att hjälpa.Och kapabla att älska så intensivt att det ringer i öronen.
För så känns det,att älska sin son.Och livet med det.
No comments:
Post a Comment