Om sorg.Om allt som är tabu.Jag har fött mina barn med två akuta kejsarsnitt.Och jag är en riktig kvinna,en riktig mamma.Bränns det?

Efter min första förlossning rasade hela mitt inre.Arg,bitter,ledsen,frågande.Blev så trött på mig själv och den person jag blivit.Kunde inte känna värme eller kärlek längre inför andras vackra förlossningsberättelser.Avskydde det hos mig själv.

Varför blev det som det blev,varför,varför?Så många olika förvirrade saker att hantera.Det var så jävla jobbigt att vara så sjuk i England,med alla nålar,smärta,människor som kommer och går med sterila handskar och trött blick.Röda alarmknappar man behövde trycka på när man behövde hjälp att komma upp.Och ingen kom.Och om någon kom,irritationen över att jag hade blött ner hela sängen och mig själv med blod igen liksom.Fan vad trötta de blev på mig.Och jag blev trött på mig själv.Kände mig som världens dåligaste mamma,de sa de också till mig att jag var.Om jag inte kunde ta hand om mitt barn när jag var så sjuk.En ung,dålig,mamma.Trodde blint och bannade mig själv och min hjälplösa fula,fega kropp som inte kunde ta sig upp ur sängen tillräckligt fort.


Efter denna förlossning är jag mera hel.Minns allt,vet allt.Mitt allt,min kropp.Nu är jag bara(mellan lyckorusen) ledsen.Sådär innerligt ledsen.Ibland sitter jag verkligen och sörjer med tårar som inte vill ta slut.Svårt att förklara,svårt att kommunicera.Svårt att förklara en så innerlig sorg.Min kropp fungerade inte.Fungerar inte.Varför?Vill ta alla världens kvinnor i min famn och trösta,värma upp.Mjuka upp.Få kvinnor att le åt barnafödandet igen.För trots att de allra flesta förlossningar går jättebra.Finfina straight forward förlossningar.Så finns det vi som det inte går bra för.Vi som får det jävligt uppkört i nyllet på oss att vi är dåliga mammor med snitt,att barnet inte var menat att födas.Att vi borde ha dött.Att vi inte har kämpat.Att vi skulle vara sämre människor,dåliga mammor bara för att vi aldrig krystat,trots att vi kämpat otaliga timmar utan smärtlindring och sedan varit dödsjuk i olika infektioner.Tvi er säger jag bara.Tvi er äckliga människor som känner,tänker,tycker och säger på det sättet.Och nej,jag tänker inte ursäkta mig som uttrycker mig på det här sättet.Jag vill vara kärleksfull,det vill jag.Men jag måste även stå upp för mig själv.För så mycket skit som jag har fått ta sedan min son föddes,är oacceptabelt.Did you hear me?

Minns under snittet med Uma.Hon hade fötts och alla var glada,jag blev ihopsydd.Låg utan känsel i en öppnad kropp som hade kämpat så många timmar.Tom höll henne medan han pratade med en av barnmorskorna.Det var svårt för mig,där jag låg,att se henne ordentligt.Toms hand skymde hennes ansikte och jag sa gång på gång "får jag se henne,jag vill se henne,kan du flytta din hand".Han hörde inte vad jag sa på ett bra tag.Maskiner som surrade och kirurger som pratade.Ville se mitt barn,hålla mitt barn,ha henne naken på mitt nakna bröst medan livet mellan oss via navelsträngen fortfarande pulserade.Pusta ut,hon och jag.Bara vi.Vi som har kämpat,samarbetat tillsammans.Den sorgen är svår att förklara.

Men också vackert,förstås.Det är också så otroligt jävla vackert att ligga utan känsel i kroppen men helt varm inuti,inte kunna röra sina armar men röra hennes ansikte med mina läppar.Känslan av mina läppar mot hennes varma,nyfödda kinder och hennes andedräkt mot min hud.Under operationsrummets skarpa ljus.När man riktigt känner hur blek man är,men hur frisk hon är.Vi klarade det!De första andetagen....

Skönt.Måste bara gråta ibland lite bara.Men bara ibland.Sen blir jag stark och kan hjälpa andra.

Efter snitt kan man ju inte ta hand om sig själv.Bara att bresa med benen mellan alla slangar och låta andra vuxna torka.De är vana,orkar inte bry sig,men man själv skjunker.Första toalett besöket vill de ha ett urinprov av dig.Man måste kissa i en obekväm grej.Kissa efter kateter och operation när de har vrit där och pillat med urinblåsan.Flyttat runt lite under operationen.Det gör så ont så att man tror att man svimmar och det liksom bara faller ur en.Lite kiss men mest blod.Darrar på mig med små engångstrosor som skär in i svullen mage och darrar ut.Ut för att ge urinprovet till personalen.Ingen där,tvekar och tänker,ska jag verkligen gå ut i korridoren och försöka hitta någon.Hon kommer,tittar på mig,på min skamsna uppsyn och ner på blodet och kisset och hon ba:"Thank god I haven't had my dinner yet".Och Uma skriker i sin plastbox och jag måste tillbaka,så fort jag kan halta.jag kan inte andas.

Vist är det tabu att jag pratar om detta?Tycker det är befriande att skriva om saker vi människor ofta skäms för.Varför skäms vi?

Och ja,jag vet att många kvinnor älskar snitt.Föredrar snitt t.o.m.Epidural yes please och så vidare.Men just jag är inte sådan.Jag tror nästan religiöst på kvinnans förmåga att föda barn,tror på vårat psyke.För det mesta är mentalt.Tror på styrkan.Tror på stöd från omgivning.Smärtan under en förlossning blir nämligen svårast att hantera när man är rädd eller spänner sig.Eller när någon bestämmer över din kropp."Ligg på det sättet eller det sättet.Krysta si och så."

Vi är fria human beings!Vi är fria.Lyssna till livet.Tillit.

Föd barn på det sätt just DU vill föda på.(Om du inte är som jag då,utterly useless hehe)
Vill du ha epidural?fine,vill du ha snitt?fine,vill du ha utan smärtlindring?fine.

Du är en super mama no matter what!
Just Du,Du,Du är allra bäst.Du har kämpat för ditt barn.

Ingen annan har rätten att säga vad som är rätt och fel.

Så talade den heliga Nora.Over and Out.