Kära himmel.Vad har du för planer för mg,vad står skrivet i stjärnorna?
Idag har jag vandrat ut och in i mig själv,som vanligt.
Slår mellan att älska,omfamna acceptera,gå vidare.
Till att må så illa och känna mig så blek och uttorkad att jag tror livet har försvunnit ur mig totalt..
Och tårarna som blev dagg i gräset,på golvet.Sjunker in i hud,i tyg.I mig.
Och jag känner mig kall,trots att det är varmt.Jag längtar efter att dra på mig joggingskorna och springa längst med vattnet.Vila varm kind mot kall sten.
Ligga i kvällsljuset,i kallt,blött gräs.Blunda.
Bara vara.Bara vara,bara vara jag.Jag,jag,jag.
Hon.N.Kvinnan,mamma,bedragaren,förloraren,vinnaren.
Människan.
Och hon den där,förskoleläraren sa idag att
" Alla förlossningar är naturliga.Du växer en bebis.Den tar sig ut på ett eller annnat sätt.Och annars hade du ju dött "
Och det är sant.
Men.
Kvinnan då.Eller jaget.Kvinnan i mig.Vi ska leva tillsammans resten av livet.
Det spelar ingen roll med förlossningar,egentligen.
Men kontrollen,makten,ägandet av den egna kroppen spelar roll.
Min kropp.Bara jag vill äga den,den är inte din.
Bara min.
Jag vill äga den i kärlek,inte vara utlämnad till läkare och stämplar och nålar och blod och kvinnor,hyenor som sliter och drar i mig....
Vill lämna hela den här " vara mamma och föda barn världen ".
Den intresserar mig inte samtidigt som den intresserar mig.
Gud,håll mig i handen.Jag är inte kristen,men jag tror att Du finns nu.
Det har jag kännt i flimret,i drömmarna.
Jag menar,vem kan inte tro på Gud inom oss när vi ser på våra barn..
Du,mitt barn,var en stjärna som föll från himlen som mamma svalde som växte i min mage som blev till du.Som Gud kysste.Helt unik och värdefull.
Såg på den där dokumentären," Born to be different ".
Och de med den gravt autistiska pojken sa att man
Vet aldrig hur livet blir,men att man ska se det ur perspektiv.
Att man är lyckligt lottad.
Maken fick frågan på the ten year anniversary varför han gifte sig med Henne.Han svarade..
Because she is genuinely the nicest person you will ever meet.
Och jag tyckte att det var så vackert.
Det är det nämligen inte så gott om i dag.Genuinely nice people.
Utan garden uppe liksom.Hålla uppe masken och ytan och försvaret.Det finns inte så mycket avskalat och tryggt längre.Någon som enbart utstrålar lycka..
Alla är liksom besatta av jakten på lycka,att BLI någonting,att VARA någonting att ta vara på sina POTENTIAL.Att se bra ut.Bara en sån rutten grej att ens största värde ligger i att se BRA ut.Att vara attraherande att vara en MILF.
Som om man som kvinna skulle bli så himla glad då,
" Ja men kul då att nån fortfarande vill knulla en,
precis vad jag behövde höra för att återfå mitt självförtroende som kvinna,
självförtroendet som jag inte alls är kapabel att finna på något annat sätt än genom yta och sex."
Materialistiskt bevis på sin existens är också viktigt har jag förstått.
Som mammorna på lekis som sparat både graviditetstest och glaset de kissat i då de tog det positiva testet.Ba "åååååh nostalgisk"...
Jag vet inte.Ska man kanske vara sådan!?..
Själv behöver jag inget materialistiskt bevis på när mina barn som frö grodde inuti mig i min livmoder.Det finns bara i mitt hjärta.Alldeles för personligt
.Inte alls connectat med det där ynkliga testet som blinkade pregnant trots att det såklart var en stor grej.Klamrar mig inte fast vid kissade stickor,vill bara leva nuet.
Skulle köpa en sån där "babybook" när jag väntade Uma.
Skulle vara en sådan där BRA MAMMAAAAAAA som skriver ner varje sekund,varje hostning,varje enskild tand,varje hårklippning,första barnvagsnpromenaden.
Öppnade den där förbannade boken med glansiga sidor och redan ifyllda texter.
Färdigvalda bitar ur mitt ofödda barns liv.
Någon annan som bestämmer vad som är viktigt i mitt barns barndom.
Vad som är viktigt för mig,som mamma,och vad som är viktigt för barnet.
Opersonliga kantiga frågor på ett glansigt papper.
Istället för att känna in sig själv och tänka
" vem är DU därinne.Unika du som lever."
Jag köpte inte.Vände ryggen och gick.Och lämnade ytan.
Jag är en in the moment mama,jag behöver inte färdig text eller moralkakor levererade av stryka-kläder-tokiga 30 plussare som enbart värderar sig själva och sina barn utifrån märkeskläderna de bär och hur ifylld bebisboken är...
Jag känner mig som alien och ET och borde dra hem till min lilla planet någonstans.
Planet Kärlek eller vad den nu ska heta.Eller Planet bitter.
Det är en vågspel det där.Kärlek.bitter,kärlek,bitter.
Men man blir ju så trött ibland bara.
Idag har jag vandrat ut och in i mig själv,som vanligt.
Slår mellan att älska,omfamna acceptera,gå vidare.
Till att må så illa och känna mig så blek och uttorkad att jag tror livet har försvunnit ur mig totalt..
Och tårarna som blev dagg i gräset,på golvet.Sjunker in i hud,i tyg.I mig.
Och jag känner mig kall,trots att det är varmt.Jag längtar efter att dra på mig joggingskorna och springa längst med vattnet.Vila varm kind mot kall sten.
Ligga i kvällsljuset,i kallt,blött gräs.Blunda.
Bara vara.Bara vara,bara vara jag.Jag,jag,jag.
Hon.N.Kvinnan,mamma,bedragaren,förloraren,vinnaren.
Människan.
Och hon den där,förskoleläraren sa idag att
" Alla förlossningar är naturliga.Du växer en bebis.Den tar sig ut på ett eller annnat sätt.Och annars hade du ju dött "
Och det är sant.
Men.
Kvinnan då.Eller jaget.Kvinnan i mig.Vi ska leva tillsammans resten av livet.
Det spelar ingen roll med förlossningar,egentligen.
Men kontrollen,makten,ägandet av den egna kroppen spelar roll.
Min kropp.Bara jag vill äga den,den är inte din.
Bara min.
Jag vill äga den i kärlek,inte vara utlämnad till läkare och stämplar och nålar och blod och kvinnor,hyenor som sliter och drar i mig....
Vill lämna hela den här " vara mamma och föda barn världen ".
Den intresserar mig inte samtidigt som den intresserar mig.
Gud,håll mig i handen.Jag är inte kristen,men jag tror att Du finns nu.
Det har jag kännt i flimret,i drömmarna.
Jag menar,vem kan inte tro på Gud inom oss när vi ser på våra barn..
Du,mitt barn,var en stjärna som föll från himlen som mamma svalde som växte i min mage som blev till du.Som Gud kysste.Helt unik och värdefull.
Såg på den där dokumentären," Born to be different ".
Och de med den gravt autistiska pojken sa att man
Vet aldrig hur livet blir,men att man ska se det ur perspektiv.
Att man är lyckligt lottad.
Maken fick frågan på the ten year anniversary varför han gifte sig med Henne.Han svarade..
Because she is genuinely the nicest person you will ever meet.
Och jag tyckte att det var så vackert.
Det är det nämligen inte så gott om i dag.Genuinely nice people.
Utan garden uppe liksom.Hålla uppe masken och ytan och försvaret.Det finns inte så mycket avskalat och tryggt längre.Någon som enbart utstrålar lycka..
Alla är liksom besatta av jakten på lycka,att BLI någonting,att VARA någonting att ta vara på sina POTENTIAL.Att se bra ut.Bara en sån rutten grej att ens största värde ligger i att se BRA ut.Att vara attraherande att vara en MILF.
Som om man som kvinna skulle bli så himla glad då,
" Ja men kul då att nån fortfarande vill knulla en,
precis vad jag behövde höra för att återfå mitt självförtroende som kvinna,
självförtroendet som jag inte alls är kapabel att finna på något annat sätt än genom yta och sex."
Materialistiskt bevis på sin existens är också viktigt har jag förstått.
Som mammorna på lekis som sparat både graviditetstest och glaset de kissat i då de tog det positiva testet.Ba "åååååh nostalgisk"...
Jag vet inte.Ska man kanske vara sådan!?..
Själv behöver jag inget materialistiskt bevis på när mina barn som frö grodde inuti mig i min livmoder.Det finns bara i mitt hjärta.Alldeles för personligt
.Inte alls connectat med det där ynkliga testet som blinkade pregnant trots att det såklart var en stor grej.Klamrar mig inte fast vid kissade stickor,vill bara leva nuet.
Skulle köpa en sån där "babybook" när jag väntade Uma.
Skulle vara en sådan där BRA MAMMAAAAAAA som skriver ner varje sekund,varje hostning,varje enskild tand,varje hårklippning,första barnvagsnpromenaden.
Öppnade den där förbannade boken med glansiga sidor och redan ifyllda texter.
Färdigvalda bitar ur mitt ofödda barns liv.
Någon annan som bestämmer vad som är viktigt i mitt barns barndom.
Vad som är viktigt för mig,som mamma,och vad som är viktigt för barnet.
Opersonliga kantiga frågor på ett glansigt papper.
Istället för att känna in sig själv och tänka
" vem är DU därinne.Unika du som lever."
Jag köpte inte.Vände ryggen och gick.Och lämnade ytan.
Jag är en in the moment mama,jag behöver inte färdig text eller moralkakor levererade av stryka-kläder-tokiga 30 plussare som enbart värderar sig själva och sina barn utifrån märkeskläderna de bär och hur ifylld bebisboken är...
Jag känner mig som alien och ET och borde dra hem till min lilla planet någonstans.
Planet Kärlek eller vad den nu ska heta.Eller Planet bitter.
Det är en vågspel det där.Kärlek.bitter,kärlek,bitter.
Men man blir ju så trött ibland bara.
No comments:
Post a Comment